Vardagligheter

När jag vaknade imorse led jag av svår nackspärr. Det gör jag fortfarande - det känns som om hela övre delen av ryggraden är bruten. Jag är med andra ord ganska invalidiserad, vilket är högst irriterande. När sånt händer, gör man inte många knop, och så har det varit idag. Jag har till och med ägnat mig åt att googla meningslösheter på Internet, vilket om inte är helt ovanligt, så åtminstone inte något jag gör dagligdags. Det förde dock något gott med sig. Jag hittade en hemsida där bland annat följande stod att läsa:

Min arbetskamrat under hela året var alltså Birgit Härstedt, en pigg svartögd liten tös mest lik en zigenartös pigg glad och duktig. Hennes pappa arbetade också i smedjan och och mamman var mjölkerska på gården d.v.s. omkring kl 4 på morgonen började hon sin dag i den stora ladugården.

Och Birgit, ja, det var min farmor, det!

Memoarer, nedskrivna av en främling, utlagda på Internet så att alla kan ta del av dem, har gett mig en koppling till min farmors barndom. Visst är det fantastiskt? Det här är ju ett starkt skäl till att minnen bör skrivas ner, både som tidsdokument och för att förse oss efterlevande med en förankring till gångna tider och människor. Biografier och memoarer ska med andra ord uppmuntras!

Juletider minns jag förresten speciellt som en sådan där härlig "dagbokstid" - särskilt mellandagarna. Jag brukade nämligen få en dagbok varje jul, och det fanns inget härligare än att stänga in sig på sitt rum och fylla de där jungfruliga, vita pappren med bläck. Med åren tappade jag det där, och även om jag tagit upp det närhelst lusten har fallit på (för det har den gjort ibland) så har det inte blivit den där magiska känslan. Det är väl för att man är för splittrad i tankarna nuförtiden: man kan inte gå in för det på samma sätt. Och tur är väl kanske det.

Nå... Det här blev ett kort, lite hackigt inlägg - utan större koppling till författarskapet heller. Så kan det bli ibland. Bättring utlovas. Men nu, ska Fru Nackspärr förbereda middagen!