Det blir ju gärna bra...

100 sidor kvar att redigera. Det låter ganska mycket, men det är faktiskt bara en tredjedel av den totala boken, och det är dessutom sidor som jag lagt ner en hel del omsorg på i tidigare omgångar, och som jag därför inte räknar med ska ställa till med alltför mycket problem. Därefter är Och allra minst är hon min helt klar. Boken, som den här gången skulle fungera som ett litet sommarprojekt - något att pyssla med medan jag tog semester från mitt mer tungrodda projekt Legacy - men som har varat en aaaaning längre än så... Och som faktiskt känns som en riktig seger när jag ser tillbaka på det.

Jag gick in i redigeringen med en viss... ska vi säga lättsam attityd? Jag hade egentligen kasserat den här storyn såsom varandes ett av de där små misslyckade projekten man faktiskt måste få unna sig, i väntan på att den rätta storyn ska dyka upp (och det har den ju redan gjort) och har fortfarande inga ambitioner med den. Däremot hade jag inte anat att jag, medan jag redigerade, skulle hitta fram till kärnan i storyn. Den har varit död så länge. Själva upplägget fungerar, som jag också fått påpekat för mig ett par gånger. Den håller ganska bra. Men samtidigt har det varit så alltför tydligt för de flesta som läst den (och även för mig) att den inte når fram hela vägen. Och varför? Nå, här är vad jag, bland annat med hjälp av suveräna författarcoacherna Ann Ljungberg och Johanna Wistrand (vars skrivarkurser jag starkt kan rekommendera - särskilt de i London i mars. Jag skulle, bildligt talat, kunna döda för att närvara på dem) och mig själv (för det kan inte förnekas, att det hjälpte att sätta ihop sin egen skrivarkurs) kom fram till:

Huvudkaraktären fungerade inte: hon var svår att nå, svår att förstå sig på, och allmänt spretig.

Början - första kapitlet - grep inte tag.

Passionen hade på något sätt försvunnit, och storyn kändes märkvärdigt klinisk.

Av de här tre, var början den enda jag kände att jag ville göra något åt. Jag hade ju faktiskt gett upp storyn, och orkade inte gräva i det som var fel. Som en kul grej, inget annat, tog jag tag i att fila på början. Det skedde för övrigt tillsammans med tre skrivarvänner (bland annat Johanna W.) på fantastiska Isbolaget på Donsö. Om det var sällskapet av kreativa människor, den fantastiska (nya) miljön eller bara känslan av att skriva utan någon som helst press, vet jag inte. Men faktum var, att jag lyckades få till ett helt nytt första kapitel.

Att skriva om, gjorde givetvis att resten inte hängde ihop. Så jag var ju tvungen (ibland är det bra med självbedrägeri) att redigera lite till. Och när jag gjorde det, lyckades jag plötsligt nå fram till huvudkaraktären. Plötsligt insåg jag en massa om henne, som jag borde ha insett för länge sedan. Och då var jag ju tvungen att fortsätta... Det hela satte igång en positiv reaktionskedja. Jag kunde inte sluta - och kan det fortfarande inte (jag är ju inte klar än).

Jag fick också chansen, ska nämnas, att helt ägna mig åt skrivandet under en vecka i London, något som givetvis är en otrolig lyx, och som jag är jättetacksam över att ha fått chansen till. Att bara få rå om sig själv, insupa och inspireras av den underbara atmosfären i världens vackraste, vildaste stad, och redigera. Putsa. Fila. Fundera.

Storyn fick allt skarpare kanter. Karaktärernas motiv framträdde. Alla frågetecken, alla besvärande "men varför" reddes ut. Passionen dök upp som ett brev på posten. Den kom tillbaka, när storyn fick tydligare riktning.

Jag vågar nu påstå att jag är nöjd. Och allra minst är hon min, är så bra som jag vill ha den. Minst fem år har det tagit, och otaliga redigeringsomgångar (för att inte tala om alla smällar), men nu har jag äntligen fått en berättelse som jag verkligen trivs med, som jag vet är bra, och som håller hela vägen. Om det sedan räcker, och om folk ser vad jag ser så att det bär hela vägen till publicering, får vi se. Det är inte viktigt, men jag har heller inget att förlora på att testa en sista gång (för er som är nya på bloggen kan jag meddela att jag har försökt med tidigare versioner). Det blir nästa steg. Ni hänger väl med?