Sa jag för mycket nu?

Nu är jag på sidan 231, av 299. 68 sidor. Precis så lite har jag kvar att redigera. Men att det, som jag tidigare sa, skulle vara så att de sista sidorna är enkla att gå igenom... Nej, det arroganta uttalandet har jag fått äta upp nu. För nu... NU är det svårt.

Min huvudkaraktär har en del inre motiv och drivkrafter. Kanske skulle man kunna kalla det issues. Det är tänkt att de här ska göra henne intressantare, men viktigare är att det är dessa som ska styra hennes val och handlingar i olika sammanhang. En del av storyn innebär också att hon ska, om inte precis försonas, för det är kanske inte helt realistiskt, men så åtminstone konfronteras med de här sidorna av sig själv. Det här sker med fördel innan den riktiga klimaxen - upplösningen på grundintrigen.

Och jäpp. Där är jag nu.

Jag är mitt i processen där jag måste fundera ut hur jag ska gestalta det här. Och ja: det kanske är sent att tänka på det nu, när man är inne på trehundrasjuttiofjärde redigeringsomgången. Men å andra sidan är det bättre sent än aldrig (SKAM den som ger sig!!!) och dessutom så kanske det är alla tidigare redigeringsomgångar som fått mig att inse vad som fattas. Hittills har min karaktär, som jag nämnt i tidigare inlägg, varit lite förvirrande - man har liksom inte kunnat spåra någon direkt riktning eller orsak till hennes handlingar. Och usch, så får det ju inte vara. En karaktär gör aldrig något "bara därför att" (möjligtvis om denne är psykopat, men i så fall har vi orsaken till beteendet right there, vilket löser problematiken per automatik), likaväl som den aldrig säger något "bara därför att". Min Charlie har koll på vad hon säger. Hittills har hon emellertid inte haft någon direkt linje som har kunnat ge en glimt av varför hon handlat som hon gjort. Hon har gjort saker lite "bara därför att". Nu är det felet fixat. Nu har hon blivit uppstramad och fått klarare motiv. Fint. Perfekt. Men det här med att konfrontera henne med sina motiv (eller issues); att fånga upp dem, lyfta fram dem och knyta ihop säcken så att vi får en helhetsbild av personen Charlie... Ja, vad säger man? Aj. Ni vet, känslor och sånt tjafs... Det är inte precis enkelt att gestalta.

Strängt taget är jag redan halvvägs, och jag tror att jag kommer att hitta ett sätt (konfrontationen kommer nämligen att ske genom dialog, och dialoger är något jag bara äääälskar att jobba med) men usch, så svårt det är när man vill att det ska bli bra. Det får inte bli övertydligt. Det får absolut inte bli smörigt, men gärna lite känslosamt. Huvudkonflikten får inte släppas efter på. Och det ska vara trovärdigt.

Det är bara att jobba på. Skriva. Skriva om. Skriva. Skriva om. Tills det sitter. Precis som vanligt, med andra ord. Men lite svårare.

Nu måste jag däremot krypa till kojs. Jobbiga tider nu, med bokslut och månadsrapporter och känslotjafs på det. Inte undra på att man blir trött.
,