Jag har ett enda ord: vinterkräksjukan. Eller nåt liknande iallafall. Nåt var det som fick lilltjejen att vända magsäcken ut och in natten till idag. Fyra ombyten sängkläder. Gråt efter vatten, oro och ångest. Spring upp och ner för trappan för att se till än det ena, än det andra (vi har sovrum i bottenvåningen, barnen i övervåningen). Till slut kapitulation, vilket innebar att timmarna efter halv fem fram till sju spenderades bredvid en liten, svettig, kräkig tjej. Och hot om att vakna med en kräkdusch, om man inte var snabb nog. Jag var faktiskt snabb nog. Lyckades hiva henne över kanten på sängen varje gång, så att (nästan) allt hamnade på golvet. Suck.
Idag var vi självklart hemma, och tog det lugnt. Hon var modig, och stark. Drack mjölk som en hel kalv. Hur man nu kan göra det efter att ha spytt sig igenom en hel natt... men uppenbarligen gjorde det susen. Efter en dryg halvliter -- som kom upp igen -- lyckades hon faktiskt hålla den andra halvlitern nere. Och efter två timmars sömn på soffan strax innan lunch, blev hon sig själv igen, och när hon gick och lade sig ikväll var hon kanske lite varm, men helt kräkfri. Tack och lov! För inatt vill jag ha min säng (min renbäddade, tvättmedelsdoftande säng) för mig själv. Och nu är det väl bara att vänta på att resten av familjen drabbas... Roligt värre.
Och för att fortsätta på det här aptitliga temat, hörde jag tyvärr nyss katten, när han höll på och äcklade sig inne i sovrummet -- katter som håller på att spy låter inget vidare, om man säger så. Så det ligger säkert en överraskning åt mig där när jag kommer in där. Kattkräk! I dubbel bemärkelse.
Nä, godnatt. Nu ska jag ta igen min skönhetssömn (som om en natt skulle hjälpa, liksom. Bwahahahahaahahahaaa)
2 kommentarer:
Jag fixar verkligen inte kräk. Berätta, vänjer man sig när man får barn? Eller får man fortfarande kväljningar själv?
Nja... Jag vet inte. Själv har jag aldrig haft så ont av det. Det som är med de små barnen, är ju dels att de blir så hjälplösa när de kräks, så att ens modersinstinkter och sympati liksom tar över helt, dels att man får så mycket att göra på en gång -- så man hinner liksom inte tänka på att det skulle vara äckligt.
Däremot trivs jag inte med att kräkas själv... Men nu när jag har fått smittan själv, så är det tyvärr _totalt_ oundvikligt :-b
Skicka en kommentar