Jag har verkligen ingen tur just nu. Ingen tur alls. Har egentligen inte haft på flera månader, men nu börjar det kännas jobbigt, liksom.
Det är hopplöst att få jobb. Jag har lyckats intala mig att det inte är något större fel på hur mitt personliga brev är hopsatt, vilket gör att det faktum att folk dissar mig på alla fronter måste bero på nåt annat. Som att jag inte har någon arbetslivserfarenhet inom det område jag tänkt arbeta. Är det inte härligt att vi bor i ett land där högskoleutbildning betyder f*ck all, och där arbetslivserfarenhet betyder allt? 200 000 i skulder -- och what for?! Jag borde förstås ha tagit jobb på ICA när jag var nitton år, och sedan gradvis jobbat mig uppåt, in på kontoret, bland fakturor och bokslut. Men jag tänkte liksom inte så när jag var nitton år. För då visste jag inte att jag skulle bli ekonom.
Eller så beror det kanske på att jag har barn. Rekryterarna läser "två barn på fyra och två år" och tänker "åh, shit... Barnsjukdomar... Nä tack. Next!" Jag kan inte ljuga om saken heller (eller åtminstone undanhålla det) för då får jag svårt att förklara hur jag kunnat läsa en treårig högskoleutbildning på fem år. En annan teori är att det beror på konkurrensen. Det är ju den mildaste formen av självplågeri, att intala sig själv det. För få jobb, för många ekonomer, helt enkelt. Och den teorin kan ju enkelt kombineras med de två andra, så ser man helthetsbilden. Eller så är det helt enkelt mig det är fel på.
Fast just nu finns det inte ens några jobb att söka inom regionen. Nada. Och nu börjar man verkligen känna pressen. Från sig själv. Från andra. "Söker du jobb, eller?" Jag gör f-n inte annat, tackar så mycket.
Skrivandet... känns kul ibland. Har just kommit ur den värsta svackan, tror jag, men visst, det känns fortfarande lite halvsvajigt. Mest på grund av att jag f*n inte tycker att jag skriver bra alls. Beslutade mig iallafall för att delta i den där skrivtävlingen på SVT, "Skriv slutet på historien". Nåt kan man väl unna sig, och det är inte varje dag man får chansen att krypa in i Viveca Lärns underbara hjärna och se hur det ser ut där. Man kan ju alltid låtsas, liksom. Att man kan skriva som hon. Hon har verkligen en unik stil, den saken är klar -- Gud vad jag älskar den!! Kollade in de övriga berättelserna också, såklart -- särskilt Nesser som är gudomligt bra. Men det kändes lite oengagerat, sådär, så det visade sig inte vara något alternativ. För att delta måste man vara amatör, alltså opublicerad. Det kriteriet kommer jag förmodligen klara med glans. Just nu kan jag inte tro att Det rätta skälet skulle bli publicerad någonsin. Nu hör väl förlaget snart av sig, gärna den här veckan, med den dåliga nyheten. Och när det händer, då tänker jag minsann unna mig att vara amatörförfattare fullt ut. Det kan ju vara kul att få en titel, iallafall. Amatör. För i övrigt är jag visst ett enda stort... ingenting. Fast det kanske också är en titel?
Sökandet efter tidningar som skulle kunna tänka sig en story går inte heller bra, såklart. Visserligen har jag bara kollat med två tidningar. Men GP har inte svarat. Och Icakuriren gör inte sådana reportage. Vad får mig att tro att det ska bli annorlunda med andra tidningar? Med min tur?!
Sen då...? Tja, stugan vi skulle ha bokat i sommar genom mannens jobb visade sig vara upptagen just den vecka vi ville ha den (sorry syrran... vi kanske kan hitta nåt annat?) -- men det fanns lediga stugor i Lysekil. Lysekil -- som ligger inom cykelavstånd från vårat hem. Hahahahahahahaaaa!!! Gud har iallafall sinne för ironi. Nåt mer? Jag vet inte -- det gör lite ont i huvudet av att tänka på allt. Jo... En mindre grej: Diana lade ut ett utdrag på CompuServe, om Frank, som är en av de mer fascinerande, mystiska karaktärerna i hela serien. Kunde jag öppna den bifogade filen? Nä. Datorn stod bara och tuggade, utan att det hände ett jota. Lyckligtvis förlorade jag konceptet och skickade ett gnällmejl till mina kompisar på andra sidan Atlanten -- bara för att jag var så trött på att INGENTING fungerar. Så två minuter efter skickade en av dem över hela utdraget, så att jag kunde läsa det. Vad skönt med lite sån där mjuk medkänsla just nu, känner jag. Och utdraget bekräftade mina misstankar (fast eftersom det är en mild spoiler kan jag inte säga vad de innebar).
Äh, det kanske inte är så farligt. I-landsproblem. Alla drabbas av motgångar, och mina är väl inte värre än någon annans. Man får ju kämpa vidare och göra det bästa av situationen, lite klichéartat sådär. Men ibland är det skönt att gnälla om det. Och det var det nu. Gonatt. Nu ska jag gå och lägga mig och tugga på kudden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar