Nu har jag inte ens tur med oturen. Igår ringde min studiekamrat, och sa att vi klarat terminens två första kurser. Den senaste gick igenom utan anmärkning -- en hel artikel på D-nivå utan att läraren hade något att anmärka på den alls. Och han som alltid är så petig. Känns bra. Eller inte alls. Det blir ju svårt att hålla rätt nivå på deppigheten när det händer bra saker, förstås...
Så igår petade jag litegrann på Legacy. För skojs skull, liksom. För att komma igång på nåt sätt. Jag skrev ingenting nytt, vilket är en medveten strategi. När jag inte jobbat med texten på ett tag, vill jag ta det lite lugnt, och lära känna mina karaktärer igen. Jag trivs med att sitta och småpeta i texten, skriva om, redigera och stuva om, bättra på dialogen... Och det fungerar för att få igång karaktärernas röster. Åtminstone en av dem -- min kära antagonist. Nu är det ju inte så att jag för någon aktiv dialog med någon av mina karaktärer -- men visst har man en slags ordlös inre kommunikation med dem. Och Charles har jag bäst kontakt med. Hans scener har ju alltid varit lättast. Det kanske inte är så konstigt, så utagerande som han är -- och det är otroligt skönt att ha honom sådan. Alltid när jag känner att jag tvivlar på mig själv, och har svårt att hitta fram till storyn, kan jag lita på honom. Det är bara att sätta sig med någon av scenerna han är med i, så dyker han upp och får mig att ta tag i saken på ett mer aggressivt sätt. Hans personlighet smittar liksom av sig: otålighet, jävlaranamma och elak egoism. En bra kille. För en författare, åtminstone.
Annars är jag fortfarande lite ambivalent med hur jag vill ha scenerna. Det är inte helt lätt, och just därför har allting fastnat. Men just nu känns det inte helt oävet ändå. Hurra för det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar