Bredband, bredband, bredband

Scen ur kontrollrummet på Telia, klockan 09:00:

"Gunnar... Gunnar... Hörru, kom hit lite va."

"Vänta... ska bara ta en sockerbit..." [....] "Ja, va e're om?"

"Kolla här. Där. Det blinkar rött där, på tavlan. Runtime error, eller nåt, typ. Ska vi starta om servern tror du?"

"Jaha'ru... Ska se på placeringen bara. Mhm... Mmm... Jaså, Västsverige. Äh va fan. Säkert nåra sillstrypare på Smögen som sitter utan bredband. Låt de' va', grabben. De e ju söndag, för fan. Vi ska väl inte behöva knata ner till serverrummet å börja tjafsa med reboots och sånt nu, eller? Ta lite kaffe, vet ja'. Relaxa. De' här fixar dom imorrn."

--------------

Vi kan tänka oss att scenen upprepar sig (möjligtvis med andra namn på personalen) klockan 12:00, 15:00, 17:00, 19:00, 20:32 samt 22:04.

Och då frågar man sig lämpligen: VAD I HELVETE SYSSLAR TELIA MED?!!!!
Man behöver inte precis vara en DETEKTIV för att se mönstret. Varenda helg, varenda SÖNDAG, krånglar det &%#&##%¤ bredbandet. Och då blir jag riktigt lack. Visst, det låter kanske desperat, men jag trivs med internet. Trivs inte med att inte ha det. Trivs inte med att veta att det inte går att komma ut på det överhuvudtaget. Jag kunde inte ens kapa grannens bredband, för de verkade ha Telia som leverantör, de också.

Okay, djupa andetag...

*psshsshhh aaaaah, pshsssssshhh aaaaah*

Sådär ja.
Trevliga saker som har hänt i helgen? Kajaktur. Mmmm. Ja. Underbart. Lite mer klippvandringar, lite mer havsluft. Husstädning. Lite blomvård -- min basilika börjar sticka iväg nu, till exempel. Och... just det, ja... Sonen blev vansinnigt kär för första gången i sitt fyraåriga liv -- i en äldre kvinna (på hela åtta år)(han är ju fyra. Och ett halvt). Givetvis spelade hon svårflörtad, vilket krossade hans lilla hjärta ganska svårt (supergulligt). Sedan ritade han en teckning till dagmamman och skrev till och med hennes namn på den. *Suck*. Sådana här saker får ett mammahjärta att klappa och bli väldigt varmt.

Sedan blev det lite författande också, såklart. Nu har jag ändrat mig igen. Nu har jag plockat in scenen jag plockade bort -- den där goa scenen som jag trivdes med -- för jag bestämde mig för att det blir smidigast att behålla just den karaktärens perspektiv.
Det kan jag göra, kom jag på, därför att det aldrig blir mer än tre perspektiv som samverkar någonstans. Jag kom på att ett av perspektiven -- en ambitiös, äldre advokat -- når sin strävan och får sin konflikt löst efter halva boken, och efter det bleknar han faktiskt bort ganska omgående. Jag använder inte hans perspektiv mer efter att han fått det han vill ha, vilket gör att det lämnas rum för en ny karaktär. Hurra! För tre karaktärers POV hela tiden är en bra balans, tycker jag, i enlighet med principen om tretal. Ni minns väl, alla författare därute? Vikten av tretal, alltså? Tretal, tretal, tretal. Har sagt det förut, men tåls att upprepas. Tretal, tretal, tretal. Använd allting i tre så mycket ni kan: i konfliktbyggande, i upprepningar av fraser och i skapandet av relationer. Läsaren kommer att uppfatta dem, jag lovar, det är ett lätt knep att ta till sig, och det fungerar suveränt. Bör användas i skrift precis lika ofta som man gör det i talarstolen, för effekt, för schvung, för balans. Jag tror i och för sig att de flesta författare omedvetet känner trivseln med tretal när de skriver, och använder sig av det ganska flitigt också -- men det är aldrig fel att vara medveten om det. Tretal, tretal, tretal.

Edited to say: Idag var en produktiv dag. Skrev en hel del. Började skriva på dödsscenen. ÄNTLIGEN. Dessutom fick jag mina nya, superhäftiga T-shirtar från Diana-gruppen på posten. Hör här: lodrätt, på ena sidan av ryggen, står det "Necrohipposadism". Sedan står det, liksom på snedden tvärsöver ryggen: That's what we do best at Dianagabaldon.com. Wow. Så cool :-D
Ordet är baserat på det engelska utrrycket "flogging a dead horse" -- som utmärker den onödiga sysselsättning som vi gärna gör, när vi vänder ut och in på Dianas böcker. Och eftersom vi njuter av det hela, så bir det lätt lite sadism över det. Necrohipposadism.
Fan, vad kul det är att vara nörd :-D

Med T-shirten, fick jag också en mjuk, stickad halsduk som Sue of the Archives gjort själv och skickat med. Då blev jag lite tårögd, faktiskt. Världens finaste gåva!