Bilar gillar inte mig. Jag är inte överdrivet förtjust i dem heller (förutom Jaggor, då). Gillar att de tar mig från punkt a till punkt b. Annars... nej, usch. Det här känner de förmodligen på sig. Våra båda bilar är alltid snälla när min man kör dem. Gnäller lite grann, för att påpeka ett eller annat fel men uppför sig alltid belevat när han kör. När jag kör, ja då ryker kamremmar och fläktremmar, motorer kokar och lampor i dörrar vägrar slockna. Bromsar låser sig och det luktar död och fördärvelse om eländet när man väl parkerar. Tro mig: det är så här. Så också imorse. Jag körde min man till jobbet. I en bil som han körde varje dag hela förra veckan. Jag hörde honom minsann inte klaga särskilt mycket på låsta, gnisslande bromsar under den tiden. Men idag... Herre jesus. Så fort han lämnat bilen -- så fort han lämnat den -- började bromsj*vlarna skrika. Och när jag kom hem tjugo minuter senare, svettig och lättad, rök det som från helvetets förgård från karossen. Luktade svavel också. *SUCK*. Jag börjar snart ta det personligt. Bilar och jag går bara inte ihop. Tror inte det beror på att jag kör särskilt vilt, dock. Visserligen kör jag något vildare än min man, men inte överdrivet vilt. Tycker jag. Man är ju småbarnsmorsa, och då ska man vara värdig och försiktig i trafiken, eller hur? Det är nåt annat, nåt med kemin.
Nåja... Legacy tar fortfarande form, förstås. Känns skönt att slappna av med den mellan tentaläsningen. Avslappnande. Fast just nu känns det som om bromsarna har slagit på där också. Just nu trivs jag nämligen bra med att redigera redan existerande texter. Fast sanningen är ju, att jag alltid trivs bäst med den biten. Jag gillar egentligen inte att skriva scener från scratch. Det ligger nåt nervöst över det där, och lite okontrollerat -- som att det inte är jag som styr, riktigt. Och så blir det ju aldrig perfekt heller. Det är först under putsningen jag får den där totala, härliga kontrollen. Det är då allting lägger sig tillrätta och blir klart. Jag kan spendera dagar med att bygga om meningar, och balansera dem så att de låter rätt. Jag gräver ner mig i ord. Kommer upp med dem över hela näsan, som en hund som gräver ner nosen i den första snön. Och jag formligen älskar att putsa dialoger så att de låter som jag vill ha dem, och att ordna till rätt sinnesstämning för scener genom att plocka med texten. Det är så härligt. Kanske är det detta kontrollbehov som gör att jag inte riktigt känner för att skriva något nytt -- eller så är det för att jag just nu känner att de luckor som finns i historien nu (jag skriver ju i block) är svåra att fylla igen. Ja, det är nog så. Jag har ingen direkt överblick för tillfället. Det är lite svårt att känna vad som fattas, och jag har ingen direkt aning om vad jag behöver för att brygga över vissa scener. Andra vet jag vad jag måste göra, men de scenerna är svåra att få till rent tekniskt, vilket gör att jag drar mig för det. Det kommer att ordna sig. Det gör det alltid. Men tills dess svärmar jag runt de scener jag har, och försöker få dem perfekta. Duger gott. Även om det inte precis går framåt, produktionsmässigt.
Nej, nu ska jag sätta mig och trula med Successiv Vinstavräkning en stund. Yee-haww!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar