Att skriva på engelska

Lollo skickade en kommentar till min andra blogg, och frågade lite om att skriva på engelska. Så jag tänkte jag skulle svara här, och förklara lite grann varför jag ens gör det.

Egentligen var det en ren slump att jag började skriva på engelska överhuvudtaget. Jag hade inte funderat i de banorna alls. Ibland var det frustrerande att be om råd borta på CompuServe, och inte kunna visa i text vad jag ville ha hjälp med, men det var inget jag riktigt bekymrade mig över -- för... att skriva en hel roman på engelska, hur fasen skulle det se ut???

Legacy var en gammal historia, ett utdrag på ett par scener som legat i min byrålåda sedan jag var... kanske femton år? På den tiden hade jag ingen dator, utan skrev i anteckningsblock och samlade allting i pärmar. Det rätta skälet har egentligen samma ursprung, men den lyckades jag ju klara av på svenska (jag ångrar faktiskt det lite grann).
Eftersom jag gillade karaktärerna och utvecklingen i Legacy (som på den tiden inte hade någon titel), slängde jag, när jag blev äldre, ner de scener jag hade på datorn. Jag försökte skriva lite på berättelsen när jag hade tid, men det kändes liksom aldrig riktigt rätt. Ingenting ville lossna, karaktärerna ville inte riktigt vara med. Via Diana Gabaldon och en av de otaliga diskussionsgrupper som ligger ute på nätet, skaffade jag mig en massa engelskspråkiga vänner. De peppade/peppar mig i mina försök att bli publicerad med min svenska roman -- fastän de aldrig kunnat läsa något av den. Tacksamhet är bara förnamnet: de har verkligen varit ett stort stöd. Jag ville visa dem vad jag skrev, och hur jag skrev, för att de skulle få en liten, liten aning.
Eftersom jag ändå inte hade någon egentlig riktning för Legacy, och storyn gick på ungefär samma linje som Diana Gabaldons böcker (äventyrs/romantikroman i historisk miljö) vilket är den sortens genre de här människorna verkligen känner sig hemma med, tänkte jag att det kunde utgöra perfekta små smakprov. Så jag började översätta det jag hade till engelska. Och sedan skickade jag över styckena. Det tog tid innan jag vågade. Herregud, vi talar här om riktiga bokmalar, som bara älskar att dissekera Dianas böcker och vända och fundera över varenda liten formulering, vartenda litet ord i dem.
Och det är här den första tröskeln ligger. Som utlänning är det jättesvårt att våga. Att småprata över internet är en sak: att presentera en historia en annan. Men... för att man är utlänning... är engelsmän också otroligt toleranta med ens misstag. Och kritiserar de språket, så är det oftast för att de vill hjälpa. I grunden är de väldigt imponerade över att man ens lyckats få till en sammanhängande mening. Jag lovar.
Att presentera det för engelskspråkiga personer som man litar på, är ett sätt att komma över tröskeln. Eller så kan man gå till CompuServe. Fast där måste man faktiskt ha lite nerver, för hjälpen man får är oftast otroligt handgriplig: de tar ordet kritik mycket bokstavligt. De tar ditt utdrag, plockar isär det och kollar upp allting man skrivit, diskuterar sinsemellan och funderar inte bara över de grammatiska felen, utan också över sammansättning och placering av meningar, över innehåll och underliggande kontext. Det görs professionellt, av människor som kan det här: författare, redaktörer, lektörer... De är mycket vänliga under hela processen, och hjälpen man får är GRYM. Men sanningen att säga, så har jag hittills varit försiktig med den här biten. Så himla självsäker är jag inte ännu. Det kan hända att jag postar små bitar ur boken om det skett ett utrop för något speciellt tema, men jag postar inte för att få kritik. Det får vänta tills boken är så klar som det går.

Hursomhelst, så läste mina vänner styckena jag sände över, och kom med uppmuntrande tillrop. En av dessa vänner är lektör (editor), och hon erbjöd sig att titta lite på några av styckena och rätta de grammatiska fel som fanns. I sanningens namn, klarade jag mig ganska bra på den punkten -- det fanns faktiskt inte så mycket att rätta till -- och den saken gjorde att jag fick ännu lite mer självförtroende. Skrivandet på historien gjorde att jag fick idéer till nya scener, och så fortsatte det på den banan. Nu är det så många scener, att min lilla läsgrupp helt enkelt får vänta tills historien är klar med att läsa den. Men de ska få läsa den, och om de vill, kan de få dissekera den som en Gabaldon-roman.

Till en början hade jag strategin att skriva alla nya scener som tillkom på svenska, för att sedan översätta sedan det jag skrivit till engelska. Det fungerar, det gör det. Det är, så att säga, hanterbart, men inte helt effektivt. Det är visserligen skönt att få förlita sig på svenskan under själva skapandet av scenerna, men, herregud... vilket dubbelarbete! Och när jag översatte, märkte jag att rytmen och klangen skiljde sig åt på de olika språken. Det som är balanserat och vackert i svenskan, blir faktiskt inte nödvändigtvis särskilt snyggt på engelska. För mig lät det helt enkelt inte som om en engelsman hade skrivit texten. Det var bara att inse, att om jag ville ha det perfekt (eller åtminstone godtagbart) så skulle jag bli tvungen att skriva allting på engelska från första början. Bara på det viset skulle jag komma in i "det engelska tänket", och få storyn så som jag ville ha den. Dessutom kunde jag knappast sitta och dubbelarbeta i all evighet -- var fanns tiden till det? Och vid det laget, hade jag också insett en annan sak: romanen "ville" bli skriven på engelska. Det kändes faktiskt helt rätt -- för miljön utspelar sig i England. Vad tusan skulle den då skrivas på SVENSKA för?? Och en annan sak: om jag skulle skriva den på svenska... Vem skulle läsa den? Det finns ingen genre för den i det här landet. Så det var bara att bita i det sura äpplet. Skriva på engelska, full stop.

I början var det här riktigt svårt. Jag funderade på att ge upp många gånger. Inte bara var det svårt att hitta formuleringarna: det var till och med svårt att fundera ut scenerna jag ville ha (ska man fundera på engelska eller svenska??). Dessutom fick jag, trots tappra försök inte till den snygga språkliga balans jag varit ute efter, och det var en ren besvikelse alltihop. Fast vid det laget hade jag redan skrivit ganska mycket på berättelsen, och nya scener dök upp hela tiden, vilket gjorde att det kliade i mig att fortsätta. Nu fanns den ju dock bara i en engelsk version. Vad skulle jag göra då? Översätta tillbaka till svenska? Knappast. Det var bara att fortsätta. Det bästa är, att ju mer man skriver, desto lättare går det, och desto enklare är det att finna den "engelska rytmen" i språket. Det är så. Man får inte ge upp, även om det stundtals är jobbigt och man undrar varför man ens bryr sig. Det kommer att bli bättre, och det kommer att kännas naturligare efter ett tag.

Nu trivs jag utmärkt med att skriva på engelska. Jag vet inte, men det känns som om själva processen med att tänka i ett annat språk frigör fantasin på ett helt annat sätt. Jag släpper lös mer, vågar mer. Jag skriver i block -- det hade jag, ärligt talat, aldrig kunnat göra på svenska. Missförstå mig inte: svenskan är ett jättevackert språk. Jag älskar svenskan. Men för mig har det sina begränsningar. Om man läser svenska romaner, är det påfallande tydligt att det finns en viss standard i hur meningar ska byggas upp och formuleras: de görs korthuggna och lite stilistiskt renskurna, på något vis. Detta har säkert växt fram och styrts upp en aning genom åren, för det går faktiskt att skriva på ett mer luftigt sätt. Kanske finns det även svenska författare som gör det (jag har bara inte hittat någon. Knappt ens jag själv). Även om det här sättet att skriva på är himla snyggt och mäktigt effektfullt, är det helt enkelt inte min stil. Och då passar engelskan bättre. Visst kommer det aldrig att bli så elegant som om en riktig engelsman hade skrivit det, men... det blir dugligt. Jag tror att en engelsman kan läsa historien, och få behållning av den.

Och... Jag är helsvensk. Svenskare än ärtsoppa. Har alltid gillat engelska, och haft lätt för det, men i vår familj, pratar vi bara... svenska. Jag arbetade dock i Skottland under ett år, så det kanske har hjälpt mitt språk en del. Fast de talade å andra sidan knappt engelska i området jag levde (Peterhead, norr om Aberdeen)(det tog mig tre månader att överhuvudtaget förstå mig på dialekten: jag behövde tolk i början...). Annars har jag övat på engelskan genom diskussionsgrupper på nätet, och genom att konversera med mina engelska vänner och läsa romaner på engelska. Fast oj, så mycket kvar det finns att lära! Fullärd blir man nog aldrig (vilket förmodligen är en himla tur).

Sådär. Lite om mina motiv för att skriva på engelska (och jäklar vad långt det blev.... Sorry!!)