Det rör på sig!

Idag ska jag nå 140 000 ord, hade jag tänkt. Jag har... hmmm... 160 ord kvar, så det är ingen direkt match. Och skrivandet idag har flutit på såååå fantastiskt. Jag är riktigt nöjd! Nu är det ju så, att det jag skriver sker snabbt och utan riktig överblick. Det kan hända att det som skrivs ändras en hel del, eller till och med strykas. Men på sistone har det faktiskt känts som om allt det jag skriver kommer att vara kvar.
Idag var det lilla Stephanie som fick en scen igen. Ni vet, hon jag hade problem med häromdagen. Den här gången gällde det inte samma scen. Idag började jag nämligen pyssla med en scen lite i början av boken, som jag inte riktigt vetat hur jag skulle ordna till, och därför lämnat öppen. Jag visste inte om den behövdes, heller -- och sådant är aldrig roligt. Jo, förresten: jag visste faktiskt att den behövdes. Scenen hänger nämligen samman med det jobbiga parti jag nämnt förut, där det sker en massa möten och nya miljöer och jobbiga förklaringar på en gång. Nu var det Sebastian som skulle få förklara lite om sitt liv, och vad han har gjort under de tio år han varit borta. Utan att det blev för tradigt. Helst skulle det bli snyggt gjort också. Det fick mig att tveka, för jag hade ingen aning om hur jag skulle lösa det. Men baske mig, om inte denne underbara karaktär Sebastian fixade det igen. Sedan jag hittade hans röst har han hjälpt mig något så enormt!

“Well,” he said, in his thoughts resuming the trail of conversation. “It’s quite banal, really. I found myself a girl and married her. Which, to my family, wasn’t quite... comme il faut.”
“Why not?”

“Because she was Irish. And this was during the rebellion. Maybe you’ve heard about it?” When she nodded, Sebastian sighed, and leaned his head against the chair, staring at the fireplace. “Both Charles and I were enlisted in the English troops that fought in Ireland during that time. She was the sister to one of the prisoners, and that is how we met.”

Simply put, he thought. Too simply. But the meeting with Ciera, and the time that followed afterwards had been so scary and terrifying and absolutely magic, that he rather preferred to keep it to himself. Just like Charles would, he gathered.

“No one in my family agreed, of course,” he continued, dryly. “And Charles was furious to find out about my engagement. He made sure I knew it, too.”

Sebastian glanced toward the doorway, a churning feeling in his gut – but the hallway where the assault had taken place, was thankfully situated in the west wing of the house, and far from where they were sitting now. Not that it helped much: he could still feel the blows against his body. He’d been in fights many times, both before and after that – but never during those times, had he felt such an absolute panic, both wishing for death and praying for his life at the same time. They’d had to drag Charles from him, and the recuperation afterwards had been extremely slow, and extremely painful. Both he and Ciera had been quite worried about the effect on his reproductional organs – and it had taken some time for them to conceive, as well.
Uneasily, he shifted his legs, placed his foot on his knee, but it was uncomfortable, and he soon resumed his earlier position.

“There are other things, of course. More or less severe,” he said, trying to sound casual. “But this is what had grandad definitely push me over the ledge. I don’t mind, though. I only mind, when I care. And I don’t, when it comes to this family. I’d rather not have come here again at all, you know. But I really...” he smiled. “... had no choice.”

For the first time since they’d met, she smiled too. It transformed the rigid features of her face, sent a spark to her eyes and made her breathtakingly beautiful. With a pang in his heart, Sebastian realized who she resembled. And with that, he realized why Charles had been so keen on having her.

Sebastian turned his gaze to the fireplace – but his heart was still pounding, hard and furious in his chest. Thankfully, the girl didn’t seem to have noticed anything of it. She stroke her dress, straightening out some imaginary wrinkle across her lap.

“I’m glad you came,” she said. “It feels nice to meet... a friendly soul.”

--------------

Speciellt nöjd är jag, därför att det här kapitlet, som jag nästan fruktade skulle vara överflödigt, faktiskt visar sig vara viktigt på flera sätt. Inte bara för att det ger en liten glimt av Sebastians liv, och av konflikten mella bröderna, utan för att det ger en glimt av Stephanies personlighet. Sebastian märker liksom saker, även om han inte förstår allt av vad han ser (men det gör ju ni läsare...). Och med det här, har jag faktiskt lyckats sluta ett gap i berättelsen, där jag förut inte fattat hur jag skulle få ihop det. Vad skönt! Jag har en del funderingar att göra angående det här partiet... Om jag måste förstärka en del konflikter mellan Charles/Stephanie, en man som heter Buckley samt farfadern, till exempel. Men jag tror inte jag behöver göra det. Som det känns nu skulle en sådan sak röra till allting. Samt stanna upp det hela, i ett skede där storyn behöver röra sig framåt för att läsaren ska vara fortsatt intresserad. För här hänger huvudkonflikten nämligen lite underligt. Inte löst, men lite... snett. Jag måste räta ut den. Sträcka linan igen. Och det gör man inte genom att introducera ännu fler konflikter.

Nej, nu ska jag ut och plocka svamp!