Framåt vi gå...

Idag har jag fyllt i lite mer hål. Sådana där lagom stora hål. där allting har varit klart, där det bara varit texten som fattats, och den har jag inte tidigare satt dit, därför att jag inte riktigt känt mig motiverad till det. Det har varit sådana där scener jag egentligen hatar: en massa inre dialog, eller beskrivningar av vad som händer, utan att någonting händer, fastän det egentligen händer något, eftersom det är viktigt för karaktären, det som (inte) händer. Inget direkt framåtdriv alltså, vilket gör att man måste pressa sig till det yttersta för att hitta snygga arcs för att göra det intressant.
Dessutom har det varit en sådan där farlig situation, som kräver en hel del miljöbeskrivningar, och sånt är alltid en balansgång. Den här huvudpersonen befinner sig på en plats där hennes konstnärshungriga lilla själ får full frihet, där livet plötsligt leker och allting känns underbart. Dessutom är hon på en historisk plats. Då lägger man antagligen märke till saker i ens närhet, och det kändes inte rätt att hasta över allting med strikta meningar. Jag ville ha det mustigt, och glädjefullt. Samtidigt är det som Johanna säger: texten ska flyta. Inte stoppa upp och kännas som en guidad tur.

Jag vet inte vad som har skett under de senaste månaderna, men tror jag faktiskt att jag fick till det, så att det funkar. Inte perfekt. Ibland sätter man scener med en gång, och känner att, wow, det här gick vägen. Här behövs en hel del slipande. Men det känns ändå att jag är på rätt väg. Det känns skönt. Dessutom var det faktiskt trevligt att skriva något fint för en gångs skull. Något lite halvgulligt, sådär. Så får jag ta den där utstuderade tortyrscenen imorgon istället...

Nåja... Jag har i alla fall nått 145 000 ord nu. Och jag tror att det kommer att bli mer än 150 000 ord när allt är klart. Det finns nämligen fler sådana här små trevliga och mindre trevliga hål att täppa igen innan så är fallet.