Igång igen

Long time no seen, eh? Tja, det har sin förklaring. En var att jag var ensam hemma med barnen, eftersom min käre make varit i Mexiko. Han kom hem i fredags och var sådär härligt chokladbrun. Nu har han duschat, och skinnet har fallit av honom, så nu är han mer sårigt rödrosa -- men jag tror att det blir snyggt när allting väl lagt sig. Han har snygga pigment (sådana jag skulle vilja ha). En annan orsak till min bortavaro från bloggen var en tråkig begravning. Okay, alla begravningar är väl (med få undantag) tråkiga, men det här var ju min farfar, vilket gjorde det extra jobbigt. Det enda roliga med den här begravningen, om man nu måste envisas med att se det i ett positivt ljus (och eftersom farfar var en glad prick, så varför inte?), var att jag faktiskt träffade släktingar jag inte sett på evigheter, eller inte sett alls, eller bara någon enstaka gång. Nu biter jag väl mig själv i svansen genom att skriva det här. Ryktet om min enastående (= djup ironi) blogg nådde nämligen ut under själva gravkaffet efteråt (det är lätt hänt när ens egen far förråder en *host*), vilket gör att åtminstone en av dessa släktingar förmodligen, kanske, eventuellt kommer att läsa mina inlägg... Men det må vara hänt. Det var ju trevligt! Och jag hoppas vi möts igen. För släktingar behövs faktiskt.

Hursomhelst, en tredje orsak till min bortavaro på bloggen, råkade bli för att jag hoppade huvudstupa in i Johannas utmaning på Romanloppet. Maratonskrivningar har jag varit med om på CompuServe, och de ökar ens kreativitet och ambitionsnivå ganska effektivt. Nu jobbar jag ganska koncentrerat varje dag så mycket jag hinner i alla fall -- men i Johannas utmaning gällde det att ta sig tre timmar under både lördag och söndag. Som mor till två små barn, och med en man nyss hemkommen från en lång resa, fick jag nu grabba tag i de småstunder som dök upp -- men jag tror faktiskt att jag lyckades få ihop mina timmar båda dagarna. Så mycket nytt blev det inte skrivet, men jag vågade faktiskt gå tillbaka alldeles till början av storyn, och putsa där. Av någon underlig anledning har jag inte ens läst igenom styckena där på evigheter, sedan de översattes och skickades till mina amerikanska vänner. På något vis fick jag nu dock modet att återvända, och ändra så att det passade bättre in med hur jag skriver nu. Samtidigt ändrade jag scenerna för att de skulle passa in mer, jag bytte miljöer, ändrade lite med POVs och en hel del annat. Och nu känns det som om det flyter ihop med resten.

Jag vet inte, men en snabbkoll genom det jag har säger att jag kan vara ganska nöjd med allt det jag har hittills. Det är en... tja... en bok på nåt sätt. Jag har starka karaktärer, där alla har varsin funktion och alla tampas med sina problem, jag har bra arcs, både en huvudarc och flera mindre inom denna -- och därmed konflikter, som är starka och plausibla. Lagom oförutsägbar handling... Spänning som byggs upp, och hela tiden underhålls. Det håller.
Fast det här är vad jag säger. Jag -- författaren. Ni ska inte lyssna på mig. Som vanligt, ska ni ta mig med en nypa salt (och citron och en skvätt tequila).

Här är i alla fall det enda nya jag producerade idag, ett grovt första utkast, så det kommer förmodligen att ändras ett par hundra gånger:

Ur Legacy, copyright Linda Govik, 2007

Already from the beginning, everybody had known that the only road for Aaron Samuels to travel, was the one that lead to a life as a solicitor. Seeing how the profession had followed the family through generations, anything else would truly have been impossible. And rightly so: at the tender age of sixteen, he was sent to the university of Edinburgh for his legal studies, and graduated a few years later as one of the most promising students they’d ever had. Quite possibly, the strong influence of his father had something to do with that – but it did not diminish Samuels own ambitions and his feeling of being important, someone who’d been sent into the world to help others. That was what drove him during his first years within the profession -- but as time went by, those goals soon were replaced by others. In a hindsight, he actually thought his early ambitions and feverish, rosy dreams had been, if not ridiculous, then at least unrealistic. Reality was much more filthy than he could have imagined as a young boy. His occupation could be used for so much more than to help. As with everything else in life, what really meant something, was the power you possessed, and how it was being used. And by whom.
Not that Samuels had ever been used. Perish the thought! He was his own man, and he would never let anyone trample on his pride. But when being employed by clients like Charles Hawthorne, some means and matters simply had to become more salient than others, while others had to be called aside as less important. And after nearly twenty years in the earl’s service, when Samuels got the express message delivered directly to his wonderful apartment in Notting Hill – a message stating that he must come at once – he simply knew better than to protest, even though the look on his wife’s face told him, what she thought of it.

“I have to go, and you know it,” he said to her, while straightening the collar of his best shirt.

“No, I don’t,” she answered, and frowned at the chambermaid. “Not that trunk, Lizzie. Take the other one, the new one.” She turned to Samuels, and shook her head. “He doesn’t care about you. Never has. So why should you dance to his pipe at all times?”

“Because he pays me.” The answer was simple enough, but it wasn’t the whole truth, and they both knew it. And because Samuels didn’t like the insinuating look on his wife’s face, he swept by her. “I will not hear anything bad about it, Elaine,” he said. “And I think it is unfair of you to ask the impossible.”

“Fine,” she called after him. “I’ll just cancel all the plans we had made. Including the painting of your portrait. Remember that?”

He stopped and swirled around, sending her one of those glances he used to stamp down his opponents at court. “Of course I do.”

He wasn’t happy. Of course he wasn’t happy. In fact, he hated how Charles Hawthorne assumed everyone around him was there to serve him and his purposes – and even more so, he hated the fact that what Charles assumed, actually was true. The cancelling of his portrait was perhaps the biggest nuisance. Sittings for good painters were rare, and this was apparently one of the best painters in the country, or at least the pupil of one of the best; the master Giatelli was famous around the world for his lively, vibrant style.
Samuels sighed, and lost the air of indignant importance that had been holding him up since the message from Charles Hawthorne arrived.

“I’m sorry, Elaine,” he said. “I’m really sorry. But I have to go. Let’s just hope it’s nothing too serious. It usually isn’t, you know. You know how he is.”

“Yes, I do,” Elaine murmured, and went back into their bedchamber to surveil the chambermaid. “And that’s exactly what worries me.”

-----------------------------