Inspiration

Vet ni vad? Nej, det vet ni inte, för jag har inte berättat det än. Men hörni, allvarligt: vet ni vad jag har gjort? Jo, jag har äntligen tagit itu med berättelsen där den varit som tråkigast. Ni vet... resa/ny miljö/transportsträcka till ny scen/nya människor/minimalt med dialog... Kan det bli värre? Tja, det beror på hur man ser det. Om man vill ha det illa, så blir det illa. It's a matter of perspective, eh?

Jag lyckades vända min sunkiga attityd med hjälp av Varg-Larsen. Har ni läst den? Jag har inte läst hela än, men det ska jag, baske mig. Han skriver ju fantastiskt, Jack London. Ja, visst, det hade jag faktiskt en liten aning om från början, eftersom Varghunden var min favoritbok när jag var en sisådär tio år. Jag hade en lite lättare version, med fantastiska illustrationer. Och herregud vad jag älskade den historien, och led med den stackars hunden och förfasade mig över allt hemskt som hände. Nu var det alltså Varg-Larsen som dök upp på internet när jag kollade runt nätet för att hitta lite bra info om skeppsarkitektur. Här:

http://london.thefreelibrary.com/The-Sea-Wolf

Jag dök in på andra kapitlet, eftersom det kapitlet hade ett ord jag letade efter (hatchway. Eller var det galley?) och, tja, vad säger man? Hör här:

He dived out of the galley door, or glided rather, with a swiftness and smoothness of gait that struck me as being not so much cat-like as oily. In fact, this oiliness, or greasiness, as I was later to learn, was probably the most salient expression of his personality. (http://london.thefreelibrary.com/The-Sea-Wolf/2-1,)

*gåshuuuuuud*

Normalt sett är jag inte mycket för att beskriva människors utseenden i mina texter. Men Jack London gör det ju så himla snyggt. Ja, läs hans text överhuvudtaget. Känn på det han skriver. Jag gillar det skarpt. Det känns äkta, jag känner mig närvarande. Jag fastnar och blir helt fascinerad. Orden dansar ju fram, och beskrivningarna av såväl omgivning som karaktärer blir aldrig onaturliga, trots att de är ganska långa. Det är... skönt på något vis. Jag känner mig omhändertagen, jag litar på Jack London. Underbar känsla.

Det kanske inte är att rekommendera, att göra långa personbeskrivningar hela tiden i sin bok. Åtminstone inte om man är ovan och inte kan hantera det. Det känns som om gränsen till att det ska bli träigt och onaturligt är hårfin, vilket förmodligen kräver en viss teknik och fingertoppskänsla. Men jag tror faktiskt att för just den karaktär som jag nu försöker få ordning på, vore det ett misstag att inte vara noggrann i person- och miljöbeskrivningarna. Hon vill ju faktiskt ha allting litegrann på avstånd, för att känna sig säker och bekväm. Hon trivs bäst med se allting från ett slags utanförperspektiv: som på en tavla, ungefär. Jag tänker försöka förstärka det draget hos henne. Vi får se hur det går.

Häromdagen läste jag också lite ur Diana Gabaldons Outlander (som den goda och hårt arbetande journalist jag är *ahem...*). Började från början (underligt nog har jag märkt att det blir bäst så). Hamnade på ett kapitel med ungefär samma uppställning som för den scen jag skulle skriva: ny miljö/resa/nya karaktärer/främmande situation. När jag läste dessa kapitel, slog det mig plötsligt, att energin och livslusten bara dansar över sidorna. Det sprakar av humör och skrivarglädje. Hon hade roligt när hon skrev det där, det kan jag slå vad om! Och det ska vara roligt att skriva sådana scener också, för... herregud: nya miljöer, en resa, främmande människor... Kan det bli mer spännande? Vilken människa sitter blasé och filar naglarna när man är på sitt livs äventyr? När livet plötsligt har ljusnat? När man för första gången på länge känner att man lever? Min karaktär bör inte göra det -- det är här hon ska blomma upp. Så jag sa till mig själv: Linda, nu får du fan ta mig skärpa dig. Det här ska vara kul. Du ska ha kul. Basta.

Vet ni vad? Det funkade. Man kan ju inte göra annat än att lyda sig själv, när man är så respektingivande. Så tjena: nu ökade visst ordmätaren med ett par tusen ord till!

Och det jag har lärt mig idag, är att livsglädje och passion -- ja, rätt inställning, helt enkelt -- kan göra den värsta scen till ett rent nöje att skriva. Och det är aldrig fel att backa upp sig själv med god litteratur ibland. Känna deras skrivarglädje, och inspireras av deras ord.