Utdrag ur en kapitalists dagbok

Precis nu tog jag beslutet att slänga en 370 ord lång passus ur Vad-Den-Nu-Heter. Och när jag kollade på sidmätaren insåg jag plötsligt att det hänt en hel del. Jag har inte tänkt på det så mycket förrän nu. Visst har jag sett det, men jag har inte reflekterat över det. Men nu...
Så här är det: jag är på sidan 151. Det är så långt jag har redigerat. Och boken är på 325 sidor. Fattar ni? 325! Vet ni vad den var när jag började? 367!!! På halva boken har jag alltså gjort mig av med 42 sidor text. 42 sidor. Och, det må jag faktiskt påstå, det är först nu allting känns riktigt bra. Och ska jag berätta en annan sak? Det andra, renskrivna utkastet -- det jag vill kalla det första försöket till en riktig bok -- var på 416 sidor! Jag är enormt tacksam mot den man (frilansar som lektör men är egentligen ungdomsboksförfattare) som först läste igenom det här manuskriptet och som faktiskt såg något där, något som var värt att visa en publik -- men som rådde mig att banta ner och redigera boken rejält. De orden har jag burit med mig i mitt skrivande sedan dess. Det är så oerhört viktigt, det här med att redigera och kondensera texten. Det blir så mycket bättre när tar sig tiden.

Det här har jag visserligen tjatat om förut. Men det tåls att upprepas. Det tåls verkligen att upprepas. Med den här omgången redigering tror jag att boken är helt färdig. Det känns så. Den här gången är jag ganska säker. När jag läser texten känns den balanserad och lätt att följa. Dialogerna är upprensade och tillspetsade, motiven uppklarade, alla karaktärer utkristalliserade. Mest nöjd är jag nog ändå med hur jag lyckats "överdriva" allting med utgångspunkt från den berömda konflikten. Allting är konflikt. Rejäl konflikt. Det blir mycket intressantare då. Charlie, huvudkaraktären, är svårare att förstå sig på, mer envis, intensivare och kanske en aning svårare att tycka om. Akshay är lättare att följa, en mjuk men stark motpol. Charlies antagonister är starkare, farligare och oförsonligare. Där är gott om sex, mord, misshandel, humlor och krämig korma. Det blir, tror jag, en riktigt trevlig mix. Jag är supernöjd! Tre års arbete -- and it's finally starting to pay off. Och för första gången känner jag mig ganska avslappnad. Det får gå som det går med den här boken. Allt står inte och faller med den. Jag har faktiskt -- vilket jag för bara några månader sedan inte trodde var möjligt -- ett jättemysigt, roligt, varierande jobb som jag kan luta mig tillbaka mot.

Imorgon ska jag gå på premiär av en ny superbutik i min pyttelilla, men fina stad. Det lär vara ett Ullared i miniatyr. En affär som har allt. Kul med sånt. Kul med satsningar. Särskilt i småstäder.

Sedan har maken och jag nu äntligen spanat in en tomt som vi på allvar tycker är fin och ser potential i. Snyggt läge, plant på ena sidan och sluttning på den andra, där det kanske, kanske växer tallar. Tallar på tomten är nämligen ett ganska viktigt krav från min sida. Nå, vi får se vart det leder. Än så länge är det bara spekulationer och drömmar. Men sånt är ju förstås också trevligt.