Ni som nu går min kurs - det är redan en del och det är jag glad för: välkomna ska ni vara, allihop! - har kanske redan kommit till kursavsnittet som handlar om karaktärer och deras röster. Jag nämner där hur man ska hantera många röster eller POV (berättarperspektiv) i en berättelse, och också olika skäl till varför man väljer att ha många perspektiv. I tillägg till det här talar jag också om "smärtgränsen" för hur många POV man ska ha, och varför det blir jobbigt när man har fler än så.
Samtidigt har alla som är intresserade av Diana Gabaldons böcker (vilket kanske inte är så väldigt många i Sverige, men desto fler i min vänkrets) inte kunnat undgå att drabbas av hypen inför den alldeles färska lanseringen av det senaste tillskottet i den så kallade "Outlander"-serien - en bok som går under namnet An Echo in the Bone. Nu är den här - och som vi har väntat. Vi kommer att få våran beskärda del av frågor som ska lösas, karaktärer vi vill veta mer om, och framför allt av de fantastiskt fint tecknade huvudkaraktärerna Jamie (vars tänkta hårfärg tydligen matchar min egen, enligt vad jag hörde idag - och min hårfärg påminner om den på en Högländsk ko) och Claire Fraser.
Vi förväntar oss ett fantastiskt läsäventyr, och av allt att döma, efter att de första rapporterna trillat in från ivriga läsare, blir det så också. Men, som med alla böcker, är det inte bara lovorden som haglar efter de allra första läsarna satt tänderna i berättelsen. En av rösterna ligger som recension på Facebooks "Goodreads", och det är den jag vill dela med mig av här, bara för att förstärka min egen ståndpunkt vad gäller faran i att ha för många POV i sin story. Så här står det om boken:
you jump around from person A to person B to person C...etc. that I felt there
might be too many storylines going on at one time. The first book - Outlander -
the main character was Claire; you stayed with her. Even in Dragonfly in Amber
you stayed with Claire. This book puts you in so many heads it feels like you
should/are reading a companion book at the same time. Don't get me wrong I want
to understand what is going on in the minds of the other characters, but this
book has a different feel; similar to the last two books (being with Brianna and
Roger) but MORE. Claire, Jamie, Ian, Lord John, William, Bree, Roger, Jem...so
many minds.
Författaren av recensionen beklagar alltså det faktum att Diana blandar in alltför många olika POV i sin story. Det blir förvirrande, det känns som om det är alltför många parallella historier, man blir orolig för hur trådarna ska vävas samman på slutet... Även om alla inte analyserat det som personen ovan, är frågan som de flesta kritiska röster ställer sig om Diana verkligen har vetat vad hon gjort den här gången. Har hon velat för mycket? Har hon varit distraherad med allting annat som pågått med tecknade vuxenserier och andra bokprojekt? Är hon i klimakteriet (ja, det är faktiskt sant: det finns en del fans som spekulerar om det kan vara så)?
Själv tror jag att Diana vetat mycket väl vad hon har gjort. Hon är, det skäms jag inte för att upprepa, en mästare i sitt hantverk, och författartekniskt är det få som slår henne. Naturligtvis vet hon vad hon gör. Hon skriver också varje bok efter symboler, som ger läsaren en aning om bokens upplägg och struktur. Symbolen för An Echo in the Bone hittar vi redan på bokomslaget, och är en så kallad "spansk ryttare" med vassa spikar mot en stålkärna. Det är lätt att tänka sig att Diana här faktiskt har tänkt sig att många vägar eller röster, kommer att leda läsaren mot centrum. Det är också lätt att tänka sig varför det blir så här. Med en bok av storleken mindre bibel och en hel del trådar att lägga rätt och lika många karaktärer med viktiga detaljer att förtälja, varav allting är sprunget ur sex tidigare böcker av samma storlek, blir det... en hel del att ta tag i. Resultatet är att hon, för att kunna servera läsaren all den information som krävs, måste använda allt fler karaktärer. Och följden av det blir att hon måste ge avkall på den "renhet" som färre berättarperspektiv ger. You win some, you lose some.
Ovan är alltså ett varnande exempel på hur det kan bli, när man använder alltför många berättarperspektiv - hur det kan få läsaren att reagera. Och jag, å min sida, tyckte att det var intressant att lyfta fram det, just mot bakgrund till att jag tagit upp det här problemet i min kurs.
Nu är det däremot oförskämt sent, och det är arbetsdag imorgon. Dags att törna in. Godnatt, gott folk!
'
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar