Hjärnan styr en hel del.
Ja, det där är en truism. Det är ju självklart att hjärnan styr. Allting, nästan. Men har ni tänkt på vilken makt den har? Sedan ett år tillbaka (ungefär) springer jag. Minst fyra gånger i veckan, och jag utövar någon form av träning (yoga, pilates, styrka) åtminstone fem, sex gånger i veckan. Det har blivit en vana, och något jag måste göra för att må bra (och vi ska inte gå in på hur det var tidigare, för det är en berättelse som skulle kräva sina modiga sidor - och en hel del självutlämnelse). När man sportar, har jag märkt, är det extra tydligt hur hjärnan styr ens prestationer. Jag har numera en alldeles utmärkt fysik. Jag är jätteglad över min kropp, som faktiskt har stått ut med mig så länge, och som nu troget bär mig fram på hårda asfaltsvägar flera dagar i veckan, utan att få det minsta ont. Det är härligt. Fysiken är det med andra ord inget större fel på. Och det är här det blir intressant. För om allting är tipptopp fysiskt sett, varför känns det då inte alltid bra, när man är ute och springer? Ibland är det en ren plåga att ta sig runt sina kilometrar. Ibland kommer man till den där backen, som man annars knatar sig uppför som en annan bergsget, och så tänker man: "Nej, det här går inte". Och så går man upp, istället för att springa. Eller, ännu värre: man bestämmer sig redan innan man börjar sin runda, att det inte går att springa uppför den där backen. Man bestämmer sig för att man inte orkar, innan man knappt ens känt efter vad kroppen klarar av. Huvudet bestämmer, vad kroppen orkar och det rättar sig kroppen efter, trots att det inte är sant. I den stunden hänger liksom allting på den där medvetna tanken: det går inte. Och det dikterar hur du presterar i verkligheten. Det. Ingenting annat. En tanke. Tänk, så hämmande. Tänk, så mycket energi som går åt för att tänka på det viset: förmodligen all energi som du annars skulle ha använt för att ta dig uppför den där förbaskade backen på ett effektivt sätt.
Nu undrar kanske någon hur det här stämmer in på mitt skrivande. Det här är ju trots allt ingen löparblogg. Och jodå, skrivandet går ganska bra. Jag håller fortfarande på och redigerar Och allra minst är hon min - på rent jäkelskap, egentligen, eftersom jag gett mig den på att jag ska göra klart romanen innan jag släpper taget om den och går vidare med mitt verkliga "hjärtebarn", Legacy. Det är här det ovanstående passar in just nu: flera gånger på sistone har det hänt att jag märkt att många scener i den tidigare versionen av Och allra minst är hon min har haltat ganska kraftigt. I motsats till tidigare gånger, har jag den här gången däremot en ganska klar vision om hur jag faktiskt vill att det ska se ut. När jag så har ändrat om enligt min plan, har det gått som ett efterskalv genom hela storyn. Plötsligt har den bytt skepnad, och förutsättningarna blivit helt andra. En liten ändring på ett ställe, har alltså resulterat i en hel massa andra ändringar på en hel massa andra ställen - och inga små sådana, heller. Det är massor med detaljer som jag måste minnas, och lägga tillrätta. Jag borde ha lärt mig att det blir så här när man redigerar, men faktum är, att det den här gången handlar om så fundamentala förändringar - hela storyns struktur - att det känns som ett helt nytt fenomen. Och häromdagen tappade jag orken helt. Det blev precis som ett mindre lyckat joggingpass: målet var där - och egentligen är det ju roligt att kämpa sig mot det, annars hade jag ju inte gjort det från första början. Men den där uppförsbacken just där blev plötsligt så tung, att jag för en stund bara ville snöra av mig skorna och sätta mig ner på marken. Jag bestämde mig med andra ord för att jag inte tänkte klara det, och så blev det så. Jag orkade inte. Jag gav upp.
Det där var, ska jag säga, igår. Idag öppnade jag dokumentet igen, läste igenom mina ändringar, och insåg att det faktiskt blivit så mycket bättre nu. Karaktären Charlie har fått en helt ny stomme och stödkaraktärerna backar upp med tydligare motiv som gör att storyn, å sin sida, har fått ett betydligt bättre driv. Jag har också kapat en hel del som varit oväsentligt, och det gör att allting nu är ganska mycket mer lättöverskådligt och rent än tidigare. Jag känner mig riktigt nöjd, och har fått mer energi. Nu joggar jag på igen, uppför backen. Jag kan ju. För gudskelov är ju de här svackorna... just det... bara svackor! Har man ett mål, tar man sig dit. Så länge man inte ger upp, ska det väl vara tillåtet att gå i backarna ibland. Men visst är det irriterande? Visst är det makalöst, vilka hinder vi sätter upp för oss själva ibland? Tankens makt...
Nästa år ska jag förresten springa Göteborgsvarvet. Jag vill se en enda person som trodde det om mig för tio år sedan. Slutord:
Skam. Den. Som. Ger. Sig.
Ja, det där är en truism. Det är ju självklart att hjärnan styr. Allting, nästan. Men har ni tänkt på vilken makt den har? Sedan ett år tillbaka (ungefär) springer jag. Minst fyra gånger i veckan, och jag utövar någon form av träning (yoga, pilates, styrka) åtminstone fem, sex gånger i veckan. Det har blivit en vana, och något jag måste göra för att må bra (och vi ska inte gå in på hur det var tidigare, för det är en berättelse som skulle kräva sina modiga sidor - och en hel del självutlämnelse). När man sportar, har jag märkt, är det extra tydligt hur hjärnan styr ens prestationer. Jag har numera en alldeles utmärkt fysik. Jag är jätteglad över min kropp, som faktiskt har stått ut med mig så länge, och som nu troget bär mig fram på hårda asfaltsvägar flera dagar i veckan, utan att få det minsta ont. Det är härligt. Fysiken är det med andra ord inget större fel på. Och det är här det blir intressant. För om allting är tipptopp fysiskt sett, varför känns det då inte alltid bra, när man är ute och springer? Ibland är det en ren plåga att ta sig runt sina kilometrar. Ibland kommer man till den där backen, som man annars knatar sig uppför som en annan bergsget, och så tänker man: "Nej, det här går inte". Och så går man upp, istället för att springa. Eller, ännu värre: man bestämmer sig redan innan man börjar sin runda, att det inte går att springa uppför den där backen. Man bestämmer sig för att man inte orkar, innan man knappt ens känt efter vad kroppen klarar av. Huvudet bestämmer, vad kroppen orkar och det rättar sig kroppen efter, trots att det inte är sant. I den stunden hänger liksom allting på den där medvetna tanken: det går inte. Och det dikterar hur du presterar i verkligheten. Det. Ingenting annat. En tanke. Tänk, så hämmande. Tänk, så mycket energi som går åt för att tänka på det viset: förmodligen all energi som du annars skulle ha använt för att ta dig uppför den där förbaskade backen på ett effektivt sätt.
Nu undrar kanske någon hur det här stämmer in på mitt skrivande. Det här är ju trots allt ingen löparblogg. Och jodå, skrivandet går ganska bra. Jag håller fortfarande på och redigerar Och allra minst är hon min - på rent jäkelskap, egentligen, eftersom jag gett mig den på att jag ska göra klart romanen innan jag släpper taget om den och går vidare med mitt verkliga "hjärtebarn", Legacy. Det är här det ovanstående passar in just nu: flera gånger på sistone har det hänt att jag märkt att många scener i den tidigare versionen av Och allra minst är hon min har haltat ganska kraftigt. I motsats till tidigare gånger, har jag den här gången däremot en ganska klar vision om hur jag faktiskt vill att det ska se ut. När jag så har ändrat om enligt min plan, har det gått som ett efterskalv genom hela storyn. Plötsligt har den bytt skepnad, och förutsättningarna blivit helt andra. En liten ändring på ett ställe, har alltså resulterat i en hel massa andra ändringar på en hel massa andra ställen - och inga små sådana, heller. Det är massor med detaljer som jag måste minnas, och lägga tillrätta. Jag borde ha lärt mig att det blir så här när man redigerar, men faktum är, att det den här gången handlar om så fundamentala förändringar - hela storyns struktur - att det känns som ett helt nytt fenomen. Och häromdagen tappade jag orken helt. Det blev precis som ett mindre lyckat joggingpass: målet var där - och egentligen är det ju roligt att kämpa sig mot det, annars hade jag ju inte gjort det från första början. Men den där uppförsbacken just där blev plötsligt så tung, att jag för en stund bara ville snöra av mig skorna och sätta mig ner på marken. Jag bestämde mig med andra ord för att jag inte tänkte klara det, och så blev det så. Jag orkade inte. Jag gav upp.
Det där var, ska jag säga, igår. Idag öppnade jag dokumentet igen, läste igenom mina ändringar, och insåg att det faktiskt blivit så mycket bättre nu. Karaktären Charlie har fått en helt ny stomme och stödkaraktärerna backar upp med tydligare motiv som gör att storyn, å sin sida, har fått ett betydligt bättre driv. Jag har också kapat en hel del som varit oväsentligt, och det gör att allting nu är ganska mycket mer lättöverskådligt och rent än tidigare. Jag känner mig riktigt nöjd, och har fått mer energi. Nu joggar jag på igen, uppför backen. Jag kan ju. För gudskelov är ju de här svackorna... just det... bara svackor! Har man ett mål, tar man sig dit. Så länge man inte ger upp, ska det väl vara tillåtet att gå i backarna ibland. Men visst är det irriterande? Visst är det makalöst, vilka hinder vi sätter upp för oss själva ibland? Tankens makt...
Nästa år ska jag förresten springa Göteborgsvarvet. Jag vill se en enda person som trodde det om mig för tio år sedan. Slutord:
Skam. Den. Som. Ger. Sig.
'
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar