Ville bara visa den här bilden. Av ingen orsak alls, förutom att jag tycker att det är en fantastisk bild. Nej, jag säger inte det för att det är jag som har tagit den. Den är inte perfekt, för guds skull, och jag är ingen fotograf. Men titta på formerna. Det stilrena, geometriska, och så det vänliga, stolta, slitna lejonet i förgrunden - han som en gång vaktat en grav i Egypten, men som nu vilar på British Museum i London. Visst är han vacker? Jag var där förra veckan, och fick äran att se honom på riktigt.
Det var en sådan där ego-tripp. Ni vet... På egen hand, ingen familj, inga direkta måsten, förutom ett mer eller mindre icke-akut assistentjobb för Johanna, som dessutom blev tvungen att åka hem tidigare än beräknat. Det blev det perfekta tillfället att tillbringa tiden till att, som det så populärt heter, ladda batterierna. Och det var precis vad jag gjorde. Jag såg till att inte ordna så många möten med andra. Jag ville nämligen inte träffa alltför mycket folk. Det enda jag ville, och det enda jag gjorde, var att göra saker som jag ville göra, utan att behöva ta hänsyn till någon annans önskningar. Det här innebar att det blev många promenader, ett par joggingturer i underbara Regent's Park, lite skrivande och en hel del museum. Sånt där som är food for the soul, ni vet. Som gör att man mår bra. Samtidigt, ska erkännas - och nu får ni ursäkta om jag blir personlig (men någon gång ska man väl vara det, också) - var det här ett test. För mig är det nämligen superviktigt, att någon gång emellanåt få komma iväg och utmana mig själv till att klara allting på egen hand. Att tåla att vara ensam med mig själv. Det är nämligen ingen självklar sak. Nu är jag författare, och vi råkar vara erkänt bra på att umgås med oss själva - och visst är jag det, också. En riktig mästare. Men samtidigt är jag en dagdrömmare, och trivs särskilt bra när jag kan fly undan verkligheten. Och som sådan, är det alltid bekvämt att kunna luta sig mot en mer verklighetsförankrad personlighet, och lita på att denne sköter allt det där besvärliga jordiska åt en. Ni vet - se till så att man hamnar på rätt flygplats, på rätt gate, i rätt tid... Som läser kartan så att man hittar till hotellet, och som tar hand om det där med mat och shopping och getting around. För att komma ifrån det här, och göra allting själv, är det bara till att ge sig ut på egen hand. Då finns det ingen att lita på, förutom en själv. Man måste utmana sig själv ibland.
Samtidigt skulle jag nog aldrig ha kommit på tanken, om jag inte älskat att vara för mig själv. Det kan låta egoistiskt, men så är jag väl egoistisk, då. Jag älskar faktiskt att vara för mig själv. Umgås med mina egna tankar. Stänga in mig i min lilla värld. Ibland. Inte alltid. Men ibland. Och London är dessutom min stad. Det finns ingen stad på jorden, där jag känner mig mer hemma. Folket, språket, historien, byggnaderna... Jag älskar det - så vad kan då vara bättre, än att tillbringa en vecka där på egen hand?
Veckan har bjudit på bubblande inspiration och sprudlande glädje, massor av upplevelser och - icke att förglömma - kultur och historia till tusen. Men idag kom jag alltså tillbaka till Sverige. Jag kom hem - för det är ju faktiskt också hemma. Trygga, mjuka, vackra Sverige. Det är mitt, det också.
Home is where the heart is. Mitt hjärta är tydligen lite överallt. Och jag måste säga, att det trivs jag med.
Till sist: lycka är.....
... att se sitt namn så här....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar