Funderingar...

Jaha.
Idag kommer boken att nå personen som ska läsa. Jag har en del scenarion i huvudet om hur det kommer att bli. Och det är inte vackert. Mest räknar jag väl med att han ska skicka ett aggressivt mail, där han undrar vad i helvete jag skickar boken till honom för. Eller varför jag inte förvarnade (för det glömde jag givetvis). Jag vet inte varför jag tror så. Kanske för att jag vet vem han är, och har sett honom på bild. Han ser snäll, men ganska respektingivande ut. En sådan man känner förtroende för, och inte vill göra upprörd -- och en sådan som har regler om hur saker och ting ska vara. Och jag, som kan vara en virrhjärna av högsta rang, gör inte precis rätt i alla lägen (jag tror att jag har lyckats irritera honom en gång redan). Fast han kanske är mer tolerant än jag tror? Trots allt är han författare själv. Hoppas han tar hand om mitt lilla manuskript i alla fall. Jag har kämpat med det så länge, och jag saknar det nu.

Det är faktiskt nästan som att ha separationsångest... Här har man LEVT i (ja, i) boken under två veckor, och plötsligt står man där tomhänt och undrar vad man ska hitta på härnäst. Min lilla underbara engelska snackgrupp visste precis hur man skulle göra för att ta mig ur den här milda depressionen, i alla fall. Det var Dianas assistent som lyckades med det -- antagligen har hon något slags sjätte sinne när det gäller sådana saker som separationsångestar. Hon undrade när nästa del i min lilla "leisure story" skulle komma. *Tjoff* så fick jag annat att tänka på. Jag började kolla på berättelsen, och "fick kontakt" med karaktärerna igen. Känns bra. Mycket av det jag skriver är rent skräp, men den här historien känns ganska solid -- som något jag skulle kunna arbeta vidare på ett bra tag. För nöjes skull, den här gången, och att inte ha press på sig att prestera (mer än den "press" min grupp ställer på att få veta mer) är skönt.

Jag måste dock säga att jag är mäktigt förvirrad när det gäller hur jag ska fortsätta. Jag vet inte vilket språk jag ska skriva på. Engelska är ett underbart språk, eftersom det i vissa fall känns mer levande än svenskan, och eftersom man kan göra så mycket med det... men samtidigt har jag inte riktigt koll på hur det ska låta för att vara perfekt. Och när jag känner att det är fel, vet jag inte riktigt hur jag ska göra för att rätta till det. Instinkten finns där inte. Antagligen är det en fråga om träning; jag kommer antagligen att bli bättre och bättre, ju mer jag skriver (som det brukar vara), men samtidigt är det ohyggligt tröttande att skriva på engelska. Att skriva på svenska först och sedan översätta är ännu värre. Så jag vet inte hur jag ska komma vidare! Snart är det stopp också, för nu börjar det bli slut på scener att dela ut. Men -- det är ett mindre problem. Och ett kul problem, också. Jag får väl se hur det utvecklar sig.