Julklappar och the big no no

Ibland är det bra att ha kontakter! Igår när jag satt vid datorn loggade Susan - Dianas assistent - på samtidigt, och vi började chatta över Instant Message-funktionen. Och förutom att hon är en underbar person och rolig att tjöta med, så kommer det ju vissa fördelar med att ha henne som vän.... Jag frågade om hon kunde packa ner ett par klistermärken med hälsningar av Diana (typ sådana man klistrar in på första sidan i boken, som vid en signering) när hon skulle skicka sina julkort. Hon var genast med på den saken, så nu ska hon se till att ordna en personlig hälsning åt mig! Jag har vurmat för de där märkena hur länge som helst, men inte orkat ta itu med det (det är lite admininistrativt arbete som ska till) så det här var en helsmart lösning! Vilken julklapp :-D

Hur som helst så känner jag mig lite urlakad just för tillfället. Börjar jag kolla på något jag skrivit, känner jag bara en viss avsmak för det. Ingenting låter bra, och jag känner inte för att skriva heller. Men det är väl bara att ta det lite lugnt i så fall. Lägga skrivandet på is en liten stund, och vänta tills lusten kommer tillbaka. För det gör den antagligen, tids nog. Att tvinga sig själv att sitta ner och skriva funkar inte i de här lägena - det enda som funkar är att helt enkelt låta hjärnan vila. Jag kan ju läsa en bok istället, och gymnastisera kreativiteten på det viset - jag har fortfarande inte läst ut Berlinerpopplarna, och den är ju bara för mysig, så det kan jag ju sysselsätta mig med... Och blogga är ju alltid trevligt, det också.

Förresten, apropå bloggar, så måste jag bara nämna det jag hittade när jag lurkade omkring på mina författarbloggar. En av dessa bloggar sköts av en amerikansk författarinna. Hon är ganska framstående, men som har blivit det på ett mer eller mindre tvivelaktigt sätt - vilket hon inte skäms för att säga, heller. Hon har nämligen mer eller mindre kopierat både böckerna och filmen "Den Siste Mohikanen" - handling, karaktärer och till och med namnen på dem. Dessutom har hon tydligen smygkopierat (vilket hon dock inte erkänner) en hel del ur Gabaldons böcker. Hon är också sjukt upptagen av sig själv och sitt författarskap, vilket gör att hennes blogg är ganska rolig att kolla på. Eftersom jag absolut inte vill skapa ett intresse för hennes böcker tänker jag dock inte nämna henne vid namn *elakt flin*.

(((((Som ni kanske förstår ligger det en viss konflikt bakom mitt "påhopp" -- det ska jag vara ärlig med på en gång. Denna konflikt härstammar från en ganska infekterad strid mellan Författarinnan och en av mina närmaste amerikanska vänner. Väninnan läste Författarinnans bok, uttalade sig negativt på ett Gabaldon-community, som någon (en spionerande Författarinna-fan)sedermera rapporterade om till Författarinnan, som i sin tur blev fullständigt vansinnig och via sin blogg attackerade min väninna för att vara osaklig och ojuste -- trots att Författarinnan själv skrattat gott och väldigt officiellt åt en minst lika öppen och elak recension av Dianas bok på en annan blogg. Källan till allting är, ska nämnas, förhållandet mellan Diana och denna författarinna -- något som senare har utvecklats till något av en "Trollkarlens lärling"-historia (ni fattar, va? Det är en ganska tuff värld i författarAmerika... ) )))))

Hur som helst, så har Författarinnan nu lagt ut något på bloggen, som i mitt tycke är ett enda stort NEJ, och som skulle ha varit det vem som än gjort det (så det beror inte bara på hennes person). Hon har ritat sina egna karaktärer. Och lagt ut bilderna på bloggen. Och hon är.... inte sådär jättebra på att rita. Viss talang har hon, javisst - det är inte alla som kan få ihop porträtt så att de ser ut som... porträtt. Men det är inte okay att porträttera sin huvudperson med ögon som står åt varsitt håll, om hon nu inte ska se ut sådan, och det tror jag inte att hon ska. Det har varit blandade reaktioner från fansen på bilderna också - alla är inte odelat positiva.

Varför ska man rita sina karaktärer? Varför inte bara behålla bilderna av dem för sig själv, och låta läsarna bilda sig sina egna uppfattningar? Om man nu är såpass känd att man har en läsarkrets som bryr sig, vill säga. Författarens jobb är att förmedla bilder med ord - inte med bilder (om man inte är serietecknare, eller kanske barnboksförfattare, men det är en annan sak).
Jag fick faktiskt Viveca Lärns kokbok i födelsedagspresent, och där har hon, ska jag villigt erkänna, ritat ett par av sina karaktärer -- men med det sinne för humor som är hennes kännetecken, och dessutom en befriande tafflighet i hantverket, som säger läsaren att det inte är helt seriöst och att det kan tolkas lite hur som helst. Den där humorn finns inte hos den amerikanska författarinnan. Där är det dödligt allvar, och det blir inte bra. Jag skulle ha blivit ohyggligt besviken om jag varit hennes beundrare, och sett dessa bilder. Ohyggligt besviken - för jag tvivlar på, att hur jag än skulle ha föreställt mig karaktärerna, så skulle det nog ha skiljt sig en hel del från hur hon föreställer sig dem. Och med författaren som ritar, blir det ju så.... definitivt. Man kan inte ens säga att hon har fel - för det är ju hennes karaktärer, och hon avbildar dem som hon har tänkt sig dem.

Nej, det där ska man nog undvika....