Instinkter

Livet är lugnt och skönt nu. Pressen från boken har liksom lagt sig. Det känns som om jag inte ens bryr mig om hur det går - för jag har gjort mitt allra bästa och kan inte göra mer. Därför är det ingen idé att känna ångest, heller.
Dessutom har min studiekamrat fått nys på boken, och håller nu på och läser den. Hon tycker bra om den och vill ge den till sin mamma att läsa också. Tja, varför inte? Det spelar antagligen ingen roll, och jag litar på att de inte säljer ut mig eller gör något dumt. Huvudsaken är att boken faktiskt kommer ut och blir läst - att den får ett liv utanför min dator. Det är ju det som är det viktiga - inte att den får ett hårt omslag och hamnar på Bokias ställ!
Tänk, att jag inte insett det förut!

Jag gillar att få kritik, har jag kommit på. Det hjälper mig framåt, får mig att se saker med nya ögon och bli ödmjuk inför andras värderingar. Och så ligger det en skön känsla av självplågeri över det också, kanske ;-)

På tal om ingenting (eller kanske självplågeri?), så har jag idag tvättat fönstren i halva huset (nästa halva tar jag imorgon) samt satt upp julgardiner i köket. Känns bra. Det är riktigt trevligt att kunna se ut. Inga strimmor, inga kladdiga avtryck från små barnahänder, inga otäcka smutsprickar. Rent och snyggt och blankt. Man får lust att göra hela huset vackert när man ser det. Grabba tag i en flaska såpa, kavla upp ärmarna, ge sig i kast med att skura golv eller putsa finsilvret som vi inte har.

Underligt, eller hur? Det måste röra sig om någon slags primitiv rest i hjärnan som pockar på uppmärksamhet. Antagligen gäller det då reptilhjärnan, som ju bland annat män gärna följer. Min reptilhjärna har förmodligen förutom instinkterna sex, törst, hunger och trötthet (precis som männens, och i den ordningen) ännu en instinkt som rör städning och Rätten Till ett Dammfritt Hem. Det måste vara så att denna primitiva del triggas igång en gång varje jul, och jag förvandlas till Urmodern; ett gnolande, putsande monster som faktiskt bryr sig om saker som bullbakning, rena kläder och blänkande stereobänkar...
Ibland skrämmer jag faktiskt mig själv.