Så var julen över för den här gången. Fort går den, tiden. Var det till exempel inte igår som jag dukade upp till Lucia-morgon på TV? Nä... det var det inte. För det var flera veckor sedan. Sannerligen blir man rädd när man tänker tillbaka på sitt liv ibland. Var tar tiden egentligen vägen?
Hursomhelst så var julhelgen sådär mysig som den ska vara. Julmiddag hos svärföräldrarna - det är mys i kvadrat, det. Barnen tyckte det också, och tindrade lagom mycket med ögonen och verkade trivas bra. Tyvärr blev all upphetsning inför julen alltför mycket för dem, så när det var dags att fortsätta firandet hos makens bror, var de små liven knappt mer än spillror. Det bästa var att plocka hem dem, låta dem leka lite med de nya leksakerna och sedan stoppa dem i säng (och med "dem" menar jag nu barnen, och inte makens brors familj - ifall det skulle bli något syftningsfel någonstans).
Och nu är alltså vardagen tillbaka. Eller nästan. Maken är ledig från jobbet. Jag unnar mig lyxen att vara mor och maka fullt ut - idag är första gången jag fuskar med att ägna mig åt datorn på flera dagar. Jag har nosat lite på mitt skrivande, men inte riktigt haft någon lust att ta tag i det. Det är lite så, att skrivandet för min del kräver åtminstone en liten del koncentration. Jag känner mig alldeles för splittrad just nu för att kunna samla mig om mina berättelser. Har försökt ett par gånger, skrev en scen som just nu känns mer eller mindre onödig, så den kommer antagligen stryka på foten, och gick till och med in i den engelska berättelsen och försökte ordna till lite i den. Fast skrivandet känns trots det inte riktigt stimulerande. Bara oroligt - så jag tror att jag väntar tills jag kan fokusera ordentligt igen. Det är ingen fara på taket.
Vad mer har hänt under dessa dagar... ? Inte särskilt mycket.
Jo, en sak måste jag bara berätta! Dagen innan julafton fick jag till ett dopp i havet! Jepp, ett riktigt ett! Sex grader kallt (gud ske pris att det inte var kallare!). En sådan idiotisk men trevlig idé kan aldrig ha någon upprinnelse i något annat än en vadslagning - iallafall inte för min del - och precis så var det här. Det var maken som utmanade mig att göra något riskabelt och otrevligt för en gångs skull. Jag är annars en erkänt försiktig typ - risker ligger inte för mig, och inte obekvämligheter heller, om jag kan undvika det. Jag har ingen äventyrsgen, och trivs inte med tanken på att göra saker som jag är rädd för, bara för att möjligtvis bli stolt över att ha övervunnit mina rädslor när det väl är gjort (vilket skulle kunna vara huvudorsaken till att tandläkaren kommer att få vänta på ett besök från mig ytterligare en tid (om ni mött den tandläkare jag hade under hela min barndomstid skulle ni ha förstått varför. Han gav ordet "sadist" en helt ny dimension)).
Nu, däremot, kom maken med en öppen utmaning, och sånt kan man ju inte motstå. Så dagen innan julafton lämnade vi barnen hos deras farmor och farfar, och begav oss ner till havet. Parkerade vid badet, gick ner till stranden. Konstaterade att man tagit bort alla badstegar på hela j-a stället. Funderade en stund. Klädde om. Vadade sedan gemensamt ut i det svinkalla vattnet och dök sedan i.
Kallt är bara förnamnet.
Efter en sådan upplevelse förstår man faktiskt hur fruktansvärt svårt det måste att hålla sig vid liv om man skulle råka falla i, eller för den sakens skull haverera med en båt. Kroppen ger liksom upp med en gång. Allting domnar - huvudet också. Och det tar inte mer än några sekunder, heller. Eftersom vattnet faktiskt ändå var sex grader, förstår man ju hur ytterst kritiskt det måste bli närmare nollpunkten.
Det var riktigt intressant. Riktigt kul. Kändes bra, till och med nyttigt. Jag hade ont i halsen dagen innan - efter doppet försvann det helt, underligt nog.
Man kanske ska börja utmana sig själv lite oftare, på det hela taget. Göra det till ett nyårslöfte att leva farligt. Våga chansa lite. Ta risker, där de finns.
........
Hahahhhaaaa! Herregud, vad jag skojade där! Nä, en gång om året räcker gott. Så... See you at nästa års juldopp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar