Mina toppar och dalar

Jag funderade lite på gryningstigers kommentar (hej, gryningstiger :-) ) på mitt inlägg Lugna gatan. Varför känns det egentligen så bra när jag skriver just nu?
Förut var toppar och dalar mer framträdande. Jag kunde bli riktigt deprimerad när jag inte fick det att fungera, och tycka att allting var dåligt, och förutsägbart. Varför har jag inte känt så på länge? För nu har det varit hej och hopp och, som sagt, lugna gatan jättelänge. Det kan ju inte bara vara så enkelt att storyn gör sig trivsam för mig? Nej, jag tror faktiskt inte det.

En sak är kanske romanformen, såklart. Gryningstiger skriver i en annan genre, som, om jag ska vara kategorisk (vilket jag älskar), kanske kräver lite mer av explosivitet och oväntade vändningar. Jag vet inte, för jag har aldrig skrivit i den genren. Det känns bara som om den är lite svårare, och kräver mer av författaren. I min genre som är... tja... vad ska man kalla den?... Min man brukar kalla det kostymdrama (och rynka näsan på ett särdeles gulligt sätt när han gör det *fniss*). Javisst, där är... "kostymer" (fast på den tiden kallade man det antagligen "kläder"). Och där är det självklart lite kärlek, och lite politik... ja, ni vet. Ni har läst det förut. Och ni vet vad ni kan förvänta er; mannen får flickan och alla blir lyckliga till slut. Men eftersom jag nu tar död på mannen som ska få flickan, har jag redan där säkrat mig mot att bli alltför förutsägbar (det finns visserligen ett kärlekspar till, som väl kommer få till det så småningom). Vidare kommer jag att ta livet av en häst (och att ta kål på djur brukar vara ett bra sätt att chocka läsare på). Dessutom börjar storyn riktigt chockartat, vilket förmodligen gör att mina läsare kommer att undra vad det är jag håller på med. De kan inte riktigt lita på att jag kommer att vara snäll hela tiden, vilket är ett underbart sätt att skaffa sig kontroll på. Alltså: förutsägbar, är jag åtminstone inte.

I vilket fall som helst, så tror jag ändå att den största orsaken till den bekväma känsla jag har, härstammar från mitt beslut att experimentera med min skrivprocess. Att våga pröva ett annat sätt att skriva på har bidragit till att jag hittat en stil jag trivs med, och som minskar friktionen och frustrationen så bra att alla toppar och dalar jämnats ut.
Innan jag visste bättre, trodde jag nämligen att det bara fanns ett sätt att skriva: rakt upp och ner; kronologiskt, och i ordning. Tanken på att hoppa omkring i scenerna och skriva än här, än där gjorde mig stel av skräck. Men så började jag skriva den här historien, och insåg att om jag skulle fortsätta skriva kronologiskt, så skulle jag snart bli galen av frustration -- för det dök hela tiden upp scener som inte kunde placeras i kronologisk ordning. Och att vänta tills det var dags att skriva ner dem innebar att jag skulle bli tvungen att minnas hur jag lagt upp dem i huvudet (vilket är svårt när man som jag har minne som en genomsnittlig guldfisk). Jag skrev visserligen en outline, men det var bristfälligt, och det funkade inte.
Jag fick helt enkelt strunta i fobin, och sätta mig ner och skriva ner de stycken jag fick. Och dra på trissor -- det fungerade alldeles utmärkt. Frustrationen lade sig, med vissheten om att jag nu kan skriva i min egen takt och låta storyn tala för sig själv, i "den takt den själv väljer".

Jag vet inte hur vanligt det är för svenska författare att skriva på det här sättet. Det kanske är vanligare än jag tror. Jag vet i vilket fall som helst att amerikanska författare (min husgudinna, bland andra) gör på det här sättet. Det frigör fantasin, som inte lyder under några tidsramar eller begränsningar, och därför inte borde stängas in och hållas tillbaka av kronologi och ordning.
När jag bröt mig fri från det där, fick det en fin, dämpande effekt på mina toppar och dalar.

Så är det. Förmodligen. Men jag reserverar mig mot att jag kanske kommer att ändra mig så snart jag får en dal...