Me and my big mouth

Ja, det stämmer. Ibland är min trut stor. Den försätter mig i svårigheter. Spontanitet. Är. Inte. Alltid. Bra.

Jag borde liksom ha lärt mig, att amerikaner inte är som svenskar. När en svensk uttrycker en försiktig optimism, gör amerikaner det till något jättestort - därför att de är glada människor som tror på sig själva. Det är faktiskt så. Självförverkligande, och att slåss för det man tror på, är för dem något helt naturligt. Det är ganska uppfriskande, förresten, när jag tänker efter. Hursomhelst -- när jag säger att jag kanske funderar på att skriva en artikel om min resa till Kanada som en kul grej, tolkar de saken som Världens Grej, som mitt stora brejk. Och blir eld och lågor. Det är, ska erkännas, svårt att inte dras med i entusiasmen, och vi började följaktligen spåna om att fixa till en liten intervju med Diana. Den saken (trodde jag) rann däremot ut i sanden, eftersom jag inte riktigt kunde få grepp om en bra vinkel på temat.

I förra veckan (eller om det var förrförra?) skrev jag ju om det där viktiga telefonsamtalet, minns ni det? Personen jag talade med, var en frilansjournalist, som (trodde jag) skulle ge mig råd om hur jag skulle göra för att ta kontakt med tidningar om min story. Det gjorde hon också på sätt och vis, men först och främst skrämde hon rent ut sagt sk*ten ur mig. Hon fick det att låta som om tidningsredaktioner är hungriga vargar, som kommer kasta sig över mig och slita ut mina inälvor om jag vågar mig för nära. Vinkeln måste vara helslipad, jag måste vara driven, och skarp -- och det räckte inte med att Diana var en bästsäljande författare för att tidningar skulle bli intresserade, nejdå. Helst skulle hon ha en tragisk bakgrund, med en familj som dött i någon bilolycka, för att storyn överhuvudtaget skulle vara säljbar.
Vad är det för tid vi lever i, undrar den som fortfarande har ett visst uns av empati. Nej, det kändes med andra ord inte riktigt som min grej, så därför bestämde jag mig för att ta det lite lugnt med att fråga Diana om en intervju. Tills jag visste mer, liksom.
Det där sa jag också till mina amerikanska vänner. Sedan var det inte mer med det. Trodde jag.

I förrgår fick jag ett mejl från Dianas assistent (översätter):

Jag nämnde ditt frilansaruppdrag för Diana och hon sa att det lät jättebra och att det inte skulle vara några problem att inkludera en kort "privat" intervju för din story. Börja sätta ihop din lista med frågor -- kanske skulle hon kunna ta med storyn på sin hemsida så småningom?

Hummmm.... Okaaaaaaaay.......

Så dumt det blev, plötsligt. Nu har jag alltså en intervju -- men ingen som vill ha storyn. Jag har visserligen inte försökt ännu, men just nu så.... *host*..... känns läget lite... pressat sådär. Man kan inte göra en luftintervju, liksom. Bara för syns skull. Uppenbarligen vill hon se resultat, hon också. Och vad fan, jag kan väl inte lura en av Amerikas mest välkända författare, heller?!!!
Så nu får jag baske mig försöka ta tag i det här. Se till att försöka få upp ett intresse hos någon. Det borde inte vara svårt -- tycker JAG. Det finns ju en hel del intressanta vinklingar att göra, som inte involverar våld och död. Frågan är bara, om det finns tidningar som nappar på samma mjuka linje?

Samtidigt ska det bli väldigt roligt, förstås. Diana är en oerhört fascinerande personlighet och jag har ÄLSKAT hennes böcker sedan jag var tretton. Jag anser att hon är en av de mest berättartekniskt skickliga författarna som finns idag. Så, visst, det ska bli hur spännande som helst. Overkligt är det ju, men absolut spännande.

Men hur fasen ska jag göra, nu då? Ingen som har en susning därute? Någon som har något gott journalistråd eller så? *suck*

Imorgon ska jag skriva ut min roman, tänkte jag. Och skicka iväg den. Den saken kom lite i skymundan (dessutom hade barnen studiedag idag, så de var hemma. Blev inte mycket gjort idag, med andra ord).

Och ja... vad finns där mer att säga än:

To be continued.