Ännu mera snubbel

Vad fan hjälper det att man är jättesynsk? Inte blir man publicerad för det. Jo, ja, den här gången gick det inte heller. Refusering. Fast en mjuk sådan. Så mjuk att det känns som om det var lite snudd på acceptans. Och jag fick en full A4 med synpunkter, och herregud vad de synpunkterna stärkte mig. Jo, för i huvudsak fick jag beröm för nästan allt man kan göra rätt som författare; snyggt upplagd story, inga transportsträckor, lagom dos av allt, bra planterade ledtrådar, kvicka, naturliga repliker, snyggt dragna miljöer. Fattas det nåt, tycker ni? Ja, det låter lite kliniskt. Ärligt talat, handen på hjärtat och allt det där, tror jag att det är det som kan ha hänt med storyn, under alla dessa ändlösa redigeringar. För varje gång jag gått in och klippt ur och ändrat om i storyn har själen, elden liksom falnat. Kvar är en snygg historia: lite för lättsam, lite för ytlig. Lite, kanske, för osvensk (det var också en del av kritiken). Boken har visst, som redaktören påpekar, en publik, men risken är enorm att den drunknar i utbudet av likadana berättelser.
Men vem bryr sig om det?! Jag har ju fått bekräftelse!! Storyn fungerar -- jag hanterar tekniken till fulländning: hon hade INGENTING att klaga på hur boken är skriven och upplagd, tvärtom. Om man bara är ute efter lättsam underhållning och verklighetsflykt, levererar den också, precis det läsaren vill ha. De som vill ha brutala samhällsskildringar, psykologiskt djup och magstark samhällskritik, får däremot leta vidare. Intet ont om sådana böcker, givetvis -- och jag skulle kunna tänka mig att skriva en sådan bok själv någon gång -- men Det rätta skälet är inte gjord på det viset. Medvetet val. Förmodligen fel val, nu när jag ser närmare på saken (eller rätt val om jag skrivit den på engelska, för i engelska länder hade den förmodligen fungerat bättre) men nu får jag ju stå mitt kast.
Och vem säger att den inte skulle kunna sälja, med rätt distributör? Förlaget jag skickade till, var ett av de mindre här i Sverige. Det gör möjligtvis att de har svagare marknadsföringsresurser, och att de inte vågar satsa på något som väl är ett säkert kort, men som riskerar att försvinna i mängden. Det skulle kunna innebära att ett större förlag ser mer potential, och låter den passera. Kanske.

Men fasen vet om jag orkar fortsätta stöta och blöta det här mer. Jo, det gör jag väl, så småningom. Att bli refuserad, hur snyggt det än är gjort, är ju en smäll, som kräver lite återhämtning, innan man orkar gå igenom det igen. Just nu känns det som om bekräftelsen räcker ett gott tag. Jag kan läsa utlåtandet, och njuta av att veta att jag duger. Om den här boken inte funkar, så har jag nu verktygen för att kunna skapa böcker som är som jag själv vill ha dem. Det rätta skälet har varit en lång vandring till att hitta mig själv som författare, det ser jag nu. En träningssträcka, övning. Den kommer aldrig att hamna på topp tio över världens mest oförglömliga läsupplevelser. Antagligen inte några topplistor alls. Men Elisabeth George fick inte heller sin första roman utgiven -- har det fortfarande inte. Däremot använde hon karaktärerna därur, och skapade sin svit om kommissarie Lynley. Jag kanske gör det samma (fast inte om kommissarie Lynley, förstås).

Och möjligtvis har jag en reservplan för boken. Men den är jäkligt djärv. Jag tvekar fortfarande med den, även om den lockar. Den innebär, förmodligen, en hel del hårda cash, men också en enorm risk för mig som författare. Den skulle innebära att jag säljer min själ till djävulen. Prostituerar mig (iallafall, skulle jag gissa, ur svensk synvinkel). Men vad fan, jag har släpat mig själv fram i dyn med den här boken så länge att jag knappast bryr mig längre. Och dessutom är det dags att inse att böcker, precis som allt annat, är en kommersiell vara. Stoltheten ligger i att ha skrivit boken. Det är bedriften, och den bedriften kan faktiskt ingen ta ifrån en. Jag tycker att det är dags att lämna det litterära finrummet, att kavla upp ärmarna och bli smutsig. Jag börjar gärna. Fast... med min (o)tur, funkar inte reservplanen heller, förstås. Nåja. Mer om denna djärva plan senare, det lovar jag.

Det bästa är att mitt förtroende har återvänt en aning. Jag trivs med Legacy igen, och har tillochmed rotat lite i min berättelse om Thea. Som har potential att bli en berättelse som är som svenska förlag vill ha en berättelse. Och det känns ju riktigt bra. Jag är inte knusslig. Jag kan skriva för alla marknader. Anpassning = överlevnad. Kom ihåg det.