Tack och pris!

Legacy tangerade 100 000 ord idag! Inte så att jag har ett mål med historien, ordmässigt, men det känns ändå riktigt coolt.

Jag har ju suttit fast i historien ett tag, just där den är särskilt viktig. Det handlar om protagonistens vändpunkt, där hennes liv och vägval utkristalliserar sig och där allting är tänkt att ställas på sin spets. Och det här har varit SÅ svårt, och riktigt... Ja, tråkigt, faktiskt. På något vis har det hela tiden känts som om ingenting i scenerna på det här stället i historien velat lossna. Stämningen har inte infunnit sig alls, och dessutom har jag haft problem med vissa element som ska introduceras här, som bara inte velat låta sig introduceras. Men så idag fick jag lite hjälp. Av en präst. Eller, rättare sagt, en ny karaktär som råkade vara präst. Han är en sådan där karaktär som Diana skulle kalla en svamp: någon som poppar upp som en färdig produkt och bara finns för att hjälpa till att driva handlingen framåt -- och han gjorde absolut sitt jobb. Skapade dynamik och luft till scenerna, och försåg historien med dessa svåra element som jag annars inte haft en aning om hur jag skulle få fram på ett naturligt sätt. Älskar vi inte när karaktärer gör på det här viset? Jo då. Svampar är bra, de. Och nu känns det lite lättare. Tack gode... Gud?

Sedan har jag fått ett halvt positivt svar från en av magasinen jag skickat förfrågan till: låter som en kul idé, men, eftersom jag inte är etablerad journalist eller reporter, kan jag bara skriva på spek, och de lovar inget. Det var precis det jag ville höra. Det där: "du har nåt där". En bekräftelse! Nu är det upp till mig om jag vill göra något bra av det: vad mer behöver jag egentligen? Känns jättebra!

En annan lite rolig sak är att jag tog mig för att skriva till förlaget som har mitt manus liggande till bedömning. Jag har inte tänkt på det sådär stenhårt, men idag kom jag på att det faktiskt gått ett halvår, och att det kanske borde vara dags snart. Jag mejlade och frågade vart det tagit vägen. Väldigt vänligt, förstås: så vitt jag vet har de flesta förläggare det tufft nuförtiden, och arbetar säkert häcken av sig för att göra alla ivriga och hoppfulla författare i stugorna nöjda och glada (varför man då inte försöker effektivisera arbetet, utan fortsätter som man gjort sedan 1960, är kanske en annan fråga som förtjänar en artikel). Fick ett vänligt svar tillbaka, att man inte läst manuset ännu. Vilket var himla bra. Jag sa åt dem att slänga det, så de åtminstone slapp skriva refuseringsbrev i onödan. Jag sa som det var: versionen de fått var gammal och inte alls representativ -- det vore rent slöseri med tid att låta dem läsa den. Den vänliga människan skrev tillbaka och sa att jag var välkommen att skicka in min nya version istället, så skulle de försöka handlägga ärendet en aning snabbare den här gången.

Tänk, vad löjligt tacksam man blir för lite varm medmänsklighet. Så bara för det ska jag skicka in den nya versionen. Och för att jag gillar hela förlaget. Att jag får vänta ytterligare ett par månader på svar... Tja, det kan jag göra utan minsta problem. Sedan jag började skriva, har jag på något vis blivit expert på att vänta.

Dessutom kan jag, efter den här dagen, göra koncernredovisning med ögonen förbundna. Samtidigt som jag rabblar nyckeltal och gör kassaflödesanalys med vänsterfoten. Dé ni!