Brottstycken

Varmt var det här. Och visst -- det är efterlängtat, men... men... Så här tidigt? Fick en rapport från Phoenix, Arizona idag, där man bara hade "behagliga" 31 grader. Det underliga var, att man i Flagstaff -- bara några mil därifrån -- räknade med frost till natten, och där det var risk för snöstorm. Liksom... snöstorm i juni?!! Och där? Världen är sannerligen uppochner!

Firade nationaldagen igår, och firade den med mina amerikanska vänner också. Jag sände dem nationalsången på engelska och beordrade dem att sjunga med. Sedan skickade jag lite bilder från Sverige. Bland annat var där en flashig bild på en flaska Absolut. "Är det svenskt?!!" ropade man då. "Jag som trodde all vodka gjordes i Ryssland." Där ser man. När tjejerna fick veta det här, tyckte de absolut att jag skulle ta med mig en flaska till Kanada, för att representera mitt land. I Fergus ska nämligen hållas både whiskyprovning, och vinprovning. Och, tja... varför inte? Känns lagom barbariskt och udda att slänga in en flaska vodka på en sådan finsmakarodyssé.

Romanen, ja, den tar sig väl inte direkt, men den rör sig kanske framåt. Jag känner mig fortfarande besynnerligt förvirrad när jag sätter mig med den, och jag har nu sakta börjat inse att nu när berättelsen faktiskt närmar sig slutet, krävs en helt annan ansats. Jag måste börja tänka efter hur jag vill strukturera upp det. Jag menar, verkligen strukturera upp det. Allting måste hänga ihop. Allting måste knytas samman. Det är det jag måste sätta mig med, och fundera över. Det är antagligen därför det känns så motigt just nu -- för att jag inte har en aning om i vilken ordning de resterande scenerna ska in, eller hur de ska se ut för att passa in i det jag redan har. Så här var det med Det rätta skälet också, så jag känner verkligen igen mönstret. Och jag känner igen känslan också. Känner igen att det är lite skrämmande, just därför att det är mycket som ska göras, och det också är otroligt viktigt att det faktiskt blir rätt. Annars blir det ju liksom aldrig mer än brottstycken av en berättelse. Får man inte till allting som det ska vara, så går helheten förlorad -- och vad är det man strävar efter när man skriver en bok, om inte helheten?! Det gör att det känns en aning övermäktigt. Och det är då man blir så väldigt rädd för att inte räcka till. För att allt man har gjort ska ha varit förgäves.
Men det är verkligen inte omöjligt. Och strukturen i Det rätta skälet blev ju till slut mer än okay (det har jag till och med lektörsutlåtande på nuförtiden), så varför skulle det inte bli det här?

Så -- nu ska jag faktiskt:

1. Skriva ner alla de scener jag har i ett vanligt hederligt kollegieblock.
2. Ta med mig kollegieblocket och min mysiga Parkerpenna till min säng.
3. Göra en grov skiss av allt jag behöver för att det hela ska bli en fullvärdig historia (fortfarande ska det till en hel del konflikter, till exempel. Jag vet det -- men inte alls var de hör hemma, vilket gör mig så frustrerad att jag hittills inte kunnat skriva på de scenerna alls.

Sen tänkte jag nog sova på saken.