Tjoho!! Det går undan nu! I alla fall när det gäller Sebastian. Tänk, vad han "pratar" nu när jag väl har hittat hans röst. Han har så mycket att berätta, så. Och hans scener börjar bli lika roliga att skriva som hans brors. Men oh, vilken plågad själ han är. Grovt utkast:
He stood for a long time in the hallway, listening to the house, taking in the athmosphere he’d been relieved from for so long.
Sweet memories mixed with horrid ones. He saw himself as a young boy, running like a madman toward the now dark staircase on the other end of the hall, Charles chasing him whilst laughing so hard he almost couldn’t stand up straight. He saw himself sneaking off with his first conquest – a housemaid who’s name he’d now forgotten – in order to steal a fumbling, nervous moment in one of the many rooms of the mansion. He felt Charles’ fist against his jaw, the red daze of pain from being kicked in the groin by a hard knee. Then the horrible feeling of falling to the floor, of being unable to breathe or speak, or defend himself against the continuing flow of raging kicks distributed by his brother.
Just memories, they were. But as memories, they was so vivid, they made it hard for him to breathe.
(Copyright Linda Govik, 2007)
Ja, wow, vad kul han är, alltså. Jag känner mig en aning grym, det ska erkännas (ett slagsmål med brodern är liksom inte allt han fått vara med om genom åren), men det är (som Johanna nog håller med om) inte jag som bestämmer. Sebastian vill ha det så, och då får det bli så, också. Det var ju därför det inte kändes rätt innan -- för att jag höll tillbaka för mycket.
Man lär så länge man lever, tydligen. Dessutom finns det ett antal andra karaktärer som har det mycket värre. Om... Om det nu är en tröst......?
Jag kanske borde gå i terapi istället :-b
4 kommentarer:
Spännande läsning! Själv älskar jag att skriva om elände och plågor! Särksilt i spännande stora hus!
Johanna W
Tack! Jo då, elände och plågor är bra, de! Fast jag får nog ta och lugna mig lite. Stoppa in några gosiga scener här och där -- som balsam för läsarnas stackars svidande, sönderfrätta ögon *flinar*
Åh, och så vill jag bara påpeka att det kanske ser ut som om den här scenen kommer direkt efter den tidigare -- men isåfall, så blir det ju väldigt mycket tretal i bara två korta stycken. Och nog för att vi gillar tretal, men det kan bli för mycket av det goda ibland. Anledningen till att det blivit så här, är för att det saknas några sidor handling däremellan!
Det låter som din lösning skulle kunna lösa en stötesten för mig också. Mina karaktärer är helt enkelt för mesiga och deras röster har blandats ihop. hmmm... det här kan ge mig en lösning. Vi får se om jag lyckas...
En annan sak. Såg att sciencefictionbokhandeln gjorde reklam för en bok som kommer i jul som heter (döm av min häpnad) Legacy. Verkade vara en fantasybok.
MvH Eva
Ja, det är absolut värt att prova! Enligt min erfarenhet är det ofta två saker som gör att historien inte fungerar:
1. Konflikt saknas, eller har tunnats ut, eller är ofullständig.
2. Karaktärernas röster är fel
Jag var själv inne på att jag slackat efter på konflikten i mina scener, att arcen inte avslutats ordentligt (läs mer på min andra blogg, datum 6 september, Den viktiga konflikten!) -- men så var det ju inte!
Legacy är bara arbetsnamnet. Förmodligen finns det hundratusen böcker med det namnet också, så det blir nog till att byta, när den dagen kommer. Men stort tack för varningen -- det där var ju ett konkret exempel om något :-D
Skicka en kommentar