Vad jag gör nuförtiden? Pja, inte mycket. Om man räknar i skrivartermer. Annars gör jag en del. Det tar liksom en del tid att vara heltidsmamma. För ögonblicket, tycker jag att den saken är ganska trevlig. Givande, liksom. Dagarna går fort, och det händer alltid något. Dessutom sätter det här med att vara morsa vissa krav på ordentlig kosthållning och fasta rutiner, vilket passar den sidan av min fascistiska personlighet ganska bra. Och så måste jag ta mig i kragen, och laga ordentlig mat, samt hålla... nåja... någorlunda rent. Man ska inte klaga. Det här är en erfarenhet, också. Det enda jobbiga är att jag förmodligen är ganska självisk, och ibland känner jag bara för att kura ihop mig i ett hörn och stänga av öronen. Mina barn har nämligen alltid kunnat prata. Mycket. Ända sedan de varit mycket, mycket små, har de pratat konstant. Och det blir bara värre. Så det där med att deras små röster ibland gnager på hörselnerven, det... det är mindre roligt. Ibland vill jag höra mig själv tänka. Jag gillar liksom det. Men med barnen hemma, så blir det inte så mycket av den varan. Och, eftersom skrivande och tänkande är förknippat, blir det följaktligen inte så mycket skrivande heller (nu har jag faktiskt lyckats få ut dem en stund, och de leker jättesnällt på uteplatsen alldeles utanför fönstret där jag sitter)(det här är smått otroligt, så det förtjänar faktiskt sin plats i min blogg). Några scener har jag lyckats få ihop på kvällarna, och... tja, det levrar sig, som vampyren sa. Känns stabilt. Det enda jag inte gillar, är att när jag väl skriver på den här bloggen, så blir det tråkigt lite om skrivartekniker, och urtråkigt mycket om mig själv. Det var liksom inte meningen. Men det är svårt att skärpa sig nu, när det bara ges en kvart här och en kvart där att blogga. Och skriver man om skrivartekniker, tycker jag nog att man måste ta sig lite tid. Som jag inte har. Så därför, har bloggen förvandlats till att handla om en massa dravel om mig själv. JAG tycker ämnet är störtfascinerande, förstås *host*.
Fergus-resan börjar så smått bli ganska farsartad. Det är den där jäklans middagen med Diana som spökar. Jag har berättat om den, eller hur? Jag är inte helpigg på den heller -- det känns inte riktigt som min stil att sitta uppklädd och konversera artigt med folk jag inte känner (på engelska, dessutom). Jag menar, när det finns öltält och kiltklädda säckpipeblåsare bara några hundra meter från dörren?! Jag kommer ju få se tillräckligt av Diana som det är, och jag behöver inte se henne hur mycket som helst heller. Hursomhelst, så satte jag mig lite på tvären, och Ruth -- en av mina färdkamrater -- mejlade mig privat och övertalade mig att följa med. Visst, okay. Oroliga för att få platser, bestämde sig Susan (Dianas assistent) för att fråga lairden om det gick att boka platser i förväg, åtminstone för de som reste långt (detta inbegriper ju då mig och George och ans sambo). Lairden, som tydligen är en liten primadonna med härskartendenser, skrev tillbaka att hur skulle det se ut, om han gjorde på det viset? Då skulle ju alla vilja förboka. Nej, det gick inte. Reglerna är först till kvarn, och betalning med Paypal. Varvid George, som kan vara ganska hetlevrad ibland, med rätta gick i taket. Han skrev ett meddelande som gick ut till alla som skrivit upp sig på lairdens grupp (vi är 84 stycken. Folk som åker till Fergus för att delta i festivalen kallas för övrigt "hosers") att han tyckte det var löjligt, att reglerna var så snäva -- varvid en del andra personer som är inblandade i organiseringen av middagen rusade till lairdens försvar. Sedan liksom... eskalerade allt. Igår stängde lairden all trafik till diskussionsgruppen.
Och allt det här på grund av oss. På grund av MIG -- som inte ville gå från första början. *suck* Det ordnar sig nog, men herregud, om vår lilla grupp inte har blivit ormen i dessa människors perfekta lilla paradis. Verkar dock som om de behöver skakas om -- reglerna är vansinniga. FÖr att göra saken bättre/sämre, har Janice som är med i våran färdgrupp, tidigare varit en av organisatörerna för middagen och hela Fergus-festivalen. Och hon går inte helt bra ihop med en del av de nu mer inflytelserika människorna där -- vilket gör att vår grupp liksom blir lite styvmoderligt behandlad. Till exempel har man placerat husbilen i utkanten av hela festivalbyn. Vilket förstås kan vara en fördel, när Diana ska smyga sig över. Eller en nackdel, då hon måste passera hela området för att komma dit (kändisar, ni vet...).
Susan ska iallafall höra med Diana i helgen, vad hon anser om saken. Tydligen ska cocktailpartyt hållas tidigare samma kväll, på samma plats. Än är det oklart vilka som är bjudna. Jag HOPPAS att det kommer en inbjudan... Den som lever får se. Jag har i alla fall bjudit in resten av gruppen att delta i intervjun. Det kändes rätt, att de skulle få vara med -- och dessutom kan de bidra med en hel del intressanta vinklingar. Än har jag inte riktigt funderat ut hur det ska fungera, men jag kommer att vara diskussionsledare, förstås. Jag tror det blir roligare så -- och jag tror en sådan artikel (om vi nu ska tänka så) skulle kunna bli grymt intressant.
Visst låter det som en enda härlig amerikansk såpa, alltihop? De är helt enkelt lite mer intensiva over there. Det är bara att hänga med och hoppas att frisyren håller i fartvinden.
Otur har jag just nu också. Jag har lyckats ramla in i en dörr två gånger (och inte samma dörr, heller), stuka foten inuti strykbrädan (fråga inte hur det gick till), klämma fingret på samma strykbräda, bryta tån mot ett bordsben samt nästan skära av en artär när jag skulle raka benen. Lock me in and throw away the goddamn key, säger jag bara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar