Paradigmskiften på mikronivå

Etthundrasjuttioelfte redigeringen. Och nu, nu äntligen känns storyn helt rätt. Nu har jag äntligen hittat berättarrösten, nu har alla scener lagt sig rätt och allting känns bara sådär härligt... superfint!

Men... vänta nu... Gjorde det inte det den etthundrade gången också? Och den etthundrasjuttiotredje gången? Jo, minsann var det så.

Den stora frågan i det här ögonblicket är... När vet man att man är klar? Ja, tänk på det: varje gång jag går in och redigerar den här svenska romanen, hittar jag nya saker som är helt fel. Den här gången har de varit lätta att ändra på. Med lite hjälp från den senaste "ängeln" som läste manuset (en förläggare) har jag nu kastat mig över de där detaljerna som inte riktigt har platsat. Och nu, nu äntligen... Ja, se där, nu är jag där igen. Hur vet jag att den här gången är den sista? Det vet jag givetvis inte. Måste jag bry mig? Nej, egentligen inte. Kanske måste man inse att storyn aldrig kommer att bli perfekt, och att jag bara kan göra så gott jag kan, med de medel jag har just i det ögonblicket jag redigerar? Det är ju så, att för varje gång romanen har vilat, så har det gått en ganska lång period. Ett år, kanske mer. Under det året har jag lärt mig mer, både om livet och om mig själv och om skrivkonsten. Jag har växt. Är det då så konstigt, att min story också växer, nästa gång jag sätter mig med den? Jag ser möjligen saker, som jag inte kunde se då, på den tiden, har lite mer insikt. Problemet med det här förhållningssättet är att då blir storyn förstås aldrig klar. Fast jag kanske måste börja inse att det måste vara så. Jag kanske får gilla läget. Evighetsprojekt håller en iallafall alltid sysselsatt.

Nej, min svenska roman är inte så viktig. Den är faktiskt extremt oviktig, i litteratursammanhang. För läsaren kommer den (tro mig nu!) inte att innebära några omvälvande insikter om livet, och den kommer heller inte medföra en förändring av samhällsstrukturen. Det är inte meningen heller: det är en jätteenkel underhållningsroman, avsedd att bara roa läsaren. Högre ambitioner har den inte. Därför kan det ju tyckas lite störande, att jag måste hålla på så här varje gång. Inte ens med Legacy, som är mitt verkliga skötebarn, blir det ju så här. Men å andra sidan besatt jag redan en viss kunskap om författande när jag började skriva Legacy, och hade kanske en klarare bild av vad jag ville åstadkomma. Åtminstone kändes den lättare att strukturera upp. Och spelar det verkligen någon roll? Den boken kommer att bli klar.

Det mest störande är, att arbetet med att redigera Och allra minst är hon min går så bra att jag börjat känna den där hungern igen. Jag har fått tillbaka känslan av att stå på startlinjen - jag vill iväg ut på banan och slåss igen. Drivkraft, kallas det visst. Kanske, kanske har jag en chans nu igen? Gudarna ska veta att storyn nu är mer tillspetsad och skarp i konturerna än den någonsin har varit. Huvudkaraktären har slipats ner och blivit mer lättöverskådlig och lätthanterlig för läsaren. Detaljer som bara förvirrade, därför att de inte bidrog till särskilt mycket, har tagits bort, hela scener med dem. Huvudspåret har lyfts fram. Det ger en ganska mycket enklare historia än vad jag kanske ville ha från början, men med den insikten jag har nu, vågar jag påstå att det är helt rätt. Med den insikt jag har nu, kan jag börja tala om nybörjarförfattare, och de fällor som dessa trillar ner i. En av dessa fällor är att samla alla sina fantastiska idéer och storylines i samma bok. Man vill säga så mycket, man vill vara så duktig. Resultatet är att det gärna blit spretigt. Jag har fått ta livet av en hel del darlings under den här redigeringsomgången, samt slakta en del scener som jag tidigare skyddat. Jag vet inte hur många ord jag bantat ner storyn med, men det är en hel del. Mer blir det säkert. Precis som under alla mina andra redigeringsomgångar, har jag lärt mig massor. Insikt. Min begränsning och akilleshäl är att det är en insikt jag har nu. För ett år sedan hade jag en annan insikt. Och den kändes lika rätt och glasklar. Förstår ni problemet? Man tror att något är vedertaget, tills någon eller något annat dyker upp och överbevisar en. Och så börjar det om. Jag tror det kallas paradigmskifte i vetenskapssammanhang. Fast det här är ju inte vetenskap. Och jag har inte kommit på något banbrytande.

Hursomhelst... Om jag nu är på bettet nu, och jag tycker att boken är så bra... Vad kommer att hända med den? Ja, det är nästa stötesten. För några dagar sedan var jag övertygad om att jag skulle släppa hela boken. Den var ju bara ett sommarprojekt, en sommarkatt. Med den insikten jag har nu, är jag inte helt säker längre. Dessutom har bokbranschen, under de år boken tillkommit, förändrats radikalt. Nu finns det många vägar att ta för att nå ut till en publik. Man kanske borde testa någon av dem? Men som sagt, jag tycker säkert likadant nästa år, när jag sitter här och redigerar samma bok. För hundrasjuttiotolfte gången.
.