Imorgon har jag en presentation att göra. Ska redogöra för ett rättsfall som rör tredjemanskonflikter i handel med andelar. Det är rätt så intressant, och läraren (som är helt underbar, förresten) verkar inte ha så särskilt stora krav på att det ska vara helt perfekt (men det är itne därför jag gillar honom så mycket). Det går nog bra.
Stal till mig lite tid att gå igenom "Det rätta skälet" idag, precis som jag gjorde det igår. Det finns en hel del att strama åt, om jag bara letar - och jag tycker själv att berättelsen börjar få en helt annan skärpa när jag gör det. Det här innebär, att även om den här förläggaren ändå inte väljer att ge ut boken, så har kraven på åtstramning haft en mycket positiv effekt i alla fall. Den saken känns mycket bra. Sedan kan det vara så att jag, sedan jag rörde manuset sist, har mognat en del i min författarstil, och också hunnit smälta berättelsen så att jag kan öppna ögonen för dess brister på ett helt annat sätt. Det är lite lättare att se var felen ligger och hur jag ska rätta till dem, vilket är mycket positivt. Jag kan nog ta lärdom av det här, och det känns som om det kan bli riktigt bra. När jag sedan postar manuset till förläggaren blir det tredje gången jag försöker få det utgivet. Tredje gången gillt. Jag undrar vad det betyder?
Om vi går vidare på tre-temat, så lär jag mig hur mycket som helst genom min lilla översättningsodyssé. Jag översätter ju mitt historiska roman-försök, och får kommentarer och kritik, och hjälp med språket via redaktören. Det är jättekul! Och jag lär mig jättemycket. Har aldrig - faktiskt - tänkt på det här med "terneries" förut. Alltså det att använda sig av trefaldigheter för att skapa rytm i historien.
Ett exempel ur min berättelse:
He'd return and carry her to the bed, no questions asked - and above all, no mercy shown.
Sue, som min underbara lilla goda redaktörsfé heter svarade med: [can we have a ternary here? no comment]
Jag funderade på det, och ändrade meningen till:
He'd return and carry her to the bed, no comments made, no questions asked
- and above all, no mercy shown.
På det viset blir faktiskt meningen mycket mer melodiös och trevlig (okay, det är kanske ingen trevlig mening över huvud taget, men... så trevlig det går, då). Det känns som om det tillkommer en helt annan rytm, och en helt annan helhet.
Jag har aldrig uppfattat det här som speciellt viktigt, och aldrig tänkt på att en så enkel sak faktiskt kan göra mycket för helhetsintrycket. I de "kretsar" där jag rör mig (det låter nåt, det *gör en grimas*) - vilket är underbart supernördiga Gabaldon-läsare samt en massa engelska författare - verkar alla helt på det klara med hur viktigt det är. I "min" Diana-grupp, roar man sig till exempel kungligt med att leta trefaldigheter i hennes böcker. Och guess what? Man hittar dem också! Minns jag rätt från min retorikkurs för några år sedan, så var tretaket också ett sätt att fånga lyssnare på. Genom att upprepa något tre gånger, eller komma med exempel i tretal, så vann man åhörarnas intresse. Det verkar ju sannerligen vara viktigt, inte sant?
Jag undrar om svenska - erkända eller okända författare - tänker på det här när de skriver. Gör ni det? Kommer ni att göra det hädanefter?
Jag kommer iallafall att inkorporera siffran tre i mitt liv i fortsättningen. Lite mer medvetet.
Nu ska jag iallafall gå och lägga mig. Läsa en bok. Ta det lite lugnt. Sedan sova.
Gonatt, gonatt. Gonatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar