Söndag kväll, då. Sköööönt. Att det är söndag kväll. Har haft en sådan där dag. Sådan där. Då åtminstone en av ungarna har satsat stenhårt på att få Damian i Omen-filmerna att framstå som riktigt gullig. Man blir lätt trött sådana dagar, eftersom all ens energi går åt till att antingen försöka curla arslet av sig, eller också skälla så att det skallrar i rutorna. Ibland tappar man liksom tålamodet. Tyvärr. Det var pojkens tur att vara extrem idag, på typiskt treåringsvis. Sa vi nej, var det som ett ja för honom. Han slog sin syster. Han ville bäras hela tiden. Han lekte med maten när vi skulle äta. Suck, säger jag bara.
Det värsta är att man tycker synd om honom när han blir sådan. Man ser på honom att han inte ens orkar med sig själv. Det är i sådana stunder jag bara måste säga en sak som jag aldrig trodde att jag skulle säga någonsin i hela mitt liv: Tacka gud för TV! Jag menar det. Man sätter på TV:n, och friden infinner sig i åtminstone en halvtimme. Idag fick vi ju dessutom en helt ny kanal som är anpassad för hans ålder. Fast, usch, det är inte bra att göra så. Inte bra alls. Barn ska givetvis vara ute och leka - och det var han också. Men han orkade liksom inte så länge, det blev bara tårar och skrik. Leka på rummet gick bitvis, sedan var inte det heller bra. Vad gör man?
Hursomhelst, så skrev jag ut alla de skrivna femtio sidorna på min historiska roman och kollade igenom den idag. Det börjar kännas rrrrrrriktigt kul att skriva igen - och på något sätt så har jag fastnat just för mitt historiska projekt. Jag trodde det var den andra - nutidsromanen - som skulle ta all plats när jag nu skulle bli sugen på att skriva igen, men förvånansvärt nog har den historiska tagit mer plats i mina tankar. Häromdagen insåg jag plötsligt hur jag kunde få historien att fungera. Nya karaktärer som kunde förklara ett och annat i intrigen presenterade sig och jag fick en insikt i hur jag kunde modellera om början för att få den hook som ska till för att fånga läsarnas intresse. Fast, det är klart, den här romanen kommer jag bara skriva på för nöjes skull, så vilka läsare det handlar om vete tusan. Den kommer ju aldrig att publiceras, eller så. Och ja, lyssna på det där, va? "Den kommer aldrig att komma ut". *Fnys*. Dags för en liten reality check, eller hur? För kommer någonting jag skriver någonsin komma ut? Nä. Don't think so. Just nu, iallafall (jag kanske ändrar mig nästa vecka).
Nåja, vad jag skulle säga typ efter första meningen på andra stycket var att det känns som om det kan bli bra. Så jag tror att jag koncentrerar mig på den ett tag. För skojs skull. Givetvis.
Men herregud vad skönt det är att ha kommit igång med skrivandet igen. Man känner sig plötsligt hel igen. Härligt! Stormar, rabies eller treåringar. Jag kan överleva allt, bara jag får skriva.
Linda G
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar