Igår öppnade jag "Det rätta skälet" för första gången på hur länge sedan som helst. Jag skapade en sorts "experimentfil" där jag kan mixtra hur mycket som helst utan att behöva bekymra mig över vad som försvinner, och började gå igenom de första kapitlen, långsamt och metodiskt. Ur dem skalade jag bort det som inte behövdes, tog bort dialoger som var onödiga och kastade saker som strängt taget inte gör mycket för handlingen - annat än att tjäna som en sorts "lär känna min karaktär innan allting händer"-delar. Det var ungefär där förlaget menade att det brast - det blev för mycket tjat och för lite verkstad på vissa ställen - och eftersom jag faktiskt håller med till viss mån, så sparkar jag inte bakut så mycket på den punkten. Det kändes till och med lite skönt. Lite "Wow, det här kan ju faktiskt göra historien bättre". Det är faktiskt skönt att bli tvingad att redigera. Man öppnar ögonen på ett helt annat sätt, eftersom man måste göra det.
So far so good, alltså. På en del punkter är jag dock inte enig med kritiken. Den som granskat manuset menade att särskilt två karaktärer var lite väl mycket av karikatyrer, och att de borde ändras. I mitt tycke ska de vara karikatyrer - eftersom det är så min karaktär Charlie uppfattar dem, och det är från hennes perspektiv vi ser saken. Man ska inte alltid lita på min karaktär, om man säger så. Med andra ord tycker jag att karaktärerna ska vara som de är. Fast jag skulle kunna mjuka upp dem genom att göra dem mänskligare via vad de säger (som ju är det enda vi verkligen kan lita på att vi uppfattar korrekt).
Just nu håller jag på med en annan sak, som enbart är för nöjes skull och inte med tanke på något annat. Jag översätter min historieroman (som ju inte på något vis är hel) till engelska och lägger ut den till mina engelskspråkiga vänner. En av dem är en redaktör (eller vad säger man? Editor?) och hjälper - för nöjes skull - till med att redigera texten och göra den mer engelsk. Bara det känns så jäkla lyxigt!!! Och alla verkar, än så länge, gilla historien. Okay, den börjar lite grymt, det ska medges. Huvudkaraktären får utstå en hel del, om man säger så, och det är väl inte helt i linje med amerikanska romaner. Men ingen har klagat hittills. Hursomhelst är det den saken jag pysslar med just nu, och det har faktiskt gjort att lusten att skriva och kämpa har kommit tillbaka igen.
Jag kommer väl aldrig helt låta mig knäckas av saker som bara handlar om utgivning/icke utgivning, det är så. Det finns andra saker i livet som är viktigare. Men ibland känns även små saker oerhört tunga - särskilt när man kämpat så enormt för att nå målet och bommar så nära inpå mållinjen. Jag trodde att jag skulle knäckas mer av det här än jag faktiskt har gjort. Men tydligare är jag segare än jag visste om. Än håller jag mig upprätt - tills jag blir nedklubbad för gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar