Passion och galenskap går hand i hand

Det finns trevliga knackningar, hetsiga knackningar, humoristiska knackningar. Det finns knackningar som gör att man längtar efter att få öppna dörren och se vem står bakom. Andra knackningar vet man på en gång när de betyder bekymmer. Det är någonting med sättet de genljuder, tungt, och hårt och slutgiltigt, som gör att man genast förstår att vara på sin vakt. De tre slagen som ekade genom min lägenhet den där vårdagen var så tunga och fulla av missmod att jag redan innan jag hade öppnat visste vem det var som låg bakom dem. När jag väl slog upp dörren och mötte den alltid lika missbelåtna blicken hos min hyresvärd, var det sålunda ingen större överraskning.

Så började den tidigare versionen av romanen, eller hur? Jepp. Och nu låter det så här:

Det finns knackningar som gör att man längtar efter att öppna dörren och se vem som står bakom. Det finns knackningar som väcker ens nyfikenhet. Det finns knackningar som man på en gång vet när de betyder bekymmer. De tre slagen som ekade genom min lägenhet den där vårdagen var så tunga och illavarslande att jag redan innan jag hade öppnat visste vem det var som stod bakom dörren. Jag kunde också, trodde jag, gissa orsaken till varför personen knackade på det där speciella sättet. Min första reaktion var att låtsas som om jag inte var hemma, men efter att ha funderat på saken, fann jag det bättre att ta tjuren vid hornen. Och mycket riktigt – när jag öppnade dörren, var det också den alltid lika missbelåtna blicken från min hyresvärd jag mötte.

Ni fattar, va? Det ser ju inte precis ut som det gjorde förut. Och det här är BÖRJAN på boken. Första stycket. Hör ni det galna skrattet som ekar i vinden? Det är mitt. För jag har ju börjat inse, att om jag ska slå ner på varje litet stycke och ändra och ändra - och det känns som om jag gör det också - så kommer det att ta en si sådär två år till att få det som jag vill ha det. Kanske ett helt liv. Den blir kanske aldrig färdig.

En otroligt vanlig fråga till proffsen på CompuServe är faktiskt "När vet man att man är klar?". Och proffsen brukar svara med att rycka på axlarna och komma med ett standardiserat "Det vet man inte. Man får helt enkelt bara nöja sig någon gång". Det ska bli mitt mantra. Man får helt enkelt bara nöja sig någon gång. Men hur enkelt är det då? Inte sådär jätteenkelt. Jag har ju varit nöjd en gång tidigare, eller hur? Efter första versionen av boken. Jättenöjd, till och med. Men... oj, vad det har ändrat sig.

Fast, det är klart - det är ju lättare att ändra i texten nu, att få det bättre och känna sig nöjd igen. Så var det inte tidigare - då kunde jag slita mitt hår i vanmakt utan att veta hur jag skulle göra för att ordna upp eländet. Nu har jag liiiiiiite mer rutin, och dessutom har jag min underbara man till hjälp när det krisar. Jag har dresserat honom till att vara så hänsynslös som möjligt; jag sticker till honom det stycke jag inte är nöjd med och ber honom läsa igenom och säga vad han tycker. Hans mest kraftfulla vapen är (nej, var inte orolig - det är inget snuskigt *he he*) pennan som han skriver TÖNT med varje gång han hittar något han inte gillar. Det har jag lärt honom, och numera svider det inte alls lika mycket att se TÖNT någonstans i min omsorgsfullt skrivna text. Ofta har han rätt, och det är verkligen töntigt skrivet. Jag avskyr töntigt skrivna böcker, och vill helst hålla min bok så töntfri som det bara är möjligt (att jag sen missar här och där är nog smällar man får ta).

Hursomhelst, så ändrar jag nu så mycket att jag börjar bli rädd att förläggaren ska bli helt vansinnig och skrika "Vad i helvete är det du har gjort?! Det är ju för #%&#¤ inte samma bok!!"
Då vet jag ärligt talat inte vad jag gör. *Suck* Fasen, vilken knäpp värld det här är. Varför kan jag inte bara nöja mig med att bli auktoriserad revisor? Siffror kan också göra en knäpp - men de går inte lika hårt åt på ens integritet.

Jag undrar ibland, i all hemlighet (fast nu gör jag ju det väldigt officiellt, iofs...) varför jag ens bryr mig. Jag menar, vad driver mig? Vad är det som är så viktigt att jag riskerar liv och hälsa (risk för musarm, om inte annat. För att inte tala om den mentala biten...) för att uppnå det? Erkännandet? Tanken på ära och berömmelse? NEJ. Inte alls. Tanken på att jag vill livnära mig på författarskapet? Ja, nu börjar det brännas. Jag lever för att skriva. Skriver för att leva. Folk fattar nog inte hur starkt behovet är, vilket jag kan förstå i allra högsta grad. Det är inte lätt att förklara en passion som är så stark att man vill ge upp precis allt för den. Det låter, om inte annat, jäkligt stört. Men... take it or leave it - det är så det är. Nu har jag en chans - en enda ynklig chans - att se till att komma dit jag vill, att åtminstone försöka skapa mig en plattform att stå på för att nå dit. Och då är det väl inte för mycket begärt att jag hugger chansen med hull och hår? Den kommer inte igen. För jag kommer aldrig utsätta mig för det här igen, om jag inte får ett vederlag för det. Aldrig i livet. Åtminstone inte så här intensivt. Visst - jag kommer att skriva, men inte kommer jag att lägga ner hela min själ i det igen. Pyttsan heller. SÅ - med andra ord, så gäller det just nu att satsa allt, och sedan falla ner med tungan hängande utanför munnen. Antingen går det som jag vill, eller så går det åt... Men då har jag ju försökt precis så hårt och så kraftfullt som jag vill. Så är det. Basta! Och gud nåde den som säger emot *flinar*!