Plagiat...

Tänkte först svara Andrea på kommentaren i mitt tidigare inlägg (the big no no). Jag tänkte filosofera lite om plagiat och så där. Men så kom jag på att om jag gjorde det, skulle kommentaren bli ett helt inlägg, vilket är ganska obloggigt, för kommentarer på kommentarer är ju av hävd ganska korta, om de ens förekommer. Själv har jag svårt för det där, att inte svara på kommentarer. För det är ju dökul när man får feedback, och jag är dessutom svårt tjötig, så jag har svårt att hålla fingrarna från tangentbordet när intressanta människor lämnar guldkorn på min blogg :-)

Hursomhelst, så är det där med plagiat ganska intressant. Mycket intressant, till och med. Och förmodligen ett stort problem, också.

I ekonomins värld finns det ju något som heter God redovisningssed. Den är inte alltid lagstadgad, utan helt enkelt normer alla ska följa för att ge en så rättvis bild av bokföringen som möjligt. I författarvärlden finns det mig veterligen ingenting som heter God Författarsed. Det borde det kanske göra. En uppfattning om vad som är legitimt att göra och inte, och hur man ska uppföra sig och vad man får göra när man skriver, existerar ju emellertid. Att plagiera, hamnar på minuslistan.

Andreas länk ger ännu ett exempel på en författare som tydligen gjort det till ett system att kopiera någon annans verk och göra det till sitt. Jag förstår inte riktigt nyttan eller nöjet med det - hur kan man finna glädje i att skriva en berättelse som redan finns? Och hur kan man sedan se med stolthet på vad man har åstadkommit?

Självklart måste det finnas ett vinstsyfte bakom det - men det kan inte heller vara hela förklaringen. Om jag kollar på Författarinnans blogg ser jag en extremt osäker person, som hela tiden söker bekräftelse på hur bra hon är - men samtidigt en person som är genuint intresserad av sitt yrke, och har ett närmast sjukligt förhållande till "sina" karaktärer (hon verkar kunna föra en ganska livlig dialog med dem). Alltså kan man sluta sig till att det rör sig om personer som visserligen har drivkraft och talang, men kanske inte originalitet nog att kunna göra något eget. Det gör visserligen det hela ganska patetiskt, men kanske mer förståeligt.

Finns det något som säger att man inte får kopiera, då? Och var går gränsen? Författarinnan har uttalat sig om att hon var i sin fulla rätt att låna storyn (och karaktärer. Och namn) från Fenniman Coopers roman och göra sina egna böcker av det hela. Jag antar att det är som att sno Mozart för att göra en egen sång - så vitt jag vet är man fri att göra det, eftersom tiden har sett till att ingen har rättigheter till verket. Vad hon alltså har gjort, är laglig, avancerad fanfiction - vilket hon inte skäms för att medge. Om det är rätt eller fel, skall vara osagt. Min egen åsikt är att det inte borde publiceras och ges ut till en läsarkrets eller generera pengar.
Att Författarinnan dessutom lånat idéer från själva filmen (t. ex lär öppningsscenen i boken vara identisk med öppningsscenen i filmen. Dessutom tycks en del av dialogerna ha stulits) och kryddat det hela med vissa utvalda tydliga lån ur Diana's böcker gör det än mer tvivelaktigt - för där handlar det ju om verk som någon har rättigheter till.

Leif GW Persson blev nyligen granskad i Uppdrag Granskning (eller var det Kalla Fakta?) för att han brutit mot "God Författarsed" i sin bok "Linda - som i Lindamordet". Det hävdades att han lånat detaljer ur ett verkligt mordfall till fallet i hans bok - vilket ju ligger snubblande nära plagiat. Om det är klandervärt eller ej... Tja. Troligen. Men det är inte det viktigaste här. Det viktigaste är hur saken hanterades av media.
Trots att bevisen pekar mot att han faktiskt har lånat en del, teg han som muren i programmet. Kanske skämdes han för att han faktiskt brutit mot Författarseden, och ville därför inte framträda. Eller så ansåg han helt enkelt att det inte var värt att ens försöka förklara sig, eftersom man redan på förhand bestämt sig för att han var skyldig.
Häxjakten på hans person var nämligen extremt fult iordningsställd. Det gavs inget större utrymme för förklaringar eller möjlighet att se en annan sida av saken - allt man gjorde i reportaget var att räkna alla ord som liknade orden i den verkliga polisrapporten och sedan sammanställa det hela under epitetet "fakta". Och eftersom man ser det man vill se, fick man sålunda fram ganska saftiga bevis på hans skuld. Typisk mediaframställning. Det är inte TV om man inte får åtminstone ett huvud att rulla (höjdpunkten - eller lågvattenmärket, snarare - var förstås när dåvarande polischefen uttalade sig om saken, och mer eller mindre hängde ut Leif GW som en av hans mindre lyckade anställningar. Där någonstans började jag riktigt skruva på mig i TV-soffan. Snacka om osaklighet!)

Det går verkligen troll i ordet "plagiat". Ta en bok, vilken som helst, och leta - så finner du likheter med andra böcker. Eller mordfall, för den delen. För de flesta uppstår likheterna högst omedvetet och helt utan systematik, vilket dels beror på att det är oerhört svårt (om ens möjligt) att komma med en totalt oskriven originalidé, och dels på grund av att man som författare antagligen plockar med detaljer som man läst eller hört om, i tron att det är ens egna idéer. Letar man sålunda, finns det alltid likheter med något. Att söka igenom en bok med ljus och lykta efter likheter med andras verk kan alltså bli ganska otrevligt för den som blir utsatt för det, så därför bör man väl kanske hellre fria än fälla i de fall där saken inte är helt uppenbar. Leif GW hade inte en chans på det här området. Man letade, och fann. Och fällde.

Kontentan av det här, är väl ändå att man ska följa någon slags hedervärd linje som författare. I grund och botten gäller det ju faktiskt att vara ärlig mot sina läsare - och har man sikte på att bli publicerad är den saken otroligt viktigt. Oavsett hur öppen man är med det, tycker jag inte att man är ärlig när man plagierar - varken mot sig själv eller andra.