Rensade just upp på mitt skrivbord - eftersom datorn blivit ganska surrig och långsam på sistone - och fann lite intressanta, gamla dokument. Bland annat första utkastet eller försöket till "Det rätta skälet". Usch. Ja, det är det enda ord jag kan säga för att uttrycka vad jag känner. Usch. Jag behövde bara läsa första raden i ett enda kapitel för att krypa samman av skam. Jag menar: "Jag kände mig ledsen." Herregud... Hur kunde jag?! Det är fullt av sådana fullständigt otroliga misstag - jag råkade slänga just det exemplet, men jag ska leta upp en riktigt bra (eller dålig) sida senare, så kan vi gå igenom den och kolla på alla fel. Det kan ju vara en kul övning också, om inte annat.
Det skrämmande är, att jag var riktigt nöjd när jag var klar med utkastet till den boken. Det var inte mer än två år sedan, heller. Riktigt nöjd, var jag, och riktigt stolt. Det ska man också vara, när man faktiskt avslutat en bok -- bara det är en prestation -- men hur jag kunde tycka att kvaliteten var bra, är dett smärre mirakel. Frågan är om jag verkligen har utvecklats så mycket, att jag kan skratta åt mig själv för två år sedan. Det är skrämmande att tänka på. Är jag lika... ja, usel rent ut sagt, fortfarande, eller har jag utvecklats? Att vara författare är, som jag redan påpekat både att våga vara riktigt hudlös och utlämnande, och att samtidigt ha självförtroende och mod. Det är svårt. Att tro på sig själv när man konfronteras med sina egna svagheter är inte lätt. Jag vill tro att jag har utvecklats och kommit vidare, men har jag det? Tänk om jag är kvar på samma fläck -- och om alla som läser något av det jag skrivit (de är visserligen inte många, men ändå) bara är vänliga och säger att det duger, för att inte såra mig. Vad hemskt...
För det är nog så, att man blir blind för sina egna fel och misstag när man skriver, och att man förlitar sig på sin publik för att få feedback. Men vill man alltid höra sanningen? Eller vill man bara ha bra feedback? För egen del... Ja, det är klart jag vill höra bra saker! självklart vill jag det. Men inte om de inte är sanna. Säg hellre vad jag kan förbättra, så att jag lär mig.
Hursomhelst så skrev jag ett par tusen ord på min engelska story idag. Det har ju varit lite segt ett tag, men just idag bestämde jag mig. Jag satte mig ner och tvingade mig att skriva en scen. Och det var märkligt, för det som varit så svårt och motigt, blev plötsligt ett Inspirerat Ögonblick. Scenen fick plötsligt liv, och karaktären (den svåraste av dem alla) levde upp en aning, och avslöjade detaljer om sig själv som jag inte vetat om tidigare, gav mig en liten glimt in i sin själ. Och det har lett till att ag börjar få grepp om henne nu -- bättre än någonsin, även om hon fortfarande är riktigt svår att hantera. Hon är en riktigt hård nät att knäcka!
I övrigt kändes själva skrivandet plötsligt riktigt bra. Engelskan flöt på, jag kunde ta ut svängarna mer, och vågade mig på mer utsvävningar när det gällde meningsuppbyggnader och ordval - något som jag tidigare känt mig lite osäker på. Jag tror att det beror på att jag faktiskt har släppt efter lite på kontrollen, att jag har slutat tänka efter så mycket när jag skriver. Jag skriver, låter det flöda och bryr mig inte om hur det blir förrän efteråt, när det är dags att redigera texten. Annars kan jag lätt bli ganska pillig på det viset. Jag skriver, tänker efter hur det låter, går tillbaka, granskar, blir överkritisk, gör om... Stannar liksom till och kommer inte vidare alls. Genom att släppa taget helt och inte bekymra mig så mycket om hur det blir första gången jag skriver, slappnar jag av mer. Det är väldigt skönt. Själva motståndet jag känt varje gång jag skrivit på engelska har också släppt nu. Jag har ju funderat mycket på varför jag skriver på engelska. Varför jag plågar mig, när jag faktiskt kan och behärskar svenskan relativt bra. Det finns ju ingen logik i det, egentligen. Jag gör det inte ens för att kunna låta märkvärdig. Ingen går liksom på ett så billigt trick.
Men nu -- funderar jag inte längre. Jag har en engelsk publik. Liten, men den är där och den vill läsa det jag skriver. Jag får hjälp av riktiga experter på området när jag vill och utan problem. Just den saken skulle kanske vara lätt fixad här i Sverige också, med tanke på att jag faktiskt -- under det senaste året -- byggt upp ett litet men fint kontaktnät av starka, duktiga författare och medbloggare. Men på något vis känns det rätt att hålla till på CompuServe. Lyxigt, också. Och de har gett mig så mycket, så det känns rätt att kunna ge tillbaka, och visa en del av det jag åstadkommer.
Det största skälet är dock ganska enkelt; storyn vill inte skrivas på svenska. Stilen kräver engelsk text. Karaktärer, historia, allting gör sig bättre på sitt "originalspråk". Det är så enkelt.
Nu när jag börjar behärska tekniken, känner jag själv hur fritt och trevligt det är att kunna använda mig att det mer flytande engelska språket för att få fram det jag vill ha sagt. Det svenska språket, som det används i moderna romaner idag, har ett visst uttryckssätt. Det korta. Kraftfulla. Kärnfulla. Med avhuggna meningar och ganska stiliserad text. Jag antar att jag för "Det rätta skälet" försökte korsa det engelska, flytande sättet att skriva med det svenska språket (och det förvirrar kanske en och annan lektör, vad vet jag...). I den andra svenska romanen jag nu har påbörjat -- den om Thea -- har jag däremot använt mig av den nordiska stilen i kombination med det svenska språket. Mest därför att det passar där, och på något vis plötsligt känns rätt just för den historien. På samma sätt passar den nordiska stilen inte alls bra för min historiska roman -- vilket gör att den bör skrivas på det språk som har den stil som faktiskt får fram dess karaktär bäst.
Skulle det dessutom vara så att den blir färdig någongång, och dessutom blir bra (man får väl drömma?) hade jag antagligen backat in mig i ett rejält hörn om jag hade valt att skriva den på svenska. Den är helt enkelt inte publicerbar här. Inte ens -- skulle jag tro -- som chic lit, därför att det inte är renodlad chic lit. Tyvärr. Den här romanen är faktiskt garanterat osäljbar i Sverige, på alla sätt och vis.
Äsch, det är tur att jag inte har några ambitioner. Det är en roman (den blir längre än 250 sidor, det vet jag redan nu). Den är rolig att skriva. Jag hoppas den blir klar och att min lilla publik tycker om den hela vägen till slutet. That's all.
Och nu går jag och lägger mig :-)
3 kommentarer:
Tack och lov för att man utvecklas som författare. Jag tycker man ser det mycket om man läser flera böcker av samma författare - faktum är att få är fullfjädrade när de ger ut sin debutbok, även om de säkert har skrivit mycket och länge i andra sammanhang. Det är ofta lite småmissar, en och annan mindre lyckad formulering eller berättarteknisk klumpighet som (bland de bra författarna) har slipats bort till nästa eller nästnästa försök.
Man måste ju inte skriva svenska eller engelska på vare sig det ena eller andra sättet, men du har ju rätt i att språken i allmänhet låter helt olika. Särskilt i meningarnas längd - engelskan har ju en tendens att vara fullt möjlig att bygga på med bisatser på ett sätt som bara blir uppstyltat i svenskan (och det var väl en lång och fin mening, förresten). När folk som har svenska som förstaspråk skriver på engelska är det, tycker jag, ofta just där det märks.
Själv är jag lycklig att jag har klarat av att hänga på ett engelskspråkigt community i över en månad nu, det kändes lite läskigt första veckan. Nu har jag rentav börjat leka med att översätta/skriva om ett par av mina noveller till engelska och försöka få dem publicerade i den engelskpråkiga världen. Kanske kan man rentav tjäna någon liten slant på dem då...
Jag vet inte om du har märkt det, men det blir helt olika att översätta en svensk text till engelska, och att skriva en text på engelska från första början. Rytmen och melodin i det engelska språket är en _helt_ annan, vilket gör att iallafall jag tycker att det är ohyggligt svårt att få rätt känsla för översatta texter. Inte bara mina egna, alltså, utan även för översatta verk av andra författare.
Apropå det du sa om att tjäna sig en hacka -- en av mina stackars försökskaniner skrev tillbaka med feedback på en av scenerna jag skickat. Hon skrev att jag borde försöka få historien publicerad i Amerika eller England. Med tanke på vad jag skrev i mitt inlägg om att den här sortens historia är opublicerbar i Sverige, känns ju det ganska intressant att hon säger så. Som författare har man alltså fler nischer och fler valmöjligheter utomlands (fler möjligheter att lyckas?), än vad man har i Sverige. Beror detta på kulturella skillnader i vad läsarna vill ha och kräver? Eller på att utbudet svarar på läsarnas efterfrågan, istället för att det är förläggarna som styr? Jag vet inte, men det är ganska intressant att spekulera. Och det är samtidigt lite synd att man ska tvingas utomlands för att det är på det här viset...
Hursomhelst; you go girl -- keep on translating!! Och ett engelskt kontaktnät är inte heller dumt att ha, så håll fast vid det!
Jag tror att mycket handlar om att det helt enkelt finns en mindre läsekrets i Sverige, vilket ger mindre utrymme för olika genrer. Jag menar, jag skriver i stort sett bara fantasy och lite skräck. Visst finns det tidskrifter, antologier mm för sådant i Sverige, men de har så små upplagor och så lite pengar att röra sig med att de inte kan betala några större summor (om ens några summor alls) för noveller.
Förmodligen har andra genrer ungefär samma problem. Eller för den delen, sådant som ligger utanför "det vanliga".
Skicka en kommentar