Nu har jag pysslat och redigerat i texten på Legacy så länge utan att skriva något nytt, att idag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag tog mig an en av de där mer sura scenerna, där protagonisten medverkar. Hon är ju som bekant en riktigt tillknäppt varelse, så hennes scener känns aldrig riktigt rätt. Men, men... de ska ju skrivas. Så det gjorde jag. Började på en scen, där hon hamnar i en situation där hon måste öppna sig, där omständigheterna tvingar henne till det hon fruktar mest -- och därtill att stanna kvar, och inte fly undan eller dra sig inom sig själv (som hon gjort alla andra gånger). Och mitt i allting kände jag plötsligt att det var scenen där allting vänder för henne, slutet på hennes konflikt. För i den scenen börjar hon äntligen tala om vad det är som tynger henne, och vad det är som gjort henne till den hon är. Hon läker sig själv, och knyter samtidigt an till en annan person. Tjoff, så är hennes problem lösta! Nå, kanske inte så lätt, men hon tar steget. Brytpunkt!
Och att jag insett den saken gör faktiskt, att jag sedan inte har några frågetecken kvar att räta ut i Legacy. Inga konflikter heller. Jag har alla nyckelscener jag behöver (förutom en dödsscen, som jag draaaaaaaar mig för att skriva, för jag vill inte riktigt ta livet av just den karaktären. Dessutom tycker jag riktigt synd om den karaktär som lämnas kvar. De här båda karaktärerna får ta stryk, minst sagt. Fast det får faktiskt alla göra, nu när jag tänker efter. Utom kanske en? Eller, nej, förresten, han kommer få ta stryk i en senare bok...)
Hursomhelst, så är det en läskig känsla, för det betyder att jag bara har lite fluff kvar att skriva -- några runtomkringscener, sådär (och en dödsscen). Hmmm... Jag har 78 000 ord nu... Borde bli ungefär 25 000 till, lite drygt. Kanske 30 000. Sedan har jag faktiskt en roman, som är färdig för (en ganska extensiv) redigering.
Hur kunde det hända?! Det känns som om jag har levat med världens största skygglappar... Senast igår funderade jag på vad i helsike jag höll på med, som trodde att jag kunde skriva en historia på engelska. Och nej, det kanske jag inte kan, heller -- men på något sätt så har jag gjort det ändå. Och nu är det bara att ta skeden i vacker hand och avsluta det hela. Vad som kommer att hända med den sen, det vete tusan. Det kanske blir ännu en ändlöst lång, deprimerande följetong -- fast på den amerikanska bokförlagsmarknaden, istället! Vore inte det nåt, så säg? Så kan jag stolt säga att jag blivit tvärkrossad på både svenska och engelska ;-D
2 kommentarer:
Vad häftigt! Nästan klar, wow. Jag har flera nyckelscener kvar, säkert en del nya scener som inte har knackar på än, och en del research. Brottas med miljöbeskrivningar. Har funderingar, som du, att skriva nästa roman (som redan har dykt upp i huvudet!) på ett annat språk än mitt modersmål, svenska. Mitt andra språk är ju franska, och jag funderar på att ta mig an historien om en kvinna i Paris förorter, under kravallerna hösten 2005.. Ja, det här var i alla fal inspirerande att läsa. Kanske kan jag också komma i mål! Lycka till då med den amerikanska bokförlagsmarknaden!
Ja, jag känner mig otroligt lättad, som hittade protagonistens motiv. Annars har jag låtit det sväva i luften, och dragit ut på att skriva nya scener. Inte bra. Men nu har jag faktiskt kommit igång. Det blev modiga 3000 ord igår, vilket måste sägas var en ganska okay start, med tanke på att jag inte rört berättelsen på ett bra tag. Och igår när jag skulle lägga mig, dök en ny scen upp. Det var bara att grabba tag i ett papper och kasta ner brottstycken, så att inget skulle gå förlorat. Känns bra att ha fått tillbaka lusten att skriva igen!
Att skriva på ett annat språk, har jag upptäckt, är ett bra sätt att släppa lite på spärrarna. Man vågar mer. Jag hade aldrig upptäckt tjusningen med att skriva i block om jag inte börjat skriva på engelska. Dessutom tvingas man använda hjärnan på ett helt annat sätt, vilket sätter fart på kreativiteten. Och ibland är faktiskt svenskan (i vissa avseenden) ett aningens stelt språk, så det är skönt att slippa "fängelset" genom att använda sig av ett annat.
Jag tror absolut du kan komma i mål! Jobbar man bara i sin egen takt och har roligt under tiden, så brukar allt faktiskt lösa sig jättebra.
Lycka till!!
Skicka en kommentar