(Utdrag ur Legacy, sid. 274)
Night enveloped the landscape. It turned familiar shapes to strange, twisted silhouettes, trees into black, charred skeletons. It enhanced the rattles of branches and made the rustling of leaves sound sinister and threatening. Night also transformed the house in front of him into a huge, pale face: its black windows being the lifeless eyes, and its door of darkened oak the gaping, toothless mouth.
Again, he felt that uneasy, churning feeling, deep in his guts, tearing at him like the claws of a rodent. It wasn’t the first time he’d felt it. Not during his week long trip, and certainly not during his lifetime: that first, trembling stage of sheer panic. However, this was the first time he’d felt it outside a battlefield. Now, just like before a battle, when lined up with his troops and facing his enemy, he could feel that unpleasant, familiar tingling along his spine: reflexes, screaming for him to save himself. He felt his legs quiver, muscles strained and ready to escape. And he felt the sweat trailing a tickling, cold path between the tiny hairs on his back. Panic. But this time – for what? A house.
No, not only a house, he corrected himself. Harcourt Manors.
(Copyright Linda Govik, 2007)
Hurra, hurra! Nu tror jag att jag har rätt vinkling på eländet!! Äntligen. Äntligen känns Sebastian rätt! Tack och pris! Och tack till mig, för att jag ger mig själv sådana alldeles underbara råd. Tack, tack (läs in självironi, om ni inte redan gjort det... Mina amerikanska vänner brukar kalla mig "impish", därför att jag sällan är allvarlig, utan alltid lite ironisk och småjävlig, förresten).
Nej, skämt åsido, så fungerar det faktiskt nu. Jag tror jag hittat fram, just på den här biten, i alla fall. Sebastian visar vem han är för läsarna, och för protagonisten. Där och då (eller senare... för det här var bara början på en ganska lång scen) inser hon att han faktiskt gör något som ingen annan vågat göra: han trotsar hennes plågoande. Och därmed läggs det förtroende som är så viktigt för deras fortsatta förhållande och för bokens fortsatta handling (och nej, de blir inte ett kärlekspar. Så himla förutsägbar är jag faktiskt inte *host, host*).
Hursomhaver -- BRA jobbat, Linda! Jag skickar en faktura på posten.
Bahahahahahaaaaaa!!! Rolig är hon också (och notera att hon möjligtvis har förlorat förståndet på kuppen).
3 kommentarer:
Vad duktig du är som skriver på engelska!
Tänk om du slår igenom over there. Ska du skicka manuskriptet till en amerikansk agent sedan? Har du någon koll på vilken/vilka?
*nyfiken*
Johanna
Jag vet inte... Jag pendlar lite i hur jag ska göra. Jag menar, om konkurrensen här är hård, är den nog än värre i Amerika! Men vad tusan, det skadar ju inte att försöka. Det värsta som kan hända är att ingen vill ha boken -- och det ska jag nog kunna överleva.
Har ingen direkt koll på agenter än, däremot. Jag har ju lång väg att vandra innan boken är klar, så jag har inte hunnit fundera på det. Men jag kanske tar chansen i Fergus att fråga Diana om hon känner till någon som är lämplig. Hon ger alldeles säkert råd om vad jag ska tänka på, också, så det ser jag fram emot :-)
Ja i Diana har du en bra informationskälla, minst sagt :-)
Ovanligt med framgångsrika författare som är så generösa med att hjälpa andra med skrivande! Sånt kan man bara applådera.
Johanna
Skicka en kommentar