Klockan är ganska mycket, så jag ska snart gå och lägga mig... Men en liten rapport hinner jag med. Jag uppdaterade min ordmätare! Tro det eller ej, men stapeln ökar faktiskt, sakta men säkert. Och, som Johanna säger på Ett knytts blogg: tittar man inte upp, blir man inte avskräckt av höjden på berget som man måste klättra uppför, för att boken ska bli klar. Det är bara att titta ner på fötterna, och se hur de rör sig, steg för steg, så kommer man snart vara uppe. Jag avhåller mig faktiskt konsekvent från att tänka på allt som måste in i storyn för att den ska bli "klar". Gjorde jag det, skulle jag helt tappa andan. Och man behöver inte ha en sådan helhetssyn, heller -- för litar man på sin egen förmåga, verkar det faktiskt som om storyn sköter sig själv. Exempel: Jag har haft en scen liggandes hur länge som helst -- sedan ordmätaren stod på 15 000, eller så. Nu står ordmätaren på 118 000 -- och först nu förstod jag VARFÖR jag skrev scenen från första början. Motivet till att den var med. Varför den var tvungen att vara där. Visst, när den där pusselbiten föll på plats, fick jag ändra en del för att det skulle bli rätt. Dialog och riktning fick anpassas till motivet och omständigheterna -- men herregud: jag lyckades faktiskt pussla in scenen i storyn. Utan att jag egentligen visste vad jag skulle ha den till från början. Om mitt undermedvetna jobbar så effektivt, varför ska jag tvivla på att jag kan skapa en hel story av allting? Så idag är jag riktigt nöjd!
Angående middagen i Fergus, har lairden nu öppnat diskussionsgruppen för trafik igen. Men vi är under sträng bevakning. Allt som sänds in, går via honom -- vilket gör att allt som är bra för honom (dvs. alla meddelanden som påpekar hur dumma vi är som kritiserar honom och hans små lakejer) går igenom till listan, medan allt som uppfattas som kritik, inte kommer med. Censur? You betcha! Fy fan. Jag skulle vilja säga att jag kunde strunta i middagen helt och hållet -- men nu vill jag vara med. För att låta den där fascistiske gubbtjyven veta vem jag är. Svensken. Som är med i den där Farliga Gruppen Som Ställer Till Med Oreda. *Fnys*.
3 kommentarer:
Det där med att det undermedvetna jobbar effektivt, det är nåt man borde påminna sig om ofta. I alla fall jag. Det är väl kontrollfreaken i en som inte vill inse det. Kontrollfreaks hör inte hemma i en kreativ värld!
Påminna sig om att man kan mer än man tror. Roligt att det löste sig med den där scenen!
Jag börjar tro att det undermedvetna fixar en ganska stor procent av jobbet egentligen. Det gäller att lita på det, lyssna inåt. Vänta in, ha tålamod med sin berättelse. Inte bara skriva på den utan låta den mogna och arbeta inom en medan man gör annat.
Och - givetvis träna hantverket men det är så självklart så det glömde jag nästan att nämna.
Puh, nu ska jag gå och lägga mig efter en heldag på Vrångö och intensivt skrivande och antecknande för hand på spårvagnen och båten ditut och lite funderande över texterna, med rödpennan i handen, på båten tillbaka innan jag råkade somna.
Johanna
Håller med, verkligen intressant, det där med det undermedvetna. Ett sätt att utnyttja det som jag märkt ofta fungerar, är att göra som du gjorde. Dvs, helt enkelt börja och fundera på något (en scen tex) och sedan släppa. Det undermedvetna tar sedan över och fortsätter jobba med det.
Därmed, ibland känns det som om man inte har tid, men det verkar finnas stor vinst i att faktiskt lägga den lilla tid man har på att sätta igång och fundera på något. Det undermedvetna kommer sedan fortsätta jobba medan man tar hand om sina vardagssysslor.
Ni har så rätt, båda två! Jag tror absolut att det undermedvetna ständigt arbetar med berättelsen, även medan man sysslar med annat. Och precis som du säger, Mattias: när man inte ser någon lösning, är det bättre att bara släppa det hela. Låta det vara. Efter ett tag, brukar lösningen uppenbara sig, på ett smidigare, mer naturligt sätt än om man tvingat fram den. Och mycket ofta skapar det en bra spinoff-effekt på andra scener eller stycken i berättelsen. Plötsligt skapas mönster och infallsvinklar, där man förut inte såg några. Jätteviktigt, tror jag, att ha tillit till sin egen "inre kapacitet".
Och Johanna -- din dag på Vrångö låter bara för härlig :-D
Skicka en kommentar