Det hjälpte med en parkerpenna och ett kollegieblock. För stunden i alla fall. Jag kunde fånga upp en struktur, och ändra om i den så att upplägget blev lite tydligare. Sedan såg jag vad som fattades, och fick idéer till nya scener. En del karaktärer krävde lite mer uppmärksamhet, och ledde mig in på en hel del nytt material, som jag roade mig med att kladda ner i mitt kollegieblock med min parkerpenna medan barnen lekte i trädgården runtomkring. Sämre kunde man ha det.
Senare idag blev det en del skrivande på laptopen igen. Fick till ganska mycket, också. Visst, det blev ingen direkt kvalité -- mest lite scener "on the fly", och mest dialoger, utan alltför mycket miljöbeskrivningar och detaljer runtomkring. Ungefär så som Johanna gör när hon skriver. För egen del, tror jag den strategin (för jag har också alltid jobbat så, tror jag, nu när jag tänker efter) har med karaktärerna att göra. De behöver snacka av sig och kan inte riktigt ge sig till tåls förrän de har fått göra det. Så det är bara att lyssna, och skriva ner vad de säger, och spara allt det andra till senare. Så känns det, i alla fall.
Scenerna jag skrev idag innebar bland annat att en av karaktärerna berättade en blandning av skandinavisk och irländsk mytologi. Helt påhittat, men med viss språnghjälp från en gammal hederlig svensk folksaga. Kan man göra så, tro? Får väl skriva en brasklapp någonstans och förklara det mycket lösa sammanhanget. Det kanske man måste -- om boken nu skulle bli utgiven, vill säga. Men just den saken bekymrar jag mig inte alls för. Att göra klart boken är första mål. Och just nu, ser det ju lite ljusare ut. Faktiskt.
3 kommentarer:
Vad härligt! Jag brottas med miljöbeskrivningarna, jag har så svårt för att inte alltför 'platt' beskriva var någonstans jag ser min karaktär när historien utspelar sig.
När jag skriver, försöker jag förklara för andra som inte skriver, så kan det hända att karaktärerna inte gör som jag vill. Jag får konstiga blickar och instämmande nickar, men lite förbryllande respons av typen "..Sååå.. de liksom lever sitt eget liv.. eller?" Bara någon annan som skriver kan förstå. Men visst är det konstigt. Allt det här bara för att säga att jag gillar ditt uttryck att karaktärerna leker av sig. För det stämmer faktiskt.
Snacka av sig, vad det ju!
Snacka av sig, vad det ju!
*skrattar* Hm, hm... En freudiansk felsägning?
Jo, visst är det så med karaktärerna, att de liksom "lever sitt eget liv"! Inte så att de står och knackar just mig på axeln medan jag skriver (jag tror jag haft ett inlägg här någonstans om den saken, ang. en författare som kände på det viset) men de finns verkligen där, och de är på ett sätt väldigt verkliga. Just för Legacy har jag fått känna av och känna in på karaktärerna mer än någonsin för att inte hamna fel i berättelsen. Vet inte om det är för att jag skriver utan vare sig synopsis eller outline eller på att jag blivit mer van vid att skriva och lärt mig under resans gång, men så är det.
så kan det hända att karaktärerna inte gör som jag vill
Precis!!! Man kan ha en jättefin plan för ens karaktärer -- och sedan upptäcka att de inte alls vill foga sig till den! Helknäppt, men gud vad sant!
Skicka en kommentar