Nu ska det lossna!

Ännu en varm dag -- fast börjar det inte bli lite kyligare nu, tro? Och tro det eller ej: det gör mig lite ledsen. För det har faktiskt varit härligt med dessa heta dagar. Salta bad är aldrig fel.

Idag gjorde jag en massa effektiva och roliga saker, men fick inte gjort mycket alls på romanen. Och det jag gjordei antal ord, neutraliserades effektivt genom att jag raderade scener jag redan skrivit. Visst, det blev lite kladd i mitt kollegieblock på uteplatsen, men i ärlighetens namn var det inte helt seriöst. Jag tror inte jag kommer använda det alls. Däremot tror jag absolut att jag idag nådde ett genombrott när det gäller de problemscener jag brottats med under så många månader. Ni vet, det där partiet där möten och nya miljöer och konflikter vältrar sig över varandra, och det inte tycks bli någon ordning på någonting alls. Jag tror jag vet var problemet ligger nu.
Detta har jag nu insett efter att ha ältat och analyserat det i flera dagar. Första problemet var att en ny karaktär -- Sebastian -- i det här skedet skulle introduceras i berättelsen. Denne karaktär är viktig för antagonisten (hans bror), men inte för huvudkonflikten i sig. Det har gjort att jag funderat över hur mycket plats han ska få just här. Jag har dock insett nödvändigheten av att ge honom ett par scener, och det har känts som ett riktigt beslut. Så långt allt väl. Men -- dessa hans scener har varit en ren mardröm att få till. Jag tror jag har försökt åtminstone tre, fyra varianter med olika infall, och ingen har känts rätt. Vad gör man då? Ja, jag hade ingen aning. Förrän jag nosade runt på mina favoritbloggar idag, och hamnade på Skrivarcoachens , vill säga. Där kollade jag lite på inlägget för den sjätte juni, fastnade för uppropet till de som vill vara med i skrivarkalendern, och tänkte "Ja!!! Jag vill!! Jag måste ju ha sagt något smart någongång!" Så jag fortsatte till min sida för att leta upp något bra citat att skicka in, och fastnade på mitt inlägg den sjätte september förra året "Karaktärernas röster -- att hitta fram". För där stod det. Det jag saknat:

När du hittat rösten, och därmed karaktären: se till att alltid hålla kvar den! Att förlora rösten och ge efter för någon annans (din egen, inte minst) är så väldigt lätt, och ger tyvärr aldrig bra resultat. När mina scener inte fungerade berodde det oftast på att karaktärens röst drunknat i något annat. Jag fick helt enkelt sätta mig ner och verkligen tänka igenom det hela.

Och senare i samma stycke:

Oftast börjar scenen fungera så snart man hittat tillbaka till rätt röst.

Och då förstod jag. Då förstod jag vad jag saknat. Och varför karaktärens scener inte fungerat. Det var för att jag använt helt fel röst, helt fel reaktioner. Det var inte han som talat, det var inte hans personlighet. Jag har velat applicera en sorts mildhet över honom -- som motdrag till Charles, därför att Sebastian är godhjärtad. Men jag försökte göra honom för mild, och det stämmer helt enkelt inte på honom. Han är inte genomgod. Han kämpar med sina egna demoner och minnen, bär på en hel del oförlösta aggressioner, och är i grunden av samma skrot och korn som sin bror, eftersom de faktiskt kommer från samma eländiga släkt. Och att reagera med annat än ilska när han ser sin bror i den här scenen, är helt fel för honom. Så nu har jag hittat hans röst. Nu tror jag att många av scenerna ska gå att lösa.

Om jag hittade några smarta citat från mig själv? Näpp. Men det jag hittade var mycket bättre!

Förresten (helt orelaterat till någonting alls): tycker ni det att se Ebba von Sydow på Stureplan är något särskilt? Glöm henne -- idag har jag sett något mycket hetare. Eller vad sägs om Ebbe Schön på busshållplatsen utanför Göfab? Det är vad jag kallar kändisspan!