Ta mig tusan...

Nu har jag pysslat och redigerat i texten på Legacy så länge utan att skriva något nytt, att idag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag tog mig an en av de där mer sura scenerna, där protagonisten medverkar. Hon är ju som bekant en riktigt tillknäppt varelse, så hennes scener känns aldrig riktigt rätt. Men, men... de ska ju skrivas. Så det gjorde jag. Började på en scen, där hon hamnar i en situation där hon måste öppna sig, där omständigheterna tvingar henne till det hon fruktar mest -- och därtill att stanna kvar, och inte fly undan eller dra sig inom sig själv (som hon gjort alla andra gånger). Och mitt i allting kände jag plötsligt att det var scenen där allting vänder för henne, slutet på hennes konflikt. För i den scenen börjar hon äntligen tala om vad det är som tynger henne, och vad det är som gjort henne till den hon är. Hon läker sig själv, och knyter samtidigt an till en annan person. Tjoff, så är hennes problem lösta! Nå, kanske inte så lätt, men hon tar steget. Brytpunkt!

Och att jag insett den saken gör faktiskt, att jag sedan inte har några frågetecken kvar att räta ut i Legacy. Inga konflikter heller. Jag har alla nyckelscener jag behöver (förutom en dödsscen, som jag draaaaaaaar mig för att skriva, för jag vill inte riktigt ta livet av just den karaktären. Dessutom tycker jag riktigt synd om den karaktär som lämnas kvar. De här båda karaktärerna får ta stryk, minst sagt. Fast det får faktiskt alla göra, nu när jag tänker efter. Utom kanske en? Eller, nej, förresten, han kommer få ta stryk i en senare bok...)
Hursomhelst, så är det en läskig känsla, för det betyder att jag bara har lite fluff kvar att skriva -- några runtomkringscener, sådär (och en dödsscen). Hmmm... Jag har 78 000 ord nu... Borde bli ungefär 25 000 till, lite drygt. Kanske 30 000. Sedan har jag faktiskt en roman, som är färdig för (en ganska extensiv) redigering.

Hur kunde det hända?! Det känns som om jag har levat med världens största skygglappar... Senast igår funderade jag på vad i helsike jag höll på med, som trodde att jag kunde skriva en historia på engelska. Och nej, det kanske jag inte kan, heller -- men på något sätt så har jag gjort det ändå. Och nu är det bara att ta skeden i vacker hand och avsluta det hela. Vad som kommer att hända med den sen, det vete tusan. Det kanske blir ännu en ändlöst lång, deprimerande följetong -- fast på den amerikanska bokförlagsmarknaden, istället! Vore inte det nåt, så säg? Så kan jag stolt säga att jag blivit tvärkrossad på både svenska och engelska ;-D

Länk till smakprov!

Sådärja. Jag tror inte att man kan missa länken jag lagt till på den här bloggen, men för säkerhets skull vill jag fästa er uppmärksamhet på den. Scrolla neråt. Alldeles i vänsterramen:

Där finns nu en länk till ett 46 sidor långt smakprov av Det rätta skälet, utlagt på pdf. För den som vill bilda sig en uppfattning (eller kanske få en stunds trevlig, lagom lättsmält läsning, vad vet jag).

Det här har lett till att jag städade upp lite på mina bloggar. Jag rensade bland annat bort inlägg som rörde det utdrag jag publicerat på Skrivsidan. Det kändes onödigt att ha en massa olika versioner av samma bok utlagda på olika ställen. I och med detta blev tyvärr en kommentar bortrensad. Förlåt, Helena!!

Hoppas i alla fall att ni gillar smakprovet!

Ännu mera snubbel

Vad fan hjälper det att man är jättesynsk? Inte blir man publicerad för det. Jo, ja, den här gången gick det inte heller. Refusering. Fast en mjuk sådan. Så mjuk att det känns som om det var lite snudd på acceptans. Och jag fick en full A4 med synpunkter, och herregud vad de synpunkterna stärkte mig. Jo, för i huvudsak fick jag beröm för nästan allt man kan göra rätt som författare; snyggt upplagd story, inga transportsträckor, lagom dos av allt, bra planterade ledtrådar, kvicka, naturliga repliker, snyggt dragna miljöer. Fattas det nåt, tycker ni? Ja, det låter lite kliniskt. Ärligt talat, handen på hjärtat och allt det där, tror jag att det är det som kan ha hänt med storyn, under alla dessa ändlösa redigeringar. För varje gång jag gått in och klippt ur och ändrat om i storyn har själen, elden liksom falnat. Kvar är en snygg historia: lite för lättsam, lite för ytlig. Lite, kanske, för osvensk (det var också en del av kritiken). Boken har visst, som redaktören påpekar, en publik, men risken är enorm att den drunknar i utbudet av likadana berättelser.
Men vem bryr sig om det?! Jag har ju fått bekräftelse!! Storyn fungerar -- jag hanterar tekniken till fulländning: hon hade INGENTING att klaga på hur boken är skriven och upplagd, tvärtom. Om man bara är ute efter lättsam underhållning och verklighetsflykt, levererar den också, precis det läsaren vill ha. De som vill ha brutala samhällsskildringar, psykologiskt djup och magstark samhällskritik, får däremot leta vidare. Intet ont om sådana böcker, givetvis -- och jag skulle kunna tänka mig att skriva en sådan bok själv någon gång -- men Det rätta skälet är inte gjord på det viset. Medvetet val. Förmodligen fel val, nu när jag ser närmare på saken (eller rätt val om jag skrivit den på engelska, för i engelska länder hade den förmodligen fungerat bättre) men nu får jag ju stå mitt kast.
Och vem säger att den inte skulle kunna sälja, med rätt distributör? Förlaget jag skickade till, var ett av de mindre här i Sverige. Det gör möjligtvis att de har svagare marknadsföringsresurser, och att de inte vågar satsa på något som väl är ett säkert kort, men som riskerar att försvinna i mängden. Det skulle kunna innebära att ett större förlag ser mer potential, och låter den passera. Kanske.

Men fasen vet om jag orkar fortsätta stöta och blöta det här mer. Jo, det gör jag väl, så småningom. Att bli refuserad, hur snyggt det än är gjort, är ju en smäll, som kräver lite återhämtning, innan man orkar gå igenom det igen. Just nu känns det som om bekräftelsen räcker ett gott tag. Jag kan läsa utlåtandet, och njuta av att veta att jag duger. Om den här boken inte funkar, så har jag nu verktygen för att kunna skapa böcker som är som jag själv vill ha dem. Det rätta skälet har varit en lång vandring till att hitta mig själv som författare, det ser jag nu. En träningssträcka, övning. Den kommer aldrig att hamna på topp tio över världens mest oförglömliga läsupplevelser. Antagligen inte några topplistor alls. Men Elisabeth George fick inte heller sin första roman utgiven -- har det fortfarande inte. Däremot använde hon karaktärerna därur, och skapade sin svit om kommissarie Lynley. Jag kanske gör det samma (fast inte om kommissarie Lynley, förstås).

Och möjligtvis har jag en reservplan för boken. Men den är jäkligt djärv. Jag tvekar fortfarande med den, även om den lockar. Den innebär, förmodligen, en hel del hårda cash, men också en enorm risk för mig som författare. Den skulle innebära att jag säljer min själ till djävulen. Prostituerar mig (iallafall, skulle jag gissa, ur svensk synvinkel). Men vad fan, jag har släpat mig själv fram i dyn med den här boken så länge att jag knappast bryr mig längre. Och dessutom är det dags att inse att böcker, precis som allt annat, är en kommersiell vara. Stoltheten ligger i att ha skrivit boken. Det är bedriften, och den bedriften kan faktiskt ingen ta ifrån en. Jag tycker att det är dags att lämna det litterära finrummet, att kavla upp ärmarna och bli smutsig. Jag börjar gärna. Fast... med min (o)tur, funkar inte reservplanen heller, förstås. Nåja. Mer om denna djärva plan senare, det lovar jag.

Det bästa är att mitt förtroende har återvänt en aning. Jag trivs med Legacy igen, och har tillochmed rotat lite i min berättelse om Thea. Som har potential att bli en berättelse som är som svenska förlag vill ha en berättelse. Och det känns ju riktigt bra. Jag är inte knusslig. Jag kan skriva för alla marknader. Anpassning = överlevnad. Kom ihåg det.

Lite underligt är det väl?

Ibland kan man inte låta bli att se paralleller mellan verklighet och fiktion. Liksom lite underliga sådana.

Som det här mordet i Långedrag som skett alldeles nyligen; den där unga barnflickan Jelena från ett (forna) öststatsland, som hittades död i lyxvillan i den lilla kustorten. Där mördaren är okänd. Usch och fy, bara det. Tragiskt och svårt för alla inblandade. Men jag kunde inte låta bli att tänka på min egen roman, Det rätta skälet. Som handlar om en ung barnflicka från ett öststatsland, som hittas mördad i den lilla kustorten där hon jobbat. Jag vill inte lägga ut några spoilers, men det finns dessutom likheter mellan omständigheterna vid dödstillfället. Och min barnflicka heter... just det... Jelena.

Visst är det flera omständigheter som skiljer sig fallen emellan -- "min" Jelena kom till exempel från öststatslandet Ryssland -- inte Kroatien -- och historien tilldrar sig i England. Och hon blev funnen på en strand och inte i närheten av lyxvillan där hon jobbade, och en del andra saker. Så det är inte så att jag har förutspått nåt, eller så. Men en del saker stämmer ju faktiskt överens, och det måste klassas som lite underligt, iallafall. För visst, att det finns en hel del barnflickor därute vid namn Jelena, som kommer från öststatsländer är jag helt säker på. Men att dessa Jelenor blir mördade i små kustorter under omständigheter som ändå måste te sig ganska makabra... det måste ändå vara ganska otippat?!! Hoppas jag.
Dessutom visar det ju att sådana här saker faktiskt händer. Inte ens jag trodde riktigt det när jag skrev boken. Jag funderade på om det överhuvudtaget skulle vara trovärdigt med ett sådant mord. Uppenbarligen behöver jag inte oroa mig. Fast det känns inte riktigt som att jag vill triumfera med den saken.

Ja ja. Mycket ska man vara med om. Nej, nu ska jag gå och lägga mig. Var uppe sent igår, för en gångs skull -- hade vänner på en liten grillfest. Man är inte gjord för sånt längre *gääsp*. Men kul var det.

Kan man inte ens få ha sin otur ifred?

Nu har jag inte ens tur med oturen. Igår ringde min studiekamrat, och sa att vi klarat terminens två första kurser. Den senaste gick igenom utan anmärkning -- en hel artikel på D-nivå utan att läraren hade något att anmärka på den alls. Och han som alltid är så petig. Känns bra. Eller inte alls. Det blir ju svårt att hålla rätt nivå på deppigheten när det händer bra saker, förstås...

Så igår petade jag litegrann på Legacy. För skojs skull, liksom. För att komma igång på nåt sätt. Jag skrev ingenting nytt, vilket är en medveten strategi. När jag inte jobbat med texten på ett tag, vill jag ta det lite lugnt, och lära känna mina karaktärer igen. Jag trivs med att sitta och småpeta i texten, skriva om, redigera och stuva om, bättra på dialogen... Och det fungerar för att få igång karaktärernas röster. Åtminstone en av dem -- min kära antagonist. Nu är det ju inte så att jag för någon aktiv dialog med någon av mina karaktärer -- men visst har man en slags ordlös inre kommunikation med dem. Och Charles har jag bäst kontakt med. Hans scener har ju alltid varit lättast. Det kanske inte är så konstigt, så utagerande som han är -- och det är otroligt skönt att ha honom sådan. Alltid när jag känner att jag tvivlar på mig själv, och har svårt att hitta fram till storyn, kan jag lita på honom. Det är bara att sätta sig med någon av scenerna han är med i, så dyker han upp och får mig att ta tag i saken på ett mer aggressivt sätt. Hans personlighet smittar liksom av sig: otålighet, jävlaranamma och elak egoism. En bra kille. För en författare, åtminstone.
Annars är jag fortfarande lite ambivalent med hur jag vill ha scenerna. Det är inte helt lätt, och just därför har allting fastnat. Men just nu känns det inte helt oävet ändå. Hurra för det!

Gnäll i kvadrat

Jag har verkligen ingen tur just nu. Ingen tur alls. Har egentligen inte haft på flera månader, men nu börjar det kännas jobbigt, liksom.

Det är hopplöst att få jobb. Jag har lyckats intala mig att det inte är något större fel på hur mitt personliga brev är hopsatt, vilket gör att det faktum att folk dissar mig på alla fronter måste bero på nåt annat. Som att jag inte har någon arbetslivserfarenhet inom det område jag tänkt arbeta. Är det inte härligt att vi bor i ett land där högskoleutbildning betyder f*ck all, och där arbetslivserfarenhet betyder allt? 200 000 i skulder -- och what for?! Jag borde förstås ha tagit jobb på ICA när jag var nitton år, och sedan gradvis jobbat mig uppåt, in på kontoret, bland fakturor och bokslut. Men jag tänkte liksom inte så när jag var nitton år. För då visste jag inte att jag skulle bli ekonom.
Eller så beror det kanske på att jag har barn. Rekryterarna läser "två barn på fyra och två år" och tänker "åh, shit... Barnsjukdomar... Nä tack. Next!" Jag kan inte ljuga om saken heller (eller åtminstone undanhålla det) för då får jag svårt att förklara hur jag kunnat läsa en treårig högskoleutbildning på fem år. En annan teori är att det beror på konkurrensen. Det är ju den mildaste formen av självplågeri, att intala sig själv det. För få jobb, för många ekonomer, helt enkelt. Och den teorin kan ju enkelt kombineras med de två andra, så ser man helthetsbilden. Eller så är det helt enkelt mig det är fel på.
Fast just nu finns det inte ens några jobb att söka inom regionen. Nada. Och nu börjar man verkligen känna pressen. Från sig själv. Från andra. "Söker du jobb, eller?" Jag gör f-n inte annat, tackar så mycket.

Skrivandet... känns kul ibland. Har just kommit ur den värsta svackan, tror jag, men visst, det känns fortfarande lite halvsvajigt. Mest på grund av att jag f*n inte tycker att jag skriver bra alls. Beslutade mig iallafall för att delta i den där skrivtävlingen på SVT, "Skriv slutet på historien". Nåt kan man väl unna sig, och det är inte varje dag man får chansen att krypa in i Viveca Lärns underbara hjärna och se hur det ser ut där. Man kan ju alltid låtsas, liksom. Att man kan skriva som hon. Hon har verkligen en unik stil, den saken är klar -- Gud vad jag älskar den!! Kollade in de övriga berättelserna också, såklart -- särskilt Nesser som är gudomligt bra. Men det kändes lite oengagerat, sådär, så det visade sig inte vara något alternativ. För att delta måste man vara amatör, alltså opublicerad. Det kriteriet kommer jag förmodligen klara med glans. Just nu kan jag inte tro att Det rätta skälet skulle bli publicerad någonsin. Nu hör väl förlaget snart av sig, gärna den här veckan, med den dåliga nyheten. Och när det händer, då tänker jag minsann unna mig att vara amatörförfattare fullt ut. Det kan ju vara kul att få en titel, iallafall. Amatör. För i övrigt är jag visst ett enda stort... ingenting. Fast det kanske också är en titel?
Sökandet efter tidningar som skulle kunna tänka sig en story går inte heller bra, såklart. Visserligen har jag bara kollat med två tidningar. Men GP har inte svarat. Och Icakuriren gör inte sådana reportage. Vad får mig att tro att det ska bli annorlunda med andra tidningar? Med min tur?!

Sen då...? Tja, stugan vi skulle ha bokat i sommar genom mannens jobb visade sig vara upptagen just den vecka vi ville ha den (sorry syrran... vi kanske kan hitta nåt annat?) -- men det fanns lediga stugor i Lysekil. Lysekil -- som ligger inom cykelavstånd från vårat hem. Hahahahahahahaaaa!!! Gud har iallafall sinne för ironi. Nåt mer? Jag vet inte -- det gör lite ont i huvudet av att tänka på allt. Jo... En mindre grej: Diana lade ut ett utdrag på CompuServe, om Frank, som är en av de mer fascinerande, mystiska karaktärerna i hela serien. Kunde jag öppna den bifogade filen? Nä. Datorn stod bara och tuggade, utan att det hände ett jota. Lyckligtvis förlorade jag konceptet och skickade ett gnällmejl till mina kompisar på andra sidan Atlanten -- bara för att jag var så trött på att INGENTING fungerar. Så två minuter efter skickade en av dem över hela utdraget, så att jag kunde läsa det. Vad skönt med lite sån där mjuk medkänsla just nu, känner jag. Och utdraget bekräftade mina misstankar (fast eftersom det är en mild spoiler kan jag inte säga vad de innebar).

Äh, det kanske inte är så farligt. I-landsproblem. Alla drabbas av motgångar, och mina är väl inte värre än någon annans. Man får ju kämpa vidare och göra det bästa av situationen, lite klichéartat sådär. Men ibland är det skönt att gnälla om det. Och det var det nu. Gonatt. Nu ska jag gå och lägga mig och tugga på kudden.

Kolla in min T-shirt (som... ska till Toronto)

Förresten så är Dianas hemsida uppdaterad med bilder på min Big Boobs... Förlåt... Big Books-tröja. Med diverse personer inuti, till och med. Kolla in:

www.dianagabaldon.com

På bilden ser ni lilla fina Sue of the Archives, som är en av modsen i diskussionsgruppen. Hon är latinlärare och utbildad redaktör. Och min lärare -- hon hjälper mig med grammatiken i min story -- och världens coolaste dam! Världens starkaste också. I slutet av förra året förlorade hon ju sin man Duke, som jag också skrev om här på bloggen. Hon kämpar nu med änkepension och sorg och ett hus som ska skötas. Och tyvärr kommer hon -- bland annat på grund av det här -- inte till Fergus. Har däremot inte så stor koll på resten av gänget på bilden, men minst en av dem dyker alldeles säkert upp på festivalen. Susan H E, som står nämnd i texten är självklart Susan, Herself's Elf -- med andra ord Dianas assistent, som jag ju kommer att träffa. Janice, listägaren, är en annan person jag kommer att umgås med i Fergus.

Det ska bli SÅ kul. Allting börjar liksom rätta till sig nu. Susan H E har ordnat med flygbiljetterna. Hon och en tjej som heter Grace kommer att flyga från Arizona till Buffalo, och sedan köra till Toronto, för att plocka upp mig på flygplatsen. Därefter ska vi dra iväg till Fergus och träffa resten av gänget. Och det är inte så långt kvar till augusti nu, egentligen. Tanken svindlar! Och paniken får det att svindla lite också. Hittills har jag bara skickat en förfrågan till GP om att göra ett reportage (och de har inte svarat ännu).... I veckan ska jag ta itu med den saken på allvar, det lovar jag. Ica-kuriren? Femina? Får kolla över vilka som skulle kunna vara intresserade. Tyvärr har jag inte lyckats hitta ett bra litteraturmagasin ännu... Tja, den tiden, den sorgen. Nu ska jag och mannen ut med barnen och cykla.

Översättningsilska och lite annat

Det var ett tag sedan jag skrev. Inte undra på: mitt kreativa skrivande har legat mer eller mindre i träda under den senaste veckan. Eller kanske de senaste veckorna. I ärlighetens namn har jag känt mig lite för splittrad och stressad för att kunna njuta av det på sistone, och då är det liksom ingen idé att ens försöka. Det blir bara fel.
Nej, all energi går åt till att söka jobb och få ordning på den sidan av livet. Samtidigt kämpar jag den här veckan med en kapitelgenomgång av Dianas "Trummornas Dån". Jag leder diskussioner för kapitel 47 och kapitel 49, och min polare George för 46, 48 och 50. Tempot är högt, och diskussionerna också. Det är kul att vara med igen, åtminstone för den här veckan.

Jag kan rekommendera kapitelanalyser överhuvudtaget. Det är ett utmärkt sätt att träna sig i att hitta olika lösningar på upplägg, och att analysera karaktärers motiv och drivkrafter, se på symbolik och fundera över hur allting hänger ihop. Dessutom är det himla kul. TYVÄRR har jag sett att översättningen av Dianas böcker upp till Det flammande korset är helt j-a uruselt översatta. Delar ur kapitlen har till och med plockats ur, eller kortats ner till bråkdelar av originalet. Det är utmärkta böcker att analysera -- men alltså inte på svenska.
Jag blev faktiskt så upprörd häromdagen, att jag skrev ett gnällmejl till mina amerikanska vänner. Jag vet redan vad som händer när man klagar på översättningen -- jag brinner för det en liten aning mer än vad Diana gör -- och det brukar sluta med en klapp på axeln och lite snälla ord. Så även denna gång. Dianas assistent beklagade visserligen att det var på det här viset, men vad kan man göra? Det är för dyrt att översätta böckerna en gång till. Och Diana har redan blivit rasande på det svenska förlaget en gång, dels för översättningarna, dels för hur omslaget till Lord John's fristående bok såg ut (jag tror faktiskt det var jag som tipsade henne *he he*) -- så hon har antagligen redan gjort allt hon kunnat. Ah, himla synd. Mitt råd är att läsa böckerna på engelska. Tar lite mer tid (och kräver ett lexikon) men herregud, vilken skillnad!

I övrigt har den här veckan även inneburit att det varit min tur att komma med fortsättningen på berättelsen som löper i vårt stafettskrivningslag. Nu känns det som om jag skriver riktigt snabbt även på engelska, och rätt så okay (iallafall så att jag slipper skriva om det hundra gånger innan jag är nöjd). Det går liksom på ren rutin. Övning ger färdighet. Så jag borde väl kanske sätta igång och skriva på Legacy nu. Men usch, om jag orkar...

Me and my big mouth

Ja, det stämmer. Ibland är min trut stor. Den försätter mig i svårigheter. Spontanitet. Är. Inte. Alltid. Bra.

Jag borde liksom ha lärt mig, att amerikaner inte är som svenskar. När en svensk uttrycker en försiktig optimism, gör amerikaner det till något jättestort - därför att de är glada människor som tror på sig själva. Det är faktiskt så. Självförverkligande, och att slåss för det man tror på, är för dem något helt naturligt. Det är ganska uppfriskande, förresten, när jag tänker efter. Hursomhelst -- när jag säger att jag kanske funderar på att skriva en artikel om min resa till Kanada som en kul grej, tolkar de saken som Världens Grej, som mitt stora brejk. Och blir eld och lågor. Det är, ska erkännas, svårt att inte dras med i entusiasmen, och vi började följaktligen spåna om att fixa till en liten intervju med Diana. Den saken (trodde jag) rann däremot ut i sanden, eftersom jag inte riktigt kunde få grepp om en bra vinkel på temat.

I förra veckan (eller om det var förrförra?) skrev jag ju om det där viktiga telefonsamtalet, minns ni det? Personen jag talade med, var en frilansjournalist, som (trodde jag) skulle ge mig råd om hur jag skulle göra för att ta kontakt med tidningar om min story. Det gjorde hon också på sätt och vis, men först och främst skrämde hon rent ut sagt sk*ten ur mig. Hon fick det att låta som om tidningsredaktioner är hungriga vargar, som kommer kasta sig över mig och slita ut mina inälvor om jag vågar mig för nära. Vinkeln måste vara helslipad, jag måste vara driven, och skarp -- och det räckte inte med att Diana var en bästsäljande författare för att tidningar skulle bli intresserade, nejdå. Helst skulle hon ha en tragisk bakgrund, med en familj som dött i någon bilolycka, för att storyn överhuvudtaget skulle vara säljbar.
Vad är det för tid vi lever i, undrar den som fortfarande har ett visst uns av empati. Nej, det kändes med andra ord inte riktigt som min grej, så därför bestämde jag mig för att ta det lite lugnt med att fråga Diana om en intervju. Tills jag visste mer, liksom.
Det där sa jag också till mina amerikanska vänner. Sedan var det inte mer med det. Trodde jag.

I förrgår fick jag ett mejl från Dianas assistent (översätter):

Jag nämnde ditt frilansaruppdrag för Diana och hon sa att det lät jättebra och att det inte skulle vara några problem att inkludera en kort "privat" intervju för din story. Börja sätta ihop din lista med frågor -- kanske skulle hon kunna ta med storyn på sin hemsida så småningom?

Hummmm.... Okaaaaaaaay.......

Så dumt det blev, plötsligt. Nu har jag alltså en intervju -- men ingen som vill ha storyn. Jag har visserligen inte försökt ännu, men just nu så.... *host*..... känns läget lite... pressat sådär. Man kan inte göra en luftintervju, liksom. Bara för syns skull. Uppenbarligen vill hon se resultat, hon också. Och vad fan, jag kan väl inte lura en av Amerikas mest välkända författare, heller?!!!
Så nu får jag baske mig försöka ta tag i det här. Se till att försöka få upp ett intresse hos någon. Det borde inte vara svårt -- tycker JAG. Det finns ju en hel del intressanta vinklingar att göra, som inte involverar våld och död. Frågan är bara, om det finns tidningar som nappar på samma mjuka linje?

Samtidigt ska det bli väldigt roligt, förstås. Diana är en oerhört fascinerande personlighet och jag har ÄLSKAT hennes böcker sedan jag var tretton. Jag anser att hon är en av de mest berättartekniskt skickliga författarna som finns idag. Så, visst, det ska bli hur spännande som helst. Overkligt är det ju, men absolut spännande.

Men hur fasen ska jag göra, nu då? Ingen som har en susning därute? Någon som har något gott journalistråd eller så? *suck*

Imorgon ska jag skriva ut min roman, tänkte jag. Och skicka iväg den. Den saken kom lite i skymundan (dessutom hade barnen studiedag idag, så de var hemma. Blev inte mycket gjort idag, med andra ord).

Och ja... vad finns där mer att säga än:

To be continued.

Heading into the game

Ja... alltså... Ibland blir det ju som bekant liv även i en gammal ärrad stridshäst. Och det är inte alls dumt ibland. Jag skickade alltså en förfrågan, tillsammans med synopsis, till ett förlag. Det här hände imorse. Bara liksom... för att djävlas. För herregud, nu känns det som om jag lärt mig vart mina försök leder, så det första man gör är inte att hoppas på att något ska hända. Men -- under över alla under -- nyss rasslade det till i mailboxen. Förlaget vill ha mitt manus.
Sure enough, den visan har jag också hört förut. Been there, done that, liksom. Men varför inte? Det är väl bara att lägga sig tillrätta på stupstocken, och vänta på att bilan ska falla. Och vet ni vad? Det ska faktiskt bli riktigt kul.

Utmaningen

Jaha... Jag har blivit utmanad av ponnymamman, så nu är det bara att ta tag i det här *gnuggar händerna*. Så här är reglerna: Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Därpå väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Okaj... Då gör vi väl en djupdykning ner i min mörka själ, då:

1. Jag är rädd för spindlar. Inget underligt, tänker ni. Nähä -- men om jag säger att jag är HYSTERISKT rädd för DÖDA spindlar, vad säger ni då? Precis. Underligt.

2. Jag lider av mugg-tvångstankar. Hemma har vi nämligen muggar av samma typ. Deras "väggar" är däremot olika tjocka. Och varje gång jag ska använda dem, MÅSTE jag känna efter med fingrarna för att... ja, jag vet inte varför, faktiskt (men å andra sidan kanske just det är signifikativt för en tvångstanke...).

3. Nörd-underligt: Jag har en t-shirt som jag köpt via min Gabaldon-grupp. På bröstet står det ett citat från Gabaldon: "I like big books". Tyvärr gillar folk (män, i synnerhet) att läsa "fel" (höh, höh... jaså, du gillar big boobs, du?). Men det står alltså BOOKS.

4. Jag tycker det är urtråkigt att tala i telefon

5. Jag samlar på världshistoriens fulaste j-a glaskatter. Och kan inte sluta.

6. Jag är alltid kall. Jag kan frysa fastän det är stekhett ute.

Sådär ja.

Så var det bara att lista de stackare som ska få utmaningen, då. Sex stycken? Kan jag kanske ordna...

http://gryningstiger.blogspot.com/

http://vittersblog.blogspot.com/

http://ljiid.blogspot.com/

http://emmalexa.blogg.se/

http://camillalagerqvist.blogspot.com/

http://blogg.aftonbladet.se/12601

Minnet är en rolig sak

Funderar ni också över er mentala hälsa ibland? Tog en titt på bloggportalen just nyss. Ganska bra sätt att kolla om ens blogg lever liksom (är det som att googla sig själv, tro?). Kollade över min presentation, och såg att jag valt att kategorisera den som (bland annat) Litteratur och skrivande > Aktuella evenemang. Varför har jag valt den kategorin? Vad tänkte jag på? Vad f-n är "aktuella evenemang", och när var jag på ett sådant när det gäller litteratur och skrivande?! Bokmässan gick jag inte ens på *skakar på huvudet*.
Det var samma sak häromdagen, när jag läste igenom en artikel jag skrivit för min D-kurs i externredovisning. Jag kände inte igen delar ur texten. Jag måste ha skrivit den, eller åtminstone varit delaktig -- självklart -- men... herregud... när?! Ibland känner jag mig lite som en guldfisk. Tre sekunders minnesspann.

Idag har jag pysslat med skolarbete. Det känns en aning panikartat just nu. Det har varit så otroligt mycket sjukdomar de här senaste veckorna -- kräksjuka, ryggskott, influensor -- så allting har hamnat på efterkälken. För tillfället har barnen varit sjuka i snart över en vecka, med följden att jag har varit hemma med dem. Igår var faktiskt mannen hemma (puss och tack) så att jag kunde åka till skolan och sätta igång med skolarbetet på allvar. Tyvärr var jag sjuk -- mitt huvud kändes som en ballong, nacken och halsen värkte, och hela kroppen också för den delen -- och min studiekamrat led av magkatarr. Vi satt mest och frös bredvid varandra, och fick inte sådär jättemycket gjort. En del blev det förstås: vi kom iallafall igång med artikeln vi måste ha klart relativt snart. Och idag ansträngde jag mig för att komma ikapp än mer. Känns bra.

Förutom det hann jag även skriva lite på min synopsis till "Det rätta skälet". Jag är ganska nöjd med hur det blev. Nu känner jag också hur mycket jag tycker om storyn, och karaktärerna. Det ska erkännas; ett tag ville jag bara kräkas på bokj*veln, men idag kom ömheten för den tillbaka. Jag känner mig stolt över den. Den funkar. Så nu ska jag försöka igen. En gång, bara. Que sera, sera.

Uphill.

Nu har jag hamnat i det där tillståndet då det känns riktigt motigt att skriva något. När jag försöker, känns det inte riktigt rätt - scenerna blir platta och oengagerade. Jag behöver antagligen en paus, för att hitta den rätta riktningen. Det bitar som är kvar att skriva, är ju faktiskt de jag avsiktligt lämnat, för att de är svåra. Mina akilleshälar är som följer:

-- Mötesscener. Karaktärer som ska introduceras: vad ska tas med, vad kan jag lämna?

-- Resescener. När karaktärer ska ta sig från punkt a till punkt b: om det inte händer något speciellt under resan, hur skildrar jag det hela på ett elegant sätt?

-- Scener som kräver research. Att kolla upp regementen och soldatliv, få ordning på historiska platser och söka upp information om historiska personer... Tar tid, och kräver en del.

Visst finns det en del kul scener att ta hand om också, men... nej, det får vänta en stund. Just nu nöjer jag mig med att finputsa på det jag har, samt göra min research. Jag hade en rejäl svacka häromdagen, till råga på allt, där jag plötsligt inte tyckte att något lät riktigt bra. Att jag var kass, helt enkelt. Sådant gör skrivandet motigt, också. Dessutom har barnen varit sjuka i flera dagar i streck, och då blir det inte mycket kreativt skapande gjort, det är jag den förste att försäkra. Nåja, jag kommer väl igång så småningom.

Borde jag låta "Det rätta skälet" gå ännu en omgång bland förlagen, tro?? Om någon har trott på den en gång, kanske det finns en till sådan vänlig själ därute? Frågan är bara vart jag ska skicka den för att hitta denna person...

Soldatfrågor

Hmmmm... Jag har nu kommit till den punkt i skapandet där det liksom inte går att blunda för luckorna där man lämnat researchen därhän. Nu måste jag liksom bestämma mig, och fylla i luckorna. Annars kommer jag att reta mig, och det blir alldeles för fluffigt när jag ska skriva.

Så här är det: Om min antagonist (Charles) är kapten -- vilket regimente tillhör han, och varför är han inte där just nu, när storyn pågår? Vad kan man ha för skäl för att inte vara aktiv inom armén, om man inte vill att han ska vara lam eller lytt eller ha en arm för lite?
Vill jag att han ska vara kapten? Jag har upptäckt att hans personlighet är att han inte gärna vill ta konflikter på egen hand. Han gömmer sig mycket gärna bakom andra. Blir en sådan man kapten? Och hur mycket spelade adelskapet in när män i den engelska armén fick sina grader? Hade han verkligen något val?

Sånt här är hur svårt som helst att lista ut. Att hitta ett bra regimente är inte helt lätt heller, om man säger så. Jag har hittat Charles' brors -- han tillhör 9th regiment of (light) dragoons (eller "the Queen's Royal Lancers") -- men det är just nu inte helt viktigt, för det är Charles regimente som är det viktiga. Nystar man från det regimente som var Charles' "senast kända" (han var aktiv vid rebellupproren i Irland 1798) visar det sig att just detta regimente förflyttades till Indien strax efter upproret. Och där vill jag inte ha honom. Flyttar soldater som regel alltid med sina regementen, eller kan de "hoppa" mellan olika? Jag vill ha min antagonist i England -- och helst i närheten av London. Nån som har lite kännedom om sådana här saker?

Ny vecka, mer skrivande

Helgen är över, en ny vecka har börjat. En spännande vecka. Mycket kan hända, och förhoppningsvis så gör det det också. Men mer om det senare.

Skrivandet har gått ganska bra... Har haft lite problem av typen "långsamma mellanscener". Ni vet - sådana som är viktiga, men mest fungerar som överbryggningar mellan de scener där det verkligen händer saker. Det är scener där saker ska förklaras, och där möten med andra karaktärer och tidshopp och nya miljöer komplicerar hela skrivprocessen.
Det sägs ju att det inte är förrän i de lugna episoderna man verkligen uppfattar om en författare är skicklig i sitt hantverk eller ej. Det är nog så - och själv tycker jag att jag dessutom har ganska svårt att hantera engelskan i dessa partier. Det kräver en fingertoppskänsla, som är svår att få till på ett språk som inte är ens eget.

Jag har hursomhelst kastat ner dialogerna i den scen som ska fungera som överbryggning (en av dem, ska jag säga, för i den här delen av boken kryllar det av dessa överbryggningar) och ska sedan sätta själva stämningen, tänkte jag. Samtidigt måste jag hålla reda på vad jag håller på med, för det är en hel del förklaringar och logiska luckor som ska täppas till. Jag hittade bland annat en passus i gammal engelsk lag som skulle ha kunnat omkullkasta en del av intrigen. Jag tror emellertid att jag kan rädda det hela, med lite författarfrihet och fantasi, och samtidigt kommer en sådan räddning göra karaktärernas handlingar än mer förståeliga. Sådant gillar vi. I vilket fall som helst måste saken helt förklaras. På ett snyggt sätt. Det är ju det där med att för karaktärerna - ur vilket perspektiv vi ju ser saken - är väl medvetna om vad de talar om. Varken i deras tanker eller i det de säger, skulle företeelsen följaktligen låta som ett utdrag ur Nationalencyklopedin - snarare skulle väl den berörda karaktären harva över det hela ganska odramatiskt. Problemet är ju bara att läsarna inte har samma insikt - och då blir det lite balansakt av det hela. Vad ska jag ha med, vad ska jag inte ha med?
Det var samma sak i en tidigare scen: en av mina karaktärer jämför en annan karaktär med D'artagnan - som ju är hjälten i De tre musketörerna av Dumas. Problemet är bara, att Dumas föddes ungefär i den period då min bok utspelar sig, och alltså inte ännu har skrivit boken. Detta gör att en del läsare antagligen skulle reagera över bristen på kronologisk logik. Men - Dumas var inte först med att skriva om D'artagnan, och den bok min karaktär har läst, är den tidigare versionen, skriven av Gatien de Courtilz de Sandras och publicerad omkring 1700. Är det däremot rimligt att i scenen förklara att det är just den här boken karaktären menar? Nej, säger jag. Ur ett strikt personperspektiv, är det inte rimligt att karaktären skulle göra jämförelsen med D'artagnan, och i tankarna samtidigt lägga till vem som skrivit boken. En sådan sak skulle vara gjord enkom för läsaren, och inte ha något att göra med en naturlig ordning. Alltså nämner min karaktär bara D'artagnan, och ingenting om boken. Det får läsarna själva googla upp, om de reagerar över saken. Ja, det är komplicerat att förklara, det där...

Hursomhelst tappar jag litegrann av lusten att skriva när jag tvingas in på de här lite tråkigare avsnitten. Det känns inte som om något blir riktigt bra, och då blir det lite motigt, sådär.

Nej, nu ska jag ta och koka mig lite kaffe. Sedan... ska jag ringa veckans mest spännande telefonsamtal. Men mer om det senare *flinar*.

Skrivsidan uppdaterad igen

Det sista ur hästscenen! And then that's it.
Hoppas ni... typ... tyckt om den. Eller inte. Så länge ni känt något, är jag nöjd. Det värsta som finns är ju faktiskt när texter inte väcker några känslor alls!

Nu vet jag!

Okay... NU har jag bestämt mig. Tack vare Gryningstiger (tack igen, min vän) och lite huvudbry, så har jag nu nått ett beslut.

Trumvirvel....


Ja. JA, det får bli så.

Jag måste spara konflikten till ett senare tillfälle. Slänga den kan jag inte, eftersom den är så starkt förknippad med min antagonist, att den präglar hela hans liv. Minns ni mitt tidigare inlägg, när jag pratade om att jag frågat om råd angående ärr? Det ärret sitter på honom, och hans bror har ett liknande -- och det är hur bröderna har fått de ärren, och de konsekvenser händelsen har fått som liksom genomsyrar allt de gör och hur de är mot varandra. Så det är viktigt. Och, ser ni, alldeles för viktigt för att hastas över på ett par sidor i "första boken". Just nu, nöjer jag mig med att beröra konflikten, och få läsaren nyfiken. Och så kommer jag att belysa det faktum att den bakomliggande händelsen är enormt viktig, med ett par väl valda scener. Det får räcka.

Det ser då också ut som om en av karaktärerna får överleva den här boken, för att ryka i nästa istället. Och då stämmer det mer i tiden för hur jag hade tänkt att han skulle dö på slagfältet. Räknar jag rätt, kan han få dö vid Waterloo eller runtomkring. Det vore ju ganska snitsigt. Samtidigt kan jag också spara en konflikt som jag tänkt skulle beröra Legacy's "riktiga" protagonist. Den behöver också lite plats och rum, så det blir bra att ha med den i den andra delen, istället för i den första.

Ja, nu låter det föstås som om det garanterat blir en andra bok....... Men så är det inte. Jag har idéer för nästa. Och med det i åtanke, kan jag avsluta Legacy och känna att de saker som blir hängande, kan få en lösning så småningom, vilket tar bort en del av stressen. Så jag låtsas. Låtsas, låtsas, låtsas.

Så nu har Legacy faktiskt fått en helt klar och fungerande struktur. Jag har alla delar jag behöver, och... Tja, det börjar ju faktiskt likna en hel bok. Ta mig fan.

Uppdatering av Skrivsidan

Nästa del av hästscenen ligger uppe! Välkomna in :-)

Stopp med belägg...

Nu går det lite trögt med skrivandet. I ett par dagar nu har det mest blivit småpetande här och där. Kan bero på en viss ambivalens med hur jag ska lägga upp storyn -- jag har nämligen börjat fundera på om jag verkligen kan ha med vissa delar, utan att upplägget blir för plottrigt och splittrat. Jag har ju en huvudkonflikt som fungerar utmärkt, samt lagom många små konflikter runt omkring. Att blanda in fler vore att göra det alldeles för spretigt. Dessutom skulle den konflikt jag då har i åtanke beröra en karaktär som för tillfället är en bifigur. Fast konflikten berör ju också karaktären som är självaste antagonisten och därför mycket viktig (nämligen Charles, som ni ju möter i hästscenen). Konflikten förklarar en del av hans personlighet och en del andra saker, som förhållandet till hans bror... men behöver man få reda på det, för att ha behållning av storyn? Just nu har jag en scen där konflikten berörs, och man anar hela tiden att den format karaktärerna -- men just nu håller jag inne på detaljerna.
Det smartaste vore faktiskt att spara konflikten till "nästa bok", och koncentrera handlingen kring denna händelse och de karaktärer som den berör när det är dags för det.... Det skulle ha kunnat bli väldigt bra. Om det inte vore för det där lilla kruxet att jag inte ens vet om jag skriver på den första boken - det har ju faktiskt aldrig varit meningen att det ska bli något av den - så hur kan jag börja planera för en andra bok?!! Fattar ni? Så allt känns lite... vad ska jag spara och varför? Och om jag dessutom sparar konflikter, måste jag kanske vänta med att ta livet av en karaktär, eftersom den figuren kan vara bra att ha till nästa bok. Nä, jag vet inte... Han kanske inte behövs... Usch, vad svårt...
Hur ska jag tänka, egentligen? Ska jag verkligen tänka på en fortsättning, när jag inte ens vet om jag skriver en bok från första början?! Vad tycker ni? Samtidigt kan jag inte gärna klämma in mer i storyn än vad som är stilenligt riktigt. Det blir bara... fel. För att inte tala om hur lång den rackarns storyn kommer bli. Den är redan 180 sidor. Det börjar bli dags att knyta ihop säcken så sakteliga -- inte addera mer problem.
Ja, jag får verkligen fundera på det här.

Tills dess finns det dock inget som hindrar att jag lägger ut fortsättningen på hästscenen :-)

Uppdatering av Skrivsidan

För er som är intresserade, ligger nu första delen av hästscenen ute på min andra blogg. Välkomna över för en titt, om ni så önskar :-)