Johanna R. ställde en fråga till mitt förra inlägg, som jag (eftersom jag älskar frågor) tänkte svara på i ett nytt inlägg. Frågan:
Jag undrar vad du tror om att anlita en professionell lektör? Jag är inte på långa vägar 'klar' (om man någonsin blir klar!), men överväger att skicka min roman till en lektör för att få förlagsögon på den innan det gäller.. eller? Vad skulle man vinna på det?
Tja... Jag har faktiskt funderat en hel del på det här. Lektör antar jag för övrigt är något annat än en författarcoach, men gränsen måste där vara flytande, eftersom många författarcoacher har insikt i förlagsvärlden...
Hursomhelst, så gillade jag ursprungligen aldrig idén med att man ska betala någon för att läsa ens text. Jag tänkte som så, att man kan klara sig själv. Och det är sant - det kan man. Man kan till exempel få utmärkt hjälp med allt man önskar genom forum som CompuServe LitForum. Man kan också få utmärkt hjälp av vänner och släktingar. Men med den "erfarenhet" jag skaffat mig genom åren så kan jag faktiskt erkänna att det är lite fel inställning att helt avfärda hjälp som man betalar för.
Har man råd så tycker jag definitivt - om man nu menar allvar med sitt manus (det där får man fundera över, tycker jag) - att man ska unna sig professionell hjälp. De där människorna vet nämligen vad de snackar om. De får också ta del av hela manuset, vilket inte är möjligt på de flesta författarforum, och därigenom får de en helhetsbild som är svår att slå. Och jag måste erkänna, att av all den hjälp jag fått genom åren, har lektörernas varit en av de mest värdefulla.
Nu kanske ni rynkar pannan och funderar över vad jag nyss sa. Har jag skaffat professionell hjälp? Nej, svarar jag då. Inte direkt. Fast lite ändå.
Jag ska nu komma med ett litet tips till alla er som skriver därute. Det är inte så... vad ska man säga... rumsrent?, så därför har jag (tror jag åtminstone) aldrig tipsat om det förut, men nu gör jag det, därför att jag känner för det: det går att få professionell hjälp, alldeles gratis. Åtminstone gjorde det det förr, men jag tror det är samma sak nuförtiden. Min svenska roman har inte varit ute på så många rundor bland förlagen och när den väl var det, bara hos ett förlag åt gången. Min strategi var också att lämna ut den till små förlag. Det fanns inga baktankar med den saken - det var helt enkelt för att få snabbare handläggning, och för att jag tyckte att min roman inte passade för att gå genom de större förlagen (jag kanske måste ändra min inställning där, om jag nu ska ut på marknaden igen... har inte bestämt mig än). Svarstiden var då, för några år sedan, nämligen betydligt snabbare hos små förlag än stora, och handläggningen mer personlig, vilket jag gillade skarpt. Vad jag däremot också märkte, var att de flesta av dessa små förlag faktiskt tog sig tid att lektörsläsa manuset och ge respons. Jag tror min bok har varit inne hos tre eller fyra mindre förlag. Alla dessa har gett respons på en halv upp till en och en halv A4-sida. Det är ganska mycket, för något man inte betalat ett dyft för. Och det har varit värdefull respons också, respons man kan arbeta vidare med, respons som fått en att tänka efter och omvärdera storyn.
Förutom det tvivelaktiga i en sådan här strategi, måste man förstås räkna med en del negativa effekter. Ger man sig in på det här, bör man nämligen också vara medveten om att lektörerna lika gärna kan slå tillbaka mot en, som de kan ge beröm och uppmuntran. Så länge man inte betalar för tjänsten, kan man inte förvänta sig att bli behandlad med silkesvantar - de är faktiskt ute efter att hitta ett bra manus och har liksom ingen anledning att slösa tid på någon som inte duger. De säger alltså precis vad de tycker. Den första lektören på det första lilla förlaget jag skickade in mitt manus till gillade min roman så till den milda grad att han ville att den skulle bli läst av en annan lektör, innan de slutligen bestämde sig. Den lektören gillade inte alls min roman - och det fick jag veta, också. Med råge. Vet man med sig att man är känslig för kritik, bör man känna till det här. Det kan bli otäckt. Fast det är klart, även dessa lektörer som visar klorna, har vissa poänger med det de säger. Sväljer man sin stolthet (och förödmjukelsen) och försöker se vad de verkligen vill ha sagt, kan man plocka en del pärlor även ur sådan kritik.
Slutsatsen med det här resonemanget är att man vinner en hel del på att få professionell hjälp. Branschfolk vet. Deras råd är oväderliga. Fast om man inte vill betala och man är lite strategiskt ful, finns det vägar att ta. Säg bara inte vem det var som tipsade er...
fredag, augusti 07, 2009
onsdag, juli 29, 2009
Paradigmskiften på mikronivå
Etthundrasjuttioelfte redigeringen. Och nu, nu äntligen känns storyn helt rätt. Nu har jag äntligen hittat berättarrösten, nu har alla scener lagt sig rätt och allting känns bara sådär härligt... superfint!
Men... vänta nu... Gjorde det inte det den etthundrade gången också? Och den etthundrasjuttiotredje gången? Jo, minsann var det så.
Den stora frågan i det här ögonblicket är... När vet man att man är klar? Ja, tänk på det: varje gång jag går in och redigerar den här svenska romanen, hittar jag nya saker som är helt fel. Den här gången har de varit lätta att ändra på. Med lite hjälp från den senaste "ängeln" som läste manuset (en förläggare) har jag nu kastat mig över de där detaljerna som inte riktigt har platsat. Och nu, nu äntligen... Ja, se där, nu är jag där igen. Hur vet jag att den här gången är den sista? Det vet jag givetvis inte. Måste jag bry mig? Nej, egentligen inte. Kanske måste man inse att storyn aldrig kommer att bli perfekt, och att jag bara kan göra så gott jag kan, med de medel jag har just i det ögonblicket jag redigerar? Det är ju så, att för varje gång romanen har vilat, så har det gått en ganska lång period. Ett år, kanske mer. Under det året har jag lärt mig mer, både om livet och om mig själv och om skrivkonsten. Jag har växt. Är det då så konstigt, att min story också växer, nästa gång jag sätter mig med den? Jag ser möjligen saker, som jag inte kunde se då, på den tiden, har lite mer insikt. Problemet med det här förhållningssättet är att då blir storyn förstås aldrig klar. Fast jag kanske måste börja inse att det måste vara så. Jag kanske får gilla läget. Evighetsprojekt håller en iallafall alltid sysselsatt.
Nej, min svenska roman är inte så viktig. Den är faktiskt extremt oviktig, i litteratursammanhang. För läsaren kommer den (tro mig nu!) inte att innebära några omvälvande insikter om livet, och den kommer heller inte medföra en förändring av samhällsstrukturen. Det är inte meningen heller: det är en jätteenkel underhållningsroman, avsedd att bara roa läsaren. Högre ambitioner har den inte. Därför kan det ju tyckas lite störande, att jag måste hålla på så här varje gång. Inte ens med Legacy, som är mitt verkliga skötebarn, blir det ju så här. Men å andra sidan besatt jag redan en viss kunskap om författande när jag började skriva Legacy, och hade kanske en klarare bild av vad jag ville åstadkomma. Åtminstone kändes den lättare att strukturera upp. Och spelar det verkligen någon roll? Den boken kommer att bli klar.
Det mest störande är, att arbetet med att redigera Och allra minst är hon min går så bra att jag börjat känna den där hungern igen. Jag har fått tillbaka känslan av att stå på startlinjen - jag vill iväg ut på banan och slåss igen. Drivkraft, kallas det visst. Kanske, kanske har jag en chans nu igen? Gudarna ska veta att storyn nu är mer tillspetsad och skarp i konturerna än den någonsin har varit. Huvudkaraktären har slipats ner och blivit mer lättöverskådlig och lätthanterlig för läsaren. Detaljer som bara förvirrade, därför att de inte bidrog till särskilt mycket, har tagits bort, hela scener med dem. Huvudspåret har lyfts fram. Det ger en ganska mycket enklare historia än vad jag kanske ville ha från början, men med den insikten jag har nu, vågar jag påstå att det är helt rätt. Med den insikt jag har nu, kan jag börja tala om nybörjarförfattare, och de fällor som dessa trillar ner i. En av dessa fällor är att samla alla sina fantastiska idéer och storylines i samma bok. Man vill säga så mycket, man vill vara så duktig. Resultatet är att det gärna blit spretigt. Jag har fått ta livet av en hel del darlings under den här redigeringsomgången, samt slakta en del scener som jag tidigare skyddat. Jag vet inte hur många ord jag bantat ner storyn med, men det är en hel del. Mer blir det säkert. Precis som under alla mina andra redigeringsomgångar, har jag lärt mig massor. Insikt. Min begränsning och akilleshäl är att det är en insikt jag har nu. För ett år sedan hade jag en annan insikt. Och den kändes lika rätt och glasklar. Förstår ni problemet? Man tror att något är vedertaget, tills någon eller något annat dyker upp och överbevisar en. Och så börjar det om. Jag tror det kallas paradigmskifte i vetenskapssammanhang. Fast det här är ju inte vetenskap. Och jag har inte kommit på något banbrytande.
Hursomhelst... Om jag nu är på bettet nu, och jag tycker att boken är så bra... Vad kommer att hända med den? Ja, det är nästa stötesten. För några dagar sedan var jag övertygad om att jag skulle släppa hela boken. Den var ju bara ett sommarprojekt, en sommarkatt. Med den insikten jag har nu, är jag inte helt säker längre. Dessutom har bokbranschen, under de år boken tillkommit, förändrats radikalt. Nu finns det många vägar att ta för att nå ut till en publik. Man kanske borde testa någon av dem? Men som sagt, jag tycker säkert likadant nästa år, när jag sitter här och redigerar samma bok. För hundrasjuttiotolfte gången.
.
Men... vänta nu... Gjorde det inte det den etthundrade gången också? Och den etthundrasjuttiotredje gången? Jo, minsann var det så.
Den stora frågan i det här ögonblicket är... När vet man att man är klar? Ja, tänk på det: varje gång jag går in och redigerar den här svenska romanen, hittar jag nya saker som är helt fel. Den här gången har de varit lätta att ändra på. Med lite hjälp från den senaste "ängeln" som läste manuset (en förläggare) har jag nu kastat mig över de där detaljerna som inte riktigt har platsat. Och nu, nu äntligen... Ja, se där, nu är jag där igen. Hur vet jag att den här gången är den sista? Det vet jag givetvis inte. Måste jag bry mig? Nej, egentligen inte. Kanske måste man inse att storyn aldrig kommer att bli perfekt, och att jag bara kan göra så gott jag kan, med de medel jag har just i det ögonblicket jag redigerar? Det är ju så, att för varje gång romanen har vilat, så har det gått en ganska lång period. Ett år, kanske mer. Under det året har jag lärt mig mer, både om livet och om mig själv och om skrivkonsten. Jag har växt. Är det då så konstigt, att min story också växer, nästa gång jag sätter mig med den? Jag ser möjligen saker, som jag inte kunde se då, på den tiden, har lite mer insikt. Problemet med det här förhållningssättet är att då blir storyn förstås aldrig klar. Fast jag kanske måste börja inse att det måste vara så. Jag kanske får gilla läget. Evighetsprojekt håller en iallafall alltid sysselsatt.
Nej, min svenska roman är inte så viktig. Den är faktiskt extremt oviktig, i litteratursammanhang. För läsaren kommer den (tro mig nu!) inte att innebära några omvälvande insikter om livet, och den kommer heller inte medföra en förändring av samhällsstrukturen. Det är inte meningen heller: det är en jätteenkel underhållningsroman, avsedd att bara roa läsaren. Högre ambitioner har den inte. Därför kan det ju tyckas lite störande, att jag måste hålla på så här varje gång. Inte ens med Legacy, som är mitt verkliga skötebarn, blir det ju så här. Men å andra sidan besatt jag redan en viss kunskap om författande när jag började skriva Legacy, och hade kanske en klarare bild av vad jag ville åstadkomma. Åtminstone kändes den lättare att strukturera upp. Och spelar det verkligen någon roll? Den boken kommer att bli klar.
Det mest störande är, att arbetet med att redigera Och allra minst är hon min går så bra att jag börjat känna den där hungern igen. Jag har fått tillbaka känslan av att stå på startlinjen - jag vill iväg ut på banan och slåss igen. Drivkraft, kallas det visst. Kanske, kanske har jag en chans nu igen? Gudarna ska veta att storyn nu är mer tillspetsad och skarp i konturerna än den någonsin har varit. Huvudkaraktären har slipats ner och blivit mer lättöverskådlig och lätthanterlig för läsaren. Detaljer som bara förvirrade, därför att de inte bidrog till särskilt mycket, har tagits bort, hela scener med dem. Huvudspåret har lyfts fram. Det ger en ganska mycket enklare historia än vad jag kanske ville ha från början, men med den insikten jag har nu, vågar jag påstå att det är helt rätt. Med den insikt jag har nu, kan jag börja tala om nybörjarförfattare, och de fällor som dessa trillar ner i. En av dessa fällor är att samla alla sina fantastiska idéer och storylines i samma bok. Man vill säga så mycket, man vill vara så duktig. Resultatet är att det gärna blit spretigt. Jag har fått ta livet av en hel del darlings under den här redigeringsomgången, samt slakta en del scener som jag tidigare skyddat. Jag vet inte hur många ord jag bantat ner storyn med, men det är en hel del. Mer blir det säkert. Precis som under alla mina andra redigeringsomgångar, har jag lärt mig massor. Insikt. Min begränsning och akilleshäl är att det är en insikt jag har nu. För ett år sedan hade jag en annan insikt. Och den kändes lika rätt och glasklar. Förstår ni problemet? Man tror att något är vedertaget, tills någon eller något annat dyker upp och överbevisar en. Och så börjar det om. Jag tror det kallas paradigmskifte i vetenskapssammanhang. Fast det här är ju inte vetenskap. Och jag har inte kommit på något banbrytande.
Hursomhelst... Om jag nu är på bettet nu, och jag tycker att boken är så bra... Vad kommer att hända med den? Ja, det är nästa stötesten. För några dagar sedan var jag övertygad om att jag skulle släppa hela boken. Den var ju bara ett sommarprojekt, en sommarkatt. Med den insikten jag har nu, är jag inte helt säker längre. Dessutom har bokbranschen, under de år boken tillkommit, förändrats radikalt. Nu finns det många vägar att ta för att nå ut till en publik. Man kanske borde testa någon av dem? Men som sagt, jag tycker säkert likadant nästa år, när jag sitter här och redigerar samma bok. För hundrasjuttiotolfte gången.
.
onsdag, juli 22, 2009
Nu går skam på torra land!
Min svenska roman är något av ett sommarprojekt. Som en liten sommarkatt, ungefär. Varje sommar åker den fram, samtidigt som det tyngre projektet, Legacy, åker på hyllan. Och så ägnar jag mina skrivande stunder åt att pyssla, rätta till och fixa. Jag vet inte om jag någonsin blir klar. När det gäller Legacy har flera scener eller kapitel redan nått det där fantastiska "oj, har jag skrivit det här? Det var ju riktigt bra"-stadiet, som betyder att jag kan känna mig ganska nöjd. Och allra minst är hon min... Tja... Det barkar väl därhän, men nöjd blir jag nog aldrig. Fast det kanske inte är meningen heller? Jag gillar att ha en story dit jag kan vända, när jag känner att min energi har tagit slut. Legacy är ganska svår att tas med. Först och främst så är ju tanken att den ska publiceras, vilket sätter vissa krav på mig som författare - särskilt som man ju av någon anledning fått för sig att man ska in och slåss på den internationella marknaden. Sedan är den tyngre att jobba med rent mentalt. Det är ju ingen rolig story, om man säger så, och karaktärerna åker på stryk i alla möjliga tänkbara varianter, både mentalt och fysiskt, folk och djur dör, det är tortyr och mord, våldtäkt, hot och våld, och så, för att riktigt toppa allting, passion och kärlek och frihetstörst. Sånt suger liksom musten ur en, så när det känns som om man tillfälligtvis inte har mer att ge på den fronten, och man kan ta sin tillflykt till en beskedligt sommarlätt deckare, så gör man gärna det.
Det finns alltid saker att pyssla med i mitt svenska projekt. Alltid något att justera, eller ändra på. Och när jag inte har några krav, kan jag gå ganska hårt fram. Experimentera lite. Igår, till exempel, slaktade jag ett helt kapitel, för att det inte behövdes. Jag har talat om det där förut: när man fixar och trixar och slipar på en scen. utan att det känns rätt, så kan det vara skäl nog att stå tillbaka och fundera på vad som är fel. Fundamentalt sett, alltså. Det ligger nämligen inte alltid i att man inte får orden att ligga rätt, eller får kläm på tekniken. Det kan vara så att kapitlet helt enkelt inte platsar. Jag har känt så ett par gånger i båda mina projekt, och det har alltid visat sig stämma. Så... bort med en scen, och så skriva om nästföljande. Känns bra.
Sedan har jag beslutat mig för att skala av en del personlighetsdrag hos huvudpersonen Charlie. Jag ska helt enkelt ta fram vissa drag, och ta bort en del andra, för att få en lite mer "renare" karaktär. Och så ska jag överdriva, med det som är kvar. Om jag har läst rätt mellan raderna hos alla de redaktörer som fått sätta tänderna i den här storyn, har jag nämligen kunnat utröna att hon gör dem en aning förvirrad. Jag har aldrig riktigt lyssnat på det där, eftersom jag hävdat att hon ska vara komplex - men nu på sistone har jag insett att jag kan ha haft lite fel. Igen. Det brukar nämligen vara så: de där förläggarna brukar veta vad de håller på med, och deras råd är för det mesta ganska intressanta. Sunt förnuft är förstås alltid bra, och man ska inte böja sig för allt, men det finns guldkorn att plocka, om man är villig att lyssna. Det lönar sig att vara ödmjuk.
Min huvudkaraktär är verkligen förvirrande. Inte på ett bra sätt, heller: på vissa ställen är det till och med så att jag rynkar pannan och funderar över vad som varit meningen med att få henne att reagera på just det sättet - för passar det verkligen in, och låter det inte lite... dumt? Så jag börjar lite lätt med att skala av ett av de mer ologiska skikten i hennes personlighet, och framhäver sedan det som är kvar. Hennes själviska läggning tänker jag behålla, likaså tendensen att alltid vilja ha rätt (undrar var hon fått det ifrån...), samt ambitionslystnaden som behövs för att det överhuvudtaget ska verka logiskt att hon tar sig an att undersöka mordfallet. Det är bra drag. Sedan skruvar jag till dem en aning extra. Vi får se hur jag gör i slutet, där hon på ett vis faktiskt konfronteras med de här dragen, och ifrågasätta sig själv och sina motiv. Men jag har inte kommit dit, så jag vet inte än.
Hursomhelst, så har jag enormt roligt. Och det, tror jag, är huudsaken. Tjing!
Det finns alltid saker att pyssla med i mitt svenska projekt. Alltid något att justera, eller ändra på. Och när jag inte har några krav, kan jag gå ganska hårt fram. Experimentera lite. Igår, till exempel, slaktade jag ett helt kapitel, för att det inte behövdes. Jag har talat om det där förut: när man fixar och trixar och slipar på en scen. utan att det känns rätt, så kan det vara skäl nog att stå tillbaka och fundera på vad som är fel. Fundamentalt sett, alltså. Det ligger nämligen inte alltid i att man inte får orden att ligga rätt, eller får kläm på tekniken. Det kan vara så att kapitlet helt enkelt inte platsar. Jag har känt så ett par gånger i båda mina projekt, och det har alltid visat sig stämma. Så... bort med en scen, och så skriva om nästföljande. Känns bra.
Sedan har jag beslutat mig för att skala av en del personlighetsdrag hos huvudpersonen Charlie. Jag ska helt enkelt ta fram vissa drag, och ta bort en del andra, för att få en lite mer "renare" karaktär. Och så ska jag överdriva, med det som är kvar. Om jag har läst rätt mellan raderna hos alla de redaktörer som fått sätta tänderna i den här storyn, har jag nämligen kunnat utröna att hon gör dem en aning förvirrad. Jag har aldrig riktigt lyssnat på det där, eftersom jag hävdat att hon ska vara komplex - men nu på sistone har jag insett att jag kan ha haft lite fel. Igen. Det brukar nämligen vara så: de där förläggarna brukar veta vad de håller på med, och deras råd är för det mesta ganska intressanta. Sunt förnuft är förstås alltid bra, och man ska inte böja sig för allt, men det finns guldkorn att plocka, om man är villig att lyssna. Det lönar sig att vara ödmjuk.
Min huvudkaraktär är verkligen förvirrande. Inte på ett bra sätt, heller: på vissa ställen är det till och med så att jag rynkar pannan och funderar över vad som varit meningen med att få henne att reagera på just det sättet - för passar det verkligen in, och låter det inte lite... dumt? Så jag börjar lite lätt med att skala av ett av de mer ologiska skikten i hennes personlighet, och framhäver sedan det som är kvar. Hennes själviska läggning tänker jag behålla, likaså tendensen att alltid vilja ha rätt (undrar var hon fått det ifrån...), samt ambitionslystnaden som behövs för att det överhuvudtaget ska verka logiskt att hon tar sig an att undersöka mordfallet. Det är bra drag. Sedan skruvar jag till dem en aning extra. Vi får se hur jag gör i slutet, där hon på ett vis faktiskt konfronteras med de här dragen, och ifrågasätta sig själv och sina motiv. Men jag har inte kommit dit, så jag vet inte än.
Hursomhelst, så har jag enormt roligt. Och det, tror jag, är huudsaken. Tjing!
lördag, juli 18, 2009
Vädrets makter tvingar mig till ro...
Lite klämkäckt skulle jag kunna säga att regnet bara öser ner. Det låter lagom mycket som en sång, och det är ju så, att vissa dagar vill man bara sjunga. Som idag, till exempel.
Jag tror få människor uppskattar regniga dagar så mycket som konstnärer. Speciellt då författare. Vad annat kan man göra, när regnet strilar, förutom att slå sig ner vid datorn och fila på sina projekt? Den vakne, mer praktiskt lagde kommer förmodligen på en hel radda aktiviteter att göra istället. Städa huset, kanske. Ja, kanske det. Men när barnen nu är lagom stora att kunna roa sig själva, och maken har egna projekt att pyssla med (vilket gör att han inte går omkring som en äggsjuk höna och gnölar om att han är uttråkad, samt att han inte bryr sig om att frun sitter vid datorn) kan den kreative sjunka tillbaka i sin egen bubbla. Härligt. Och just idag släppte jag Legacy. Jag kände inte för att göra något allvarligt. Istället öppnade jag min svenska roman, och började dra lite i den. Det var som att ta semester. Jag har nämligen inga krav med Och allra minst är hon min. Den ska inte, har jag bestämt mig för, publiceras, annat än möjligtvis på internet. Den är på svenska, den är somrigt lättsam och den är otroligt trevlig att öva skrivteknik på, just på grund av kravlösheten. Skrivarsemester: när man inte jobbar på något allvarligt, utan bara småpysslar för sitt eget höga nöjes skull. Det är själavård det!
Fast nu har regnet avtagit litegrann, och jag måste faktiskt ut och springa... So long, friends!
~~~~~~~
Sommarhettan gjorde att kvällshimlen brann. Draperad i blodröd slöja visade den upp sig över hustaken, skälvande och glödande, med en sol som långsamt sänkte sig ner i avgasångor och vägdamm bortanför horisonten. Skuggorna skapade av höghusen slickade mina fötter där jag sneddade över huvudgatan. Mellan husen på andra sidan lät jag dem sluka mig helt, och andades ut en aning över svalkan. Satte en hand mot min fuktiga nacke och förde undan håret för att om möjligt låta vinden smeka den. Men det fanns ingen vind, förstås: högsommarhettan var lika tryckande i Ilford som den var i centrala London, utan den minsta lindring, utan tillstymmelse till rörelser i luften, förutom kanske de tillfälliga tryckvågor som skapades av förbirusande lastbilar, om man stod för nära gatan.
Svetten rann längs min ryggrad när jag tog in på en av de många små gator som gick ut från Queen Street: till och med shortsen kändes fuktiga, och klibbade obehagligt mot min hud. Jag stack handen i fickan och vidrörde det som låg däri, men det kändes betryggande torrt. Blankheten mot mina fingertoppar hade överhuvudtaget ingenting att göra med väta: det var bara ett bra bevis på att jag hade allt jag behövde för att ge klubbägaren vad han tålde. Fotot hade jag valt med omsorg – och valet hade fallit på bårhusfotot av Jelena. Det var smaklöst nog att chockera. Chockerande nog att provocera. Provocerande nog att frammana reaktioner. Och det kunde behövas – jag hade en känsla av att männen på klubben inte precis var några duvungar, så att skaka om dem framstod som enda sättet att få fram information.
Lite längre in smalnade gatan av till en trång gränd med hiskligt fula höghus på vardera sida. Väggarna var nedsprejade med graffiti, söndriga och vanvårdade. Lite längre bort tog husen slut och höga plank, förmodligen inramande innegårdar, tog vid. Skönt ställe. Perfekt för en strippklubb.
~~~~~~~~
~~~~
Jag tror få människor uppskattar regniga dagar så mycket som konstnärer. Speciellt då författare. Vad annat kan man göra, när regnet strilar, förutom att slå sig ner vid datorn och fila på sina projekt? Den vakne, mer praktiskt lagde kommer förmodligen på en hel radda aktiviteter att göra istället. Städa huset, kanske. Ja, kanske det. Men när barnen nu är lagom stora att kunna roa sig själva, och maken har egna projekt att pyssla med (vilket gör att han inte går omkring som en äggsjuk höna och gnölar om att han är uttråkad, samt att han inte bryr sig om att frun sitter vid datorn) kan den kreative sjunka tillbaka i sin egen bubbla. Härligt. Och just idag släppte jag Legacy. Jag kände inte för att göra något allvarligt. Istället öppnade jag min svenska roman, och började dra lite i den. Det var som att ta semester. Jag har nämligen inga krav med Och allra minst är hon min. Den ska inte, har jag bestämt mig för, publiceras, annat än möjligtvis på internet. Den är på svenska, den är somrigt lättsam och den är otroligt trevlig att öva skrivteknik på, just på grund av kravlösheten. Skrivarsemester: när man inte jobbar på något allvarligt, utan bara småpysslar för sitt eget höga nöjes skull. Det är själavård det!
Fast nu har regnet avtagit litegrann, och jag måste faktiskt ut och springa... So long, friends!
~~~~~~~
Sommarhettan gjorde att kvällshimlen brann. Draperad i blodröd slöja visade den upp sig över hustaken, skälvande och glödande, med en sol som långsamt sänkte sig ner i avgasångor och vägdamm bortanför horisonten. Skuggorna skapade av höghusen slickade mina fötter där jag sneddade över huvudgatan. Mellan husen på andra sidan lät jag dem sluka mig helt, och andades ut en aning över svalkan. Satte en hand mot min fuktiga nacke och förde undan håret för att om möjligt låta vinden smeka den. Men det fanns ingen vind, förstås: högsommarhettan var lika tryckande i Ilford som den var i centrala London, utan den minsta lindring, utan tillstymmelse till rörelser i luften, förutom kanske de tillfälliga tryckvågor som skapades av förbirusande lastbilar, om man stod för nära gatan.
Svetten rann längs min ryggrad när jag tog in på en av de många små gator som gick ut från Queen Street: till och med shortsen kändes fuktiga, och klibbade obehagligt mot min hud. Jag stack handen i fickan och vidrörde det som låg däri, men det kändes betryggande torrt. Blankheten mot mina fingertoppar hade överhuvudtaget ingenting att göra med väta: det var bara ett bra bevis på att jag hade allt jag behövde för att ge klubbägaren vad han tålde. Fotot hade jag valt med omsorg – och valet hade fallit på bårhusfotot av Jelena. Det var smaklöst nog att chockera. Chockerande nog att provocera. Provocerande nog att frammana reaktioner. Och det kunde behövas – jag hade en känsla av att männen på klubben inte precis var några duvungar, så att skaka om dem framstod som enda sättet att få fram information.
Lite längre in smalnade gatan av till en trång gränd med hiskligt fula höghus på vardera sida. Väggarna var nedsprejade med graffiti, söndriga och vanvårdade. Lite längre bort tog husen slut och höga plank, förmodligen inramande innegårdar, tog vid. Skönt ställe. Perfekt för en strippklubb.
~~~~~~~~
~~~~
fredag, juli 10, 2009
Varningar i all vänlighet
Tiden går... Oj vad den går. Men istället för att haspla ur mig en massa ursäkter över varför jag aldrig uppdaterar min blogg, ska jag hoppa rätt ut i mitt bloggtema istället... En studiekamrat till mig - på den tiden det begav sig - brukade förresten säga att vi alla borde sluta ursäkta oss hela tiden. Det hjälper inte, och låter inte bra. Ganska bra inställning, tycker jag.
Var var jag nu? Jo... Det är så här, att jag prenumererar på något slags läsarservice, där man varje dag i veckan, måndag till fredag, får ett litet, litet smakprov ur en utvald, publicerad bok, en ny bok varje vecka. Det är ett roligt sätt att få ta del av olika böcker och författare, utan att behöva köpa hela boken. Kolla in det här. Som ni ser kan ni välja mellan olika genres. Själv halkade jag in på det här genom att bli inbjuden av en amerikansk väninna som skriver kärleksromaner, och vars bok alltså blivit utvald som smakprov under en vecka. Alltså valde jag genren "romantik" och får sedan dess varje dag, varje vecka smakprov ur så kallade "kärleksromaner". Inte min cup of tea, ska väl erkännas, men helt okay.
Via email får jag titeln tilldelad, samt "the back cover blurb" av boken, och så givetvis ett kapitel att läsa. Jag har alltså ingen aning om hur omslaget ser ut, vilket kanske är en fördel (man ska visserligen inte döma boken efter omslaget, men det är förbannat svårt att låta bli ibland). Vanligtvis brukar det vara ett ganska trevligt läsnöje, lagom lättsamt förstås, så som det ska vara i den här genren. Veckans bok, fick mig dock att reagera. Och nu vill jag höja ett varningens finger. I all vänlighet. Och jag vet att jag förmodligen har tjatat om det här på bloggen förut, men det är ju så viktigt, så det tåls verkligen att upprepas!
Veckans smakprov utspelar sig under (om jag inte har helt fel) sent 1700-tal. En trevlig era, i sig, men det första man stöter på, är anakronismer i språket, som stör en hel del. Man kan ju också undra vilken 1700-tals förälder som skulle döpa sin dotter till något som låter som ett nytt, chokladigt tillskott till Magnum-familjen, men det är ju en annan sak, och hör kanske lite till genren... I vilket fall som helst, så fastnar man ganska rejält i dessa anakronismer, och slungas ut ur storyn. Inte alls bra. Det där ska man akta sig för, och undvika om man kan. Där ligger varning nummer ett: undvik anakronismer om du skriver historiska romaner. Research är alltid bra. Se upp med moderna ord och uttryck.
Nästa röda flagga dyker upp när man plötsligt inser att man hoppar mellan flera olika karaktärers perspektiv i ett och samma kapitel. Författaren hoppar ganska rejält mellan karaktärernas huvuden. Att hoppa mellan huvuden i ett kapitel kan vara okay, om man sköter det snyggt. Notera: om man sköter det snyggt. Om man vet vad man gör. Som författare måste du ha stenkoll på det här. De flesta erfarna författare brukar ha det också, och de flesta undviker "headhopping" i sina kapitel, eller håller ett allvetande perspektiv, som tillåter författaren att liksom flyta ovanpå karaktärerna. Det kräver en viss skicklighet. Man kan också tänka sig att dela upp kapitlen i längre stycken, och göra hoppen där. Men att "headhoppa" mellan korta stycken, eller till och med meningar, och helt planlöst... Det håller inte. Precis som med anakronismerna, får det läsaren att ta ett steg tillbaka. Man kommer aldrig in i karaktären, om man tvingas ut ur den hela tiden, och man blir dessutom ohyggligt förvirrad. Dessutom gör författaren till just denna bok det fatala misstaget att veta mer än sina karaktärer, och låta detta skina igenom. Inte alls bra. Varning nummer två: undvik headhopping.
Den sista röda flaggan är ganska viktig. Eller mycket viktig. Och i den bok som tilldelades mig den här veckan, blev det sorgligt tydligt. Det brister nämligen något så otroligt mellan karaktärens personlighet, så som hon framstår genom sina tankar och sitt sätt att tala, och hur hon sedan handlar. Logiken brister också, och vi får inte helt klart för oss varför hon handlar som hon gör (förmodligen för att det ska bli en smaskig historia av det hela, vilket inte gör saken bättre). Men mest brister det i hennes motsägelsefulla karaktär, och så kraftfullt, att man har lust att slita hela boken i stycken. Vi har alla problem med det här, givetvis. Karaktärer är luriga - lite som folk flest: självklart misslyckas vi ibland i våra tolkningar av dem. Jag antar att det finns visst utrymme att göra det också, och vi måste få lov till det - men det får helt enkelt inte bli så tydligt, att läsaren slängs ut ur storyn helt och hållet, och vi måste iallafall försöka få det att bli enhetligt!
Min sista, och viktigaste, varning: tänk er för, och känn in era karaktärer. Om de inte passar för att svära, håll er undan från att lägga svordomar i munnen på dem, och så vidare. Låt dem inte göra något eller säga något, som inte passar in i hur de framstår för övrigt. Lyssna till deras röster och försök bygg storyn runt dem, istället för att försöka få dem att passa in i storyn, om ni fattar nyansskillnaden. Det tar lite tid, och resulterar ganska ofta i frustration, men det är ju så absolut värt det!!
Nej, dags att lyssna till min egen inre röst, som säger att det är dags att ordna frukost. Morgonkaffe... mmm....
'
Var var jag nu? Jo... Det är så här, att jag prenumererar på något slags läsarservice, där man varje dag i veckan, måndag till fredag, får ett litet, litet smakprov ur en utvald, publicerad bok, en ny bok varje vecka. Det är ett roligt sätt att få ta del av olika böcker och författare, utan att behöva köpa hela boken. Kolla in det här. Som ni ser kan ni välja mellan olika genres. Själv halkade jag in på det här genom att bli inbjuden av en amerikansk väninna som skriver kärleksromaner, och vars bok alltså blivit utvald som smakprov under en vecka. Alltså valde jag genren "romantik" och får sedan dess varje dag, varje vecka smakprov ur så kallade "kärleksromaner". Inte min cup of tea, ska väl erkännas, men helt okay.
Via email får jag titeln tilldelad, samt "the back cover blurb" av boken, och så givetvis ett kapitel att läsa. Jag har alltså ingen aning om hur omslaget ser ut, vilket kanske är en fördel (man ska visserligen inte döma boken efter omslaget, men det är förbannat svårt att låta bli ibland). Vanligtvis brukar det vara ett ganska trevligt läsnöje, lagom lättsamt förstås, så som det ska vara i den här genren. Veckans bok, fick mig dock att reagera. Och nu vill jag höja ett varningens finger. I all vänlighet. Och jag vet att jag förmodligen har tjatat om det här på bloggen förut, men det är ju så viktigt, så det tåls verkligen att upprepas!
Veckans smakprov utspelar sig under (om jag inte har helt fel) sent 1700-tal. En trevlig era, i sig, men det första man stöter på, är anakronismer i språket, som stör en hel del. Man kan ju också undra vilken 1700-tals förälder som skulle döpa sin dotter till något som låter som ett nytt, chokladigt tillskott till Magnum-familjen, men det är ju en annan sak, och hör kanske lite till genren... I vilket fall som helst, så fastnar man ganska rejält i dessa anakronismer, och slungas ut ur storyn. Inte alls bra. Det där ska man akta sig för, och undvika om man kan. Där ligger varning nummer ett: undvik anakronismer om du skriver historiska romaner. Research är alltid bra. Se upp med moderna ord och uttryck.
Nästa röda flagga dyker upp när man plötsligt inser att man hoppar mellan flera olika karaktärers perspektiv i ett och samma kapitel. Författaren hoppar ganska rejält mellan karaktärernas huvuden. Att hoppa mellan huvuden i ett kapitel kan vara okay, om man sköter det snyggt. Notera: om man sköter det snyggt. Om man vet vad man gör. Som författare måste du ha stenkoll på det här. De flesta erfarna författare brukar ha det också, och de flesta undviker "headhopping" i sina kapitel, eller håller ett allvetande perspektiv, som tillåter författaren att liksom flyta ovanpå karaktärerna. Det kräver en viss skicklighet. Man kan också tänka sig att dela upp kapitlen i längre stycken, och göra hoppen där. Men att "headhoppa" mellan korta stycken, eller till och med meningar, och helt planlöst... Det håller inte. Precis som med anakronismerna, får det läsaren att ta ett steg tillbaka. Man kommer aldrig in i karaktären, om man tvingas ut ur den hela tiden, och man blir dessutom ohyggligt förvirrad. Dessutom gör författaren till just denna bok det fatala misstaget att veta mer än sina karaktärer, och låta detta skina igenom. Inte alls bra. Varning nummer två: undvik headhopping.
Den sista röda flaggan är ganska viktig. Eller mycket viktig. Och i den bok som tilldelades mig den här veckan, blev det sorgligt tydligt. Det brister nämligen något så otroligt mellan karaktärens personlighet, så som hon framstår genom sina tankar och sitt sätt att tala, och hur hon sedan handlar. Logiken brister också, och vi får inte helt klart för oss varför hon handlar som hon gör (förmodligen för att det ska bli en smaskig historia av det hela, vilket inte gör saken bättre). Men mest brister det i hennes motsägelsefulla karaktär, och så kraftfullt, att man har lust att slita hela boken i stycken. Vi har alla problem med det här, givetvis. Karaktärer är luriga - lite som folk flest: självklart misslyckas vi ibland i våra tolkningar av dem. Jag antar att det finns visst utrymme att göra det också, och vi måste få lov till det - men det får helt enkelt inte bli så tydligt, att läsaren slängs ut ur storyn helt och hållet, och vi måste iallafall försöka få det att bli enhetligt!
Min sista, och viktigaste, varning: tänk er för, och känn in era karaktärer. Om de inte passar för att svära, håll er undan från att lägga svordomar i munnen på dem, och så vidare. Låt dem inte göra något eller säga något, som inte passar in i hur de framstår för övrigt. Lyssna till deras röster och försök bygg storyn runt dem, istället för att försöka få dem att passa in i storyn, om ni fattar nyansskillnaden. Det tar lite tid, och resulterar ganska ofta i frustration, men det är ju så absolut värt det!!
Nej, dags att lyssna till min egen inre röst, som säger att det är dags att ordna frukost. Morgonkaffe... mmm....
'
tisdag, maj 19, 2009
Lockande med dödliga synder...
Allvarligt talat!
Nu är min skrivblockering så enorm, att det börjar bli intressant. Ponera: en enda scen. Ingen nyckelscen, men ganska viktig, eftersom det handlar om ett möte, som ska vara ganska laddat. Scenen behöver skrivas om ganska rejält. Och jag kan bara inte ta mig för det. Jag vet inte ens hur jag ska börja. Jag vet inte hur jag ska fortsätta när jag väl har börjat. Jag vet ingenting. Och tro mig: jag är nu så desperat, att den närmast dödsstraffsbelagda nödlösningen "plötsligt hörde han ett ljud", börjar kännas riktigt lockande.
Om jag ska analysera mig själv, så finns det ingenting som föranlett det här mentala motståndet. Jag har faktiskt haft en riktigt trevlig tid med Legacy på sistone. Inte ens den annars så svåråtkomliga huvudkaraktärens scener har bjudit på några större problem -- jag har fått fram hennes röst och hon känns helt enkelt mer naturlig och rolig att jobba med nu. Allt gick med andra ord som en dans, ända tills... Ja... Tills jag stötte på problem (det faller sig egentligen helt naturligt, när man tänker efter). Och nu är det tvärstopp. Jag kommer liksom inte igång alls. Som sagt var: "plötsligt hörde han ett ljud".... Hmmmmmm.....
Det finns förstås ett par sätt att ta sig ur det här på. Det ena är att sluta gnälla, och med en dåres envishet (borde inte vara så svårt i mitt fall, egentligen) istället bara sätta sig ner och skriva. Det finns ju liksom inte så många andra alternativ. Skriva, trots att det känns fel. Skriva som om du vore blind, bara låta fingrarna dansa över tangentbordet och hoppas på det bästa. Resultatet går ju alltid att polera, och det blir ju alltid något guldkorn kvar av all sand. Det guldkornet går sedan att bygga på med nya guldkorn, och tillslut sitter man där med ett fint guldsmycke. Problemet är ju dock att jag redan sitter där med min hög sand, och det finns inget förbannat guldkorn i den. Så... Göra en ny hög sand? Det är väl där problemet ligger. Jag menar... Radera och börja från scratch... Nja... Jag vet ju inte vad jag vill. Det känns så tungt då.
Karaktären jag jobbar med, hjälper förvånansvärt nog inte till alls. Annars brukar hans scener vara så lätta, så lätta. Inte nu. Jag orkar inte ens fundera på vad det beror på. Den här scenen måste finnas. Punkt slut. Det är försent att börja tjafsa om den saken nu.
Ett annat alternativ är att bara strunta i att redigera just nu. Hoppa över till en scen som inte är så tungrodd, och gå tillbaka senare. Det är förstås ett smidigt sätt att komma runt problemet. Problemet är ju bara att problemet kvarstår. Psykologiskt sett, är inte det något som precis får mig att jubla.
Nej, det måste lösas nu. Jag får helt enkelt fortsätta försöka. Fundera. Fundera lite till. Skriva. Radera (jag har inga illusioner här). Fundera igen. Skriva. Radera.... Ja, ni ser mönstret? Någon gång måste det ju bli rätt!
Och för er som vill undvika detta utsökta dilemma, vill jag bara peka mot detta finfina blogginlägg, som ger tips i hur man skriver ett underbart första utkast. Jag ska försöka gå igenom det här lite mer ingående när jag får mer tid, tänkte jag, men tills dess kan de nyfikna gå in och läsa. LJ Sellers, som skrev inlägget, har förresten en egen riktigt rolig blogg. Mycket nöje. Jag skulle kunna tänka mig att gå över dit och plöja igenom några inlägg själv... Om det inte var för att jag måste börja fundera över min scen.
*suck*
Nu är min skrivblockering så enorm, att det börjar bli intressant. Ponera: en enda scen. Ingen nyckelscen, men ganska viktig, eftersom det handlar om ett möte, som ska vara ganska laddat. Scenen behöver skrivas om ganska rejält. Och jag kan bara inte ta mig för det. Jag vet inte ens hur jag ska börja. Jag vet inte hur jag ska fortsätta när jag väl har börjat. Jag vet ingenting. Och tro mig: jag är nu så desperat, att den närmast dödsstraffsbelagda nödlösningen "plötsligt hörde han ett ljud", börjar kännas riktigt lockande.
Om jag ska analysera mig själv, så finns det ingenting som föranlett det här mentala motståndet. Jag har faktiskt haft en riktigt trevlig tid med Legacy på sistone. Inte ens den annars så svåråtkomliga huvudkaraktärens scener har bjudit på några större problem -- jag har fått fram hennes röst och hon känns helt enkelt mer naturlig och rolig att jobba med nu. Allt gick med andra ord som en dans, ända tills... Ja... Tills jag stötte på problem (det faller sig egentligen helt naturligt, när man tänker efter). Och nu är det tvärstopp. Jag kommer liksom inte igång alls. Som sagt var: "plötsligt hörde han ett ljud".... Hmmmmmm.....
Det finns förstås ett par sätt att ta sig ur det här på. Det ena är att sluta gnälla, och med en dåres envishet (borde inte vara så svårt i mitt fall, egentligen) istället bara sätta sig ner och skriva. Det finns ju liksom inte så många andra alternativ. Skriva, trots att det känns fel. Skriva som om du vore blind, bara låta fingrarna dansa över tangentbordet och hoppas på det bästa. Resultatet går ju alltid att polera, och det blir ju alltid något guldkorn kvar av all sand. Det guldkornet går sedan att bygga på med nya guldkorn, och tillslut sitter man där med ett fint guldsmycke. Problemet är ju dock att jag redan sitter där med min hög sand, och det finns inget förbannat guldkorn i den. Så... Göra en ny hög sand? Det är väl där problemet ligger. Jag menar... Radera och börja från scratch... Nja... Jag vet ju inte vad jag vill. Det känns så tungt då.
Karaktären jag jobbar med, hjälper förvånansvärt nog inte till alls. Annars brukar hans scener vara så lätta, så lätta. Inte nu. Jag orkar inte ens fundera på vad det beror på. Den här scenen måste finnas. Punkt slut. Det är försent att börja tjafsa om den saken nu.
Ett annat alternativ är att bara strunta i att redigera just nu. Hoppa över till en scen som inte är så tungrodd, och gå tillbaka senare. Det är förstås ett smidigt sätt att komma runt problemet. Problemet är ju bara att problemet kvarstår. Psykologiskt sett, är inte det något som precis får mig att jubla.
Nej, det måste lösas nu. Jag får helt enkelt fortsätta försöka. Fundera. Fundera lite till. Skriva. Radera (jag har inga illusioner här). Fundera igen. Skriva. Radera.... Ja, ni ser mönstret? Någon gång måste det ju bli rätt!
Och för er som vill undvika detta utsökta dilemma, vill jag bara peka mot detta finfina blogginlägg, som ger tips i hur man skriver ett underbart första utkast. Jag ska försöka gå igenom det här lite mer ingående när jag får mer tid, tänkte jag, men tills dess kan de nyfikna gå in och läsa. LJ Sellers, som skrev inlägget, har förresten en egen riktigt rolig blogg. Mycket nöje. Jag skulle kunna tänka mig att gå över dit och plöja igenom några inlägg själv... Om det inte var för att jag måste börja fundera över min scen.
*suck*
söndag, april 05, 2009
Rökning förbjuden!
Underbart när man påbörjar ett inlägg, och sedan får totalt hjärnsläpp och publicerar innan det ens är halvklart - och sedan får hjärnsläpp IGEN och raderar detsamma inlägg. Jag har dock en förklaring: har ju spenderat halva dagen på bråtebränning på vår lilla tomt vilket var otroligt mysigt. Dessvärre konsumerade jag en hel del rök under tiden, vilket är mindre mysigt nu, när man nu sitter här med lungor som svider och hjärna som en veritabel röksvamp. Inte underligt att man gör konstiga saker, liksom.
Hursomhelst... Vad jag sa i det inlägg jag så snöpligt raderade, var att min ordmätare går ner, och över detta utbringade jag ett triumferande jubel. Det kanske låter konstigt att jubla över en krympande bok, men det är verkligen inte alls något underligt med det. Det är ju så, att Legacy från början var 190 000 ord, vilket är på tok för mycket för en bok (om det inte är en nyöversättning av Bibeln). Nu är den nere på dryga 178 000, vilket är betydligt mer hanterbart. Målet är 150 000, och jag har gott hopp om att lyckas nå detta (det finns en hel del att ta av, om man säger så. Jag är en ordrik kvinna, och inte allt jag kläcker ur mig är (förvånande nog, jag vet) av högsta klass).
Just nu går det också relativt lätt att redigera. Eller, rättare sagt, det har gått lätt, i ungefär ett kapitel, men nu är jag över på nästa, och då blev det trögt igen. Det lätta kapitlet hade en berättarröst som jag är riktigt bekväm med, så det kanske inte är så konstigt. Sebastian (som han tidigare hette, innan han bytte namn till Graham, Victor och nu slutligen Lyndon, vilket känns som det rätta namnet för honom) har alltid varit en tacksam karaktär att jobba med. Alla hans scener flyter på, och det är fantastiskt lätt att komma åt hans röst. Värre är det med huvudkaraktären Meredith, vars scener jag måste kämpa med varenda gång. Det hör lite ihop med hennes personlighet, för hon är en väldigt inbunden och hårt kontrollerad person i början, där jag nu håller på och redigerar. Om jag inte minns fel så lossnar hennes scener när hon själv öppnar upp och börjar kommunicera lite mer villigt, så jag är inte väldigt orolig att jag inte fångar upp henne på rätt sätt. Men bara för det innebär det inte att jag gillar situationen.
Man märker framför allt den här kommunikationssvårigheten i hur scenerna är disponerade. För Sebastian/Lyndon flyter de på med en gång: snyggt och prydligt och i ett stycke, som det ska vara. I Merediths scener hackar det ofta ganska svårt i texten, med onödiga passager och övergångar och en hel del (över)förklarande text. Man ser så tydligt att jag är förvirrad och att jag har haft svårt att veta exakt var jag ska hoppa in i scenerna -- i och med att jag själv inte kommer åt Meredith, blir jag osäker i hur mycket jag ska berätta, och då har det slutat med att jag tagit i för mycket. Nå, det där håller jag på och ordnar upp nu. Jag rensar upp ganska rejält, faktiskt. Rena slakten -- fast på ett bra sätt, för nu vet jag vad jag gör och ungefär hur det måste se ut.
Det är det som är så bra med att låta romanen vila mellan varven. Man kan under tiden ägna sig åt ett annat projekt, med en annan stil och genre, ett annat tempo. Eller själv vila: att tillåta hjärnan att koppla av en smula, och uppleva annat. För mig har det gjort riktigt gott. Men nu tror jag att jag är tillbaka. Eller åtminstone var jag det innan jag rökte hjärnan.
~~~~~~~~~~
scen ur kapitel 16. For the sake of a brother
Överste Lyndon Stanford sitter på en pub på Irland i närheten av sitt logemente, och har just fått ett meddelande som av allt att döma skickats av hans farfar i England (det är möjligt att jag postat det här stycket förut, men det här är den omarbetade, polerade versionen)
The men around Lyndon started singing, a dreadful song about a milk maiden and a merry soldier. The cheerful bellowing bounced across the walls, accompanied by the deafening stomping of a hundred-odd feet. Normally, Lyndon would have joined in, but not this time. While fishing the letter from his pocket, he had a good mind to shout to them all to be quiet and leave him to read it in peace.
The seal gleamed in the scarce light of the candles burning in their wooden chandelier above his head. He slid his thumb under the folded edge of the envelope, and broke the frail wax cake in half.
One line was all that occupied the white sheet of paper. One line, but it was more than enough.
~~~~~~~~
Hursomhelst... Vad jag sa i det inlägg jag så snöpligt raderade, var att min ordmätare går ner, och över detta utbringade jag ett triumferande jubel. Det kanske låter konstigt att jubla över en krympande bok, men det är verkligen inte alls något underligt med det. Det är ju så, att Legacy från början var 190 000 ord, vilket är på tok för mycket för en bok (om det inte är en nyöversättning av Bibeln). Nu är den nere på dryga 178 000, vilket är betydligt mer hanterbart. Målet är 150 000, och jag har gott hopp om att lyckas nå detta (det finns en hel del att ta av, om man säger så. Jag är en ordrik kvinna, och inte allt jag kläcker ur mig är (förvånande nog, jag vet) av högsta klass).
Just nu går det också relativt lätt att redigera. Eller, rättare sagt, det har gått lätt, i ungefär ett kapitel, men nu är jag över på nästa, och då blev det trögt igen. Det lätta kapitlet hade en berättarröst som jag är riktigt bekväm med, så det kanske inte är så konstigt. Sebastian (som han tidigare hette, innan han bytte namn till Graham, Victor och nu slutligen Lyndon, vilket känns som det rätta namnet för honom) har alltid varit en tacksam karaktär att jobba med. Alla hans scener flyter på, och det är fantastiskt lätt att komma åt hans röst. Värre är det med huvudkaraktären Meredith, vars scener jag måste kämpa med varenda gång. Det hör lite ihop med hennes personlighet, för hon är en väldigt inbunden och hårt kontrollerad person i början, där jag nu håller på och redigerar. Om jag inte minns fel så lossnar hennes scener när hon själv öppnar upp och börjar kommunicera lite mer villigt, så jag är inte väldigt orolig att jag inte fångar upp henne på rätt sätt. Men bara för det innebär det inte att jag gillar situationen.
Man märker framför allt den här kommunikationssvårigheten i hur scenerna är disponerade. För Sebastian/Lyndon flyter de på med en gång: snyggt och prydligt och i ett stycke, som det ska vara. I Merediths scener hackar det ofta ganska svårt i texten, med onödiga passager och övergångar och en hel del (över)förklarande text. Man ser så tydligt att jag är förvirrad och att jag har haft svårt att veta exakt var jag ska hoppa in i scenerna -- i och med att jag själv inte kommer åt Meredith, blir jag osäker i hur mycket jag ska berätta, och då har det slutat med att jag tagit i för mycket. Nå, det där håller jag på och ordnar upp nu. Jag rensar upp ganska rejält, faktiskt. Rena slakten -- fast på ett bra sätt, för nu vet jag vad jag gör och ungefär hur det måste se ut.
Det är det som är så bra med att låta romanen vila mellan varven. Man kan under tiden ägna sig åt ett annat projekt, med en annan stil och genre, ett annat tempo. Eller själv vila: att tillåta hjärnan att koppla av en smula, och uppleva annat. För mig har det gjort riktigt gott. Men nu tror jag att jag är tillbaka. Eller åtminstone var jag det innan jag rökte hjärnan.
~~~~~~~~~~
scen ur kapitel 16. For the sake of a brother
Överste Lyndon Stanford sitter på en pub på Irland i närheten av sitt logemente, och har just fått ett meddelande som av allt att döma skickats av hans farfar i England (det är möjligt att jag postat det här stycket förut, men det här är den omarbetade, polerade versionen)
The men around Lyndon started singing, a dreadful song about a milk maiden and a merry soldier. The cheerful bellowing bounced across the walls, accompanied by the deafening stomping of a hundred-odd feet. Normally, Lyndon would have joined in, but not this time. While fishing the letter from his pocket, he had a good mind to shout to them all to be quiet and leave him to read it in peace.
The seal gleamed in the scarce light of the candles burning in their wooden chandelier above his head. He slid his thumb under the folded edge of the envelope, and broke the frail wax cake in half.
One line was all that occupied the white sheet of paper. One line, but it was more than enough.
For the sake of your brother, immediately leave to Harcourt Manor.
~~~~~~~~
lördag, mars 21, 2009
Storleken har ingen betydelse
Trevlig titel, inte sant? Temat i veckans inlägg är storlek. Jo, det här är fortfarande en skrivarblogg, och nej, jag tänker inte komma med några privata bekännelser. Det är bara det att titeln slår an svaret på den fråga som blev ställd på min andra blogg, angående det första kapitlet i en bok.
Hur långt ska det vara? Hur många A4-sidor tycker jag är lagom? Den här frågan har jag sett ett par gånger genom åren, och har nog till och med ställt den själv ett par gånger (vilket gör att jag nu tycker att jag kan svara med en viss auktoritet)(*host*). Svaret är också ganska enkelt: första kapitlet görs så långt som det behöver vara. Det finns inga riktlinjer. Vad du ska göra i första kapitlet är i huvudsak att starta din konflikt, väcka en massa frågor och bygga upp en relation till läsaren som gör att denne vill läsa vidare. Om du behöver en A4-sida till det här eller kanske tio, har då ingen större betydelse. Det här med kapitel är en ganska tråkig historia, tycker jag. Inte så att de är tråkiga i sig, men det är lätt att stirra sig blind på dem, jämföra och fundera över om de är för långa eller korta...
Det här gäller inte bara första kapitel, faktiskt. Inte för mig, i alla fall. Jag har haft en hel del huvudbry över längden på mina kapitel genom hela boken (eller böckerna). Om jag inte minns fel har jag tillexempel mastodontkapitel på tjugoen sidor eller mer i Legacy, medan andra är fjuttiga tre eller två. Det skapar dumma funderingar över om kapitel på något sätt måste vara proportionerliga, om hur långa kapitel egentligen får vara innan förläggaren skriker stopp och belägg, och huruvida ett jättekort kapitel ens kan tillåtas vara ett kapitel - eller ska man helt enkelt baka in det med föregående eller nästföljande? Man gör det så svårt för sig själv. Nu när jag är gammal och erfaren vet jag naturligtvis att storleken inte har betydelse.
Skrivandet är organiskt. Det låter sig inte styras av ramar och regler eller ens kronologi, och jag tror fullt och fast att om man försöker göra det, så kväver man en del av skapandet. Man ska låta boken "skapa sig själv" och i så liten utsträckning som möjligt försöka stänga in med egenhändigt påhittade begränsningar. Det där gör vi ju bara för att det är skrämmande med kreativitet i sin renaste form. Ja, det låter flummigt, men tänk ... När du sitter där och skriver, och allting plötsligt försvinner omkring dig, och du går in i det här nästan maniska tillståndet då ingenting existerar förutom den värld du själv skapar i datorn eller på pappret... Är inte det lite skrämmande? För du har ju faktiskt ingen kontroll alls, eller hur? Berättelsen skapar sig själv, inte sant? Och när du är i den världen, bryr du dig om ordningar och regler då? Är det inte så att du kan ha den snyggaste, mest genomarbetade synopsis som finns, och en karaktärsbeskrivning som skulle göra Freud grön av avund, men när du väl sitter där och du är i det här tillståndet... ger du blanka tusan i vad du så omsorgsfullt har plitat ner? Jag vågar påstå att du inte gör det -- för just då finns liksom bara storyn där. I er själva. Det är i sanning en konst att våga lita på dig själv här (men det kan vi tala om någon annan gång).
Hursomhaver så är det när vi är vakna från det här tillståndet som hjärnan tycker att vi borde skapa lite struktur, och då gärna genom att mäta och sätta gränser. Som nu, när jag sitter här och analyserar och breder ut mig över någonting som egentligen var menat att bli ett enkelt svar. Allt jag nu har sagt behöver nödvändigtvis inte appliceras på den ursprungliga enkla frågan om längden på första kapitlet... Men jag tror ändå vi kan bena ut en huvudregel här:
Kapitel måste få bli så långa som de kräver.
Efter redigering och polering (det här är viktigt: första utkast gills nämligen inte), så kommer du sitta med kapitel som är i precis rätt längd för just din bok. Och en bok som är precis i lagom längd för just din story. Ganska skön tanke, va?
Nej, nu är det frukost... Tror sonen sa någonting om att han ville ha engelsk variant idag (förstår inte vad han får allt ifrån... *host*...). Fram med ägg och bacon, med andra ord!
Hur långt ska det vara? Hur många A4-sidor tycker jag är lagom? Den här frågan har jag sett ett par gånger genom åren, och har nog till och med ställt den själv ett par gånger (vilket gör att jag nu tycker att jag kan svara med en viss auktoritet)(*host*). Svaret är också ganska enkelt: första kapitlet görs så långt som det behöver vara. Det finns inga riktlinjer. Vad du ska göra i första kapitlet är i huvudsak att starta din konflikt, väcka en massa frågor och bygga upp en relation till läsaren som gör att denne vill läsa vidare. Om du behöver en A4-sida till det här eller kanske tio, har då ingen större betydelse. Det här med kapitel är en ganska tråkig historia, tycker jag. Inte så att de är tråkiga i sig, men det är lätt att stirra sig blind på dem, jämföra och fundera över om de är för långa eller korta...
Det här gäller inte bara första kapitel, faktiskt. Inte för mig, i alla fall. Jag har haft en hel del huvudbry över längden på mina kapitel genom hela boken (eller böckerna). Om jag inte minns fel har jag tillexempel mastodontkapitel på tjugoen sidor eller mer i Legacy, medan andra är fjuttiga tre eller två. Det skapar dumma funderingar över om kapitel på något sätt måste vara proportionerliga, om hur långa kapitel egentligen får vara innan förläggaren skriker stopp och belägg, och huruvida ett jättekort kapitel ens kan tillåtas vara ett kapitel - eller ska man helt enkelt baka in det med föregående eller nästföljande? Man gör det så svårt för sig själv. Nu när jag är gammal och erfaren vet jag naturligtvis att storleken inte har betydelse.
Skrivandet är organiskt. Det låter sig inte styras av ramar och regler eller ens kronologi, och jag tror fullt och fast att om man försöker göra det, så kväver man en del av skapandet. Man ska låta boken "skapa sig själv" och i så liten utsträckning som möjligt försöka stänga in med egenhändigt påhittade begränsningar. Det där gör vi ju bara för att det är skrämmande med kreativitet i sin renaste form. Ja, det låter flummigt, men tänk ... När du sitter där och skriver, och allting plötsligt försvinner omkring dig, och du går in i det här nästan maniska tillståndet då ingenting existerar förutom den värld du själv skapar i datorn eller på pappret... Är inte det lite skrämmande? För du har ju faktiskt ingen kontroll alls, eller hur? Berättelsen skapar sig själv, inte sant? Och när du är i den världen, bryr du dig om ordningar och regler då? Är det inte så att du kan ha den snyggaste, mest genomarbetade synopsis som finns, och en karaktärsbeskrivning som skulle göra Freud grön av avund, men när du väl sitter där och du är i det här tillståndet... ger du blanka tusan i vad du så omsorgsfullt har plitat ner? Jag vågar påstå att du inte gör det -- för just då finns liksom bara storyn där. I er själva. Det är i sanning en konst att våga lita på dig själv här (men det kan vi tala om någon annan gång).
Hursomhaver så är det när vi är vakna från det här tillståndet som hjärnan tycker att vi borde skapa lite struktur, och då gärna genom att mäta och sätta gränser. Som nu, när jag sitter här och analyserar och breder ut mig över någonting som egentligen var menat att bli ett enkelt svar. Allt jag nu har sagt behöver nödvändigtvis inte appliceras på den ursprungliga enkla frågan om längden på första kapitlet... Men jag tror ändå vi kan bena ut en huvudregel här:
Kapitel måste få bli så långa som de kräver.
Efter redigering och polering (det här är viktigt: första utkast gills nämligen inte), så kommer du sitta med kapitel som är i precis rätt längd för just din bok. Och en bok som är precis i lagom längd för just din story. Ganska skön tanke, va?
Nej, nu är det frukost... Tror sonen sa någonting om att han ville ha engelsk variant idag (förstår inte vad han får allt ifrån... *host*...). Fram med ägg och bacon, med andra ord!
lördag, mars 14, 2009
Phew...
Lördag. Äntligen lördag. Jag säger inte bara det här för att lördagar betyder helg, utan för att det också betyder att hela familjen är samlad. Den här veckan har nämligen varit lite hektisk, eftersom jag varit gräsänka -- maken har varit i Italien med jobbet. Nej, jag har inget att säga om det där, och särskilt inte som jag själv spenderade föregående helg i London, men det blir ju något av en utmaning att jonglera allting när man är "ensamstående mor". Det är här rutiner är bra att ha. Jag har en något kluven inställning till rutiner, måste jag börja med att säga (förmodligen är det någon förprogrammerad inställning som gör att man sparkar lite bakut när någon nämner ordet... och kanske är detta speciellt tydligt hos "skapande människor"...) men kan inte förneka att de fyller sin funktion. Överallt, faktiskt. De är bra att ha på jobbet. De är bra att ha hemma. De är rent fantastiska när man är gräsänka. Mot bakgrund av det här har mina dagar den här veckan sett ut på ungefär samma sätt, med undantag från tisdagen, som var lite annorlunda, första dagen efter hemkomsten från London och allt det där (jag kommer till det, jag lovar!). Det var inte alls dumt och jag hann till och med klämma in work out på ett hörn. Det enda dumma var att det var stört omöjligt att helt lyckas med sin föresats att vara kreativ under veckan. Jag ska inte säga att jag struntade i att försöka, och i sanningens namn så har jag trots haltande resultat känt mig energisk i min skaparprocess (och som vi alla vet är det i hjärnan allting börjar), och det är något jag inte gjort på år och dagar. Jag börjar komma tillbaka i gammal god form.
Vi kanske ska ta det från början? Backa tillbaka till föregående helg? Ni har ju hört mig nämna att jag var i London. Vad gjorde jag där, tro? Ni som följer Johannas blogg vet vad som pågick, förstås. På hennes blogg finns även lite bilder (kameror och jag är ingen bra kombination. Jag hade inte ens med mig någon...). Svaret är förstås att jag var på konferensen "Design your creative life". Den här konferensen, i författarcoach Ann Ljungbergs regi, visade sig vara precis vad jag behövde. Fantastiska talare och möten med likasinnade (och vilka underbara människor de var, också!!) i världens mysigaste miljö (Dickens Inn i St Katherine's Dock) i världens (och nu överdriver jag inte) underbaraste stad... Say no more -- it was bloody GREAT.
Jag lärde mig en massa under den här helgen. Antecknade som en dåre... förutom då Fay Weldon talade. Och det där måste jag ju nämna, som ett av de mest stämningsfulla ögonblicken under konferensen. Fay Weldon, mest känd för sin bok "En hondjävuls liv och lustar" är en liten, rund dam med ett öppet ansikte, ögon som glittrande halvmånar och en slags underfundig utstrålning -- man ser att hon är skarp. Det hela genomfördes som en intervju där Ann ställde frågorna. Mitt i konferenssalen, framför borden med åhörare, med ryggen mot de enorma fönster som vette mot St Katherine's Dock... Fay har en mycket lågmäld, mycket brittisk och behaglig röst, och vi åhörare satt med öronen på helspänn för att inte missa ett ord, vilket skapade en närmast magisk, meditativ stämning. Redan här kändes allting heeelt rätt... men det slutade inte där! Mitt under sessionen, ser ni, mörknade himlen utanför fönstret, en vind svepte in och förde med sig en kaskad av smattrande regn mot fönsterrutorna... och splötsligt så drog en blixt över himlen, alldeles bakom husen på andra sidan hamnen! Den följdes av ett långdraget, riktigt hotfullt mullrande, och regnet tilltog -- alltmedan Fay fortsatte tala om sitt skapande och sina böcker. Det hela kom som på beställning, som en snygg ljudeffekt till något redan fascinerande. Det var ungefär samma sak under min intervju med Diana Gabaldon -- vad kan vara mer rätt än att höra henne tala mot en bakgrund av smattrande krigstrummor och envetna säckpipor?
Ja, herrejisses...
Måndagen, då det var dags att åka hem, vaknade jag tidigt. Jag tog mitt anteckningsblock, som redan var fullkladdat med noteringar från konferensen, och min penna, slöt ögonen och började sedan skriva (jag öppnade förstås ögonen först). En ren flödesskrivning, en kreativ utrensning. Resultatet blev ett par sidor rent nonsens, en berättelse som inte leder någonvart alls (även om jag är lite fascinerad över riktningen den tog) men det är inte meningen heller. Jag kan inte minnas senaste gången jag gjorde så här, och det var så skönt att faktiskt tillåta sig det igen. Jag har inte tidigare insett hur viktigt skapandet är för mig, men herregud, vad vilsen jag är utan det... I'm back now, though. Nu jävlar blir det skrivande av.
Tack Ann (och alla andra), för en underbar, kreativ helg!
Vi kanske ska ta det från början? Backa tillbaka till föregående helg? Ni har ju hört mig nämna att jag var i London. Vad gjorde jag där, tro? Ni som följer Johannas blogg vet vad som pågick, förstås. På hennes blogg finns även lite bilder (kameror och jag är ingen bra kombination. Jag hade inte ens med mig någon...). Svaret är förstås att jag var på konferensen "Design your creative life". Den här konferensen, i författarcoach Ann Ljungbergs regi, visade sig vara precis vad jag behövde. Fantastiska talare och möten med likasinnade (och vilka underbara människor de var, också!!) i världens mysigaste miljö (Dickens Inn i St Katherine's Dock) i världens (och nu överdriver jag inte) underbaraste stad... Say no more -- it was bloody GREAT.
Jag lärde mig en massa under den här helgen. Antecknade som en dåre... förutom då Fay Weldon talade. Och det där måste jag ju nämna, som ett av de mest stämningsfulla ögonblicken under konferensen. Fay Weldon, mest känd för sin bok "En hondjävuls liv och lustar" är en liten, rund dam med ett öppet ansikte, ögon som glittrande halvmånar och en slags underfundig utstrålning -- man ser att hon är skarp. Det hela genomfördes som en intervju där Ann ställde frågorna. Mitt i konferenssalen, framför borden med åhörare, med ryggen mot de enorma fönster som vette mot St Katherine's Dock... Fay har en mycket lågmäld, mycket brittisk och behaglig röst, och vi åhörare satt med öronen på helspänn för att inte missa ett ord, vilket skapade en närmast magisk, meditativ stämning. Redan här kändes allting heeelt rätt... men det slutade inte där! Mitt under sessionen, ser ni, mörknade himlen utanför fönstret, en vind svepte in och förde med sig en kaskad av smattrande regn mot fönsterrutorna... och splötsligt så drog en blixt över himlen, alldeles bakom husen på andra sidan hamnen! Den följdes av ett långdraget, riktigt hotfullt mullrande, och regnet tilltog -- alltmedan Fay fortsatte tala om sitt skapande och sina böcker. Det hela kom som på beställning, som en snygg ljudeffekt till något redan fascinerande. Det var ungefär samma sak under min intervju med Diana Gabaldon -- vad kan vara mer rätt än att höra henne tala mot en bakgrund av smattrande krigstrummor och envetna säckpipor?
Ja, herrejisses...
Måndagen, då det var dags att åka hem, vaknade jag tidigt. Jag tog mitt anteckningsblock, som redan var fullkladdat med noteringar från konferensen, och min penna, slöt ögonen och började sedan skriva (jag öppnade förstås ögonen först). En ren flödesskrivning, en kreativ utrensning. Resultatet blev ett par sidor rent nonsens, en berättelse som inte leder någonvart alls (även om jag är lite fascinerad över riktningen den tog) men det är inte meningen heller. Jag kan inte minnas senaste gången jag gjorde så här, och det var så skönt att faktiskt tillåta sig det igen. Jag har inte tidigare insett hur viktigt skapandet är för mig, men herregud, vad vilsen jag är utan det... I'm back now, though. Nu jävlar blir det skrivande av.
Tack Ann (och alla andra), för en underbar, kreativ helg!
lördag, februari 28, 2009
Vårbrus!
Fiskmåsar! En del hatar dem. Inte jag! Finns det något trevligare än att vakna på morgonen och höra deras skrik på avstånd?
Det känns i hela kroppen att det börjar bli vår nu, eller hur? Morgnar och kvällar blir ljusare, fåglar (inte bara fiskmåsar) kvittrar lite lätt från träd och buskar, och katten börjar bli smått intresserad av att ränna ute. Mars. Bästa tiden på året för en katt. Även om man, som i den här kattens fall, råkar vara kastrerad.
Apropå känslor som vaknar, så känner jag även något själv. Nej, inte på det viset. Det är bara det, att det där kreativa flödet som har sovit så länge, börjar vakna till liv. Det börjar kännas påtagligt mer intressant att komma igång med redigerande och skrivande -- lite som om den kreativa saven stiger i takt med att dagarna blir ljusare. Härligt är det, iallafall. Känner mig ganska nöjd med det jag redigerat de senaste dagarna. Långa, komplicerade scener blir med lite petande och ganska djärva framryck betydligt kortare och slagkraftigare. Som amatör (vilket jag fortfarande är -- jag inbillar mig inget annat. Men kanske lite mindre nu än tidigare) är det så lätt att beskriva mer än vad som är behövligt, för att man tänker att det inte blir särskilt trovärdigt annars. I själva verket är det så att man får rucka på trovärdigheten ibland, för att ge lite luft och rum åt sina scener. Allt behöver inte förklaras i detalj. Och om en särskild detalj har blivit förklarad tidigare i storyn, behöver det inte göras igen -- även om det nu introducerats en ny karaktär, som inte har hört den förut. Sådana småsaker, blir ganska viktiga i långa loppet. Långrandigt är inte särskilt trevligt.
Förra veckan diskuterade jag med en vän om skrivandet. Denne person har velat skriva sedan han var nio år, men har inte kommit till skott. Jag vill bara visa här, vad han skrev:
Jag har det jag vet är en helt underbar idé till en roman, men allt jag har är budskapet och temat, och inte substansen för att fylla sidorna. Och jag vill inte heller att det här ska bli min första skapelse eftersom det förmodligen inte kommer att leva upp till de förväntningar jag har satt upp för det.
Wow. Kan man göra annat än att sucka över de begränsningar vi utsätter oss själva för genom att tro en massa saker? Fel saker. Jag svarade att en idé, ett budskap och ett tema lovar en perfekt start på en roman -- tänk om jag hade haft detsamma när jag börjat mina! -- och att han inte skulle lyssna på den där inre kritikern (som det så populärt kallas i skrivarkretsar) som dikterade vad han kan och inte kan göra. Vilken författare skriver ett alldeles glimrande första utkast? Ingen! Iallafall är de ganska få. Det tar veckor, månader eller år att få till något som förhoppningsvis är någorlunda bra att ges ut! Jag rådde honom att skriva ner de scener han hade i sitt huvud, och strunta i om de kom kronologiskt eller ej. Pussla kan man göra sedan. Sedan rådde jag honom att strunta i om det lät bra eller inte -- sånt där fixar man till senare. Skriv bara! Som tur var verkade han gilla det där, så nu ska han göra ett försök.
Rädsla. Som blir begränsningar. För att man själv intalat sig att något inte är möjligt. Mitt råd: gör inte så. Prova alltid. Utmana er själva. Går det inte, så går det inte, men herregud, det är inte värre än att det kommer att svida lite för stunden. Värre måste det ju vara med det där frätande såret som uppstår av att vilja något, men inte våga ta steget. Tänk på det.
tisdag, januari 13, 2009
Jag och min spikklubba
Ni drömmer. Ni springer. Ni ser vart ni är på väg, ni vet att ni vill dit. Går det fort? Inte direkt, eller hur? Så är det med mitt redigerande just nu. Men... Det har väl sitt skäl, det också.
Jag är en tredjedel in i boken ungefär. Redigerar ett avsnitt där mycket ska redas ut och ordnas upp, karaktärers roller ska fastställas och små, till synes obetydliga händelser ska ta sin början, för att sedan eskalera. Och det är ett sårbar passage. Jätteviktig, därför att jag här riskerar att förlora mina läsare, om jag inte har ett tillräckligt bra grepp.
Jag kommer (förmodligen beroende på att jag inte är riktigt frisk i huvudet) att tänka på en dokumentär jag såg på National Geographic häromkvällen, där man jämförde olika medeltida stridsvapen. Man tittade lite på det vapen som kallas "morgonstjärna" -- alltså en spikklubba fäst på en kedja, som i sin tur är fäst på en käpp, eller pinne. Man gick igenom hur detta vapen användes. Från hästryggen: suveränt. Snabb framstöt, snabb sving, stor skada. Egentligen samma sak till fots, men med en viktig skillnad: för att få bra momentum, drar du armen bakom huvudet innan du svingar kedjan. Vad händer då? Du blottar dig. Hela din sida sträcks ut och blottläggs, och du blir för ett par sekunder helt öppen för en motattack. Har du ingen sköld då, ligger du förmodligen pyrt till. Är du inte tillräckligt snabb, löper du också risk att bli slagen först. Det är i det här läget du är som mest sårbar.
Stället där jag redigerar på, är precis det ögonblick där min arm, med mitt vapen -- själva storyn, huvudkonflikten -- är helt tillbakadragen. Just där, måste jag röra mig aktivt framåt och använda min sköld -- bestående av karaktärer, dialoger och mindre konflikter -- för att skydda mig. Det är här det inte känns som om jag klarar mig. Nu är frågan, var det hela brister. Skölden... I ett par scener sammanstrålar en hel del karaktärer, och vi får lära oss en hel del om dem och deras motiv. Konflikter finns det gott om, och därigenom också spänning. Dialogerna flyter... Mycket ska däremot förklaras och redas ut, och ja... Det är faktiskt här det blir spretigt: det är mycket som ska redas ut och byggas upp på samma gång, vilket gör allting ganska tungrott, och i vissa stunder en aning upphugget och aningens fragmentariskt. Samtidigt som flytet försvinner -- den mjuka rörelse som ska till för att svinga stridsklubban -- är framåtrörelsen inte helt optimal.
Jag har redan gjort en del förändringar för att öka både driv och flyt, bland annat genom att flytta vissa moment kronologiskt. Genom den insatsen gjorde jag om något som tidigare varit flera separata scener till en enda. Det hjälper upp en hel del. Fast just nu är jag fast just där, i den här omändrade scenen, och det är det som är så kämpigt. Jag måste skriva om och lägga till... bland annat har jag lagt till en händelse som en gång faktiskt redan var med just på det här stället, men som jag sedan tyckte var onödig och skrotade... Just nu anser jag att det är en ganska viktig scen, som på ett sätt rullar igång den ganska otäcka konflikt som boken nästan slutar med. Bra att jag får med den. Bra att allting fått mer momentum. Men all den här ombyggnationen, allt som jag tidigare petat på plats... Det ska nu ändras igen, och ganska omfattande också... Det är väl det som gör att man rör sig lite trögt framåt. Det är jobbigt både mentalt, och rent praktiskt.
Att livet pågår utanför skrivandet ska vi väl inte heller sticka under stol med. Det händer saker som gör att man tappar fokus, och får allting att stanna upp. Jobb (bokslut, säger jag bara). Socialt umgänge (inkluderar familj). Motion (inkluderar dopp i havet -- nu är det gjort!!). Bloggande(okay, jag är väl inte jätteflitig här. Ännu). Allt det där man måste, och så allt det andra som man vill (livet, med andra ord). Men... Det är faktiskt ingen ursäkt. För jag kan ju om jag bara vill. Och visst: scenen ska skrivas. Den ska bli perfekt. Här ser ni en som tänker höja sin arm, svinga sin klubba och vråla "HUZZAH", medan hon stormar fram mot en säker seger.
Fast... jag väntar nog med det där tills imorgon. Nu är jag för trött, och lite stel i ryggen, också. Man vill ju inte dra på sig en sträckning eller så. Nej, sängdags först. Lite vila. Sen...
Nä, gonatt nu, gott folk!
Jag är en tredjedel in i boken ungefär. Redigerar ett avsnitt där mycket ska redas ut och ordnas upp, karaktärers roller ska fastställas och små, till synes obetydliga händelser ska ta sin början, för att sedan eskalera. Och det är ett sårbar passage. Jätteviktig, därför att jag här riskerar att förlora mina läsare, om jag inte har ett tillräckligt bra grepp.
Jag kommer (förmodligen beroende på att jag inte är riktigt frisk i huvudet) att tänka på en dokumentär jag såg på National Geographic häromkvällen, där man jämförde olika medeltida stridsvapen. Man tittade lite på det vapen som kallas "morgonstjärna" -- alltså en spikklubba fäst på en kedja, som i sin tur är fäst på en käpp, eller pinne. Man gick igenom hur detta vapen användes. Från hästryggen: suveränt. Snabb framstöt, snabb sving, stor skada. Egentligen samma sak till fots, men med en viktig skillnad: för att få bra momentum, drar du armen bakom huvudet innan du svingar kedjan. Vad händer då? Du blottar dig. Hela din sida sträcks ut och blottläggs, och du blir för ett par sekunder helt öppen för en motattack. Har du ingen sköld då, ligger du förmodligen pyrt till. Är du inte tillräckligt snabb, löper du också risk att bli slagen först. Det är i det här läget du är som mest sårbar.
Stället där jag redigerar på, är precis det ögonblick där min arm, med mitt vapen -- själva storyn, huvudkonflikten -- är helt tillbakadragen. Just där, måste jag röra mig aktivt framåt och använda min sköld -- bestående av karaktärer, dialoger och mindre konflikter -- för att skydda mig. Det är här det inte känns som om jag klarar mig. Nu är frågan, var det hela brister. Skölden... I ett par scener sammanstrålar en hel del karaktärer, och vi får lära oss en hel del om dem och deras motiv. Konflikter finns det gott om, och därigenom också spänning. Dialogerna flyter... Mycket ska däremot förklaras och redas ut, och ja... Det är faktiskt här det blir spretigt: det är mycket som ska redas ut och byggas upp på samma gång, vilket gör allting ganska tungrott, och i vissa stunder en aning upphugget och aningens fragmentariskt. Samtidigt som flytet försvinner -- den mjuka rörelse som ska till för att svinga stridsklubban -- är framåtrörelsen inte helt optimal.
Jag har redan gjort en del förändringar för att öka både driv och flyt, bland annat genom att flytta vissa moment kronologiskt. Genom den insatsen gjorde jag om något som tidigare varit flera separata scener till en enda. Det hjälper upp en hel del. Fast just nu är jag fast just där, i den här omändrade scenen, och det är det som är så kämpigt. Jag måste skriva om och lägga till... bland annat har jag lagt till en händelse som en gång faktiskt redan var med just på det här stället, men som jag sedan tyckte var onödig och skrotade... Just nu anser jag att det är en ganska viktig scen, som på ett sätt rullar igång den ganska otäcka konflikt som boken nästan slutar med. Bra att jag får med den. Bra att allting fått mer momentum. Men all den här ombyggnationen, allt som jag tidigare petat på plats... Det ska nu ändras igen, och ganska omfattande också... Det är väl det som gör att man rör sig lite trögt framåt. Det är jobbigt både mentalt, och rent praktiskt.
Att livet pågår utanför skrivandet ska vi väl inte heller sticka under stol med. Det händer saker som gör att man tappar fokus, och får allting att stanna upp. Jobb (bokslut, säger jag bara). Socialt umgänge (inkluderar familj). Motion (inkluderar dopp i havet -- nu är det gjort!!). Bloggande(okay, jag är väl inte jätteflitig här. Ännu). Allt det där man måste, och så allt det andra som man vill (livet, med andra ord). Men... Det är faktiskt ingen ursäkt. För jag kan ju om jag bara vill. Och visst: scenen ska skrivas. Den ska bli perfekt. Här ser ni en som tänker höja sin arm, svinga sin klubba och vråla "HUZZAH", medan hon stormar fram mot en säker seger.
Fast... jag väntar nog med det där tills imorgon. Nu är jag för trött, och lite stel i ryggen, också. Man vill ju inte dra på sig en sträckning eller så. Nej, sängdags först. Lite vila. Sen...
Nä, gonatt nu, gott folk!
tisdag, december 30, 2008
Att se tillbaka, och framåt
Sådär, då var man tillbaka från ännu en snabb tripp till Götet. Igår var det nämligen leverans av ännu ett gäng engelsmän till flygplatsen. Eftersom det var så sent på kvällen, bestämde jag mig för att ta en liten sidostickare till mina föräldrar i goa Angered, för att på förmiddagen dagen efter kunna spendera lite pengar på vad jag nu kunde hitta. Till min jättestora förtjusning har de öppnat en hel massa butiker i Angereds centrum. Smart, tycker jag, som både är lat av naturen (nära är som bekant bra), och som inte alls gillar att köra omkring i Göteborgs stad (och särskilt inte med den ganska otympliga firma-vanen). Det blev en del kläder på rea, samt ett minneskort till PS2-konsolen som sonen fick i julklapp. Shopping känns, klichéartat men sant, alltid bra.
Nu är jag dock hemma igen. Hel och välbehållen. Nej, det är inte alls självklart: engelsmännen hade nämligen underlåtit att fylla på ny spolarvätska i bilen, vilket medförde att hemfärden blev ganska... intressant, på ett sådant där äventyrligt "var-är-vägen"-vis.
Kalkonen ligger på diskbänken för upptining, maken pysslar med husritningar och barnen är lugna på varsitt håll. Det är med andra ord ganska trevligt här just nu. Perfekt för att blogga. Perfekt för att blicka tillbaka på året som gått. Det har varit ett händelserikt år, det får jag ju säga, både på skrivarfronten och på ett mer personligt plan. Kanske mer på det personliga, förresten. Det här året började jag ju, precis som det tidigare, med att vara arbetslös. Det såg ganska hopplöst ut också, och jag började misströsta ganska rejält -- men så i mars ringde det en trevlig person från en liten, liten firma i en stor, tysk koncern... och vips hade jag fårr ett jobb, i världens mest spännande bransch, och omgiven av de mest färgstarka personligheter man kan tänka sig (många bra uppslag till karaktärer där, kan jag meddela). Det är ganska fantastiskt, när man tänker på det, och jag är jättetacksam över att ha fått chansen. Däremot har jag nu tagit klivet från arbetslös mor med all tid i världen, till heltidsarbetande karriärskvinna (okay, det där sista kanske är att överdriva -- men det låter så fint!) med familj och hus... Det säger sig självt, återigen på det där lite klichéartade sättet, att det blir svårt att få allt att gå ihop. Författarskapet har liksom kommit i skymundan det här året. Däremot vill jag inte påstå att jag är ett offer för den moderna tidens stress. Jag är fullt medveten om att jag om jag hade velat skriva, så skulle jag ha kunnat skriva. Det finns liksom inga ursäkter, om man bara vill. Och det här året har jag faktiskt inte velat. Det har blivit en del småpillande med diverse projekt, förstås, men det är inte förrän nu, i slutet av december, som jag tagit tag i det på allvar. Mitt lekande (för lekt, har jag gjort. Jag har nämligen njutit helt och fullt av livet, medan jag tagit ledigt från skrivandet, som ju faktiskt är ett ganska ensamt gebit) är nu slut, och det är dags att höja blicken mot målet igen. Det känns ganska skönt, ändå. Jag blir faktiskt lite splittrad och orolig när jag inte skriver. Det är ju så, att jag har en hel massa energi, och samtidigt är jag ganska intensiv i allt jag gör. All denna energi, som tidigare gått åt just till att skriva, har det här året spretat åt alla möjliga håll och kanter. Det ska bli skönt att samla ihop den igen, och fokusera på något jag har kontroll över.
2009 års skrivardrömmar, som Johanna ju frågade om i intervjun här nedanför, har jag redan redogjort för. Jag ska förkovra mig i nya ämnen. Jag ska utvidga mitt nätverk. Jag ska redigera Legacy, och se om jag kan göra något åt mitt ständiga projekt Och allra minst är hon min, och kanske börja skriva på något nytt. Vi får väl se hur det blir. Däremot kan jag lova att det kommer att bli ett spännande författarår.
Nu är jag dock hemma igen. Hel och välbehållen. Nej, det är inte alls självklart: engelsmännen hade nämligen underlåtit att fylla på ny spolarvätska i bilen, vilket medförde att hemfärden blev ganska... intressant, på ett sådant där äventyrligt "var-är-vägen"-vis.
Kalkonen ligger på diskbänken för upptining, maken pysslar med husritningar och barnen är lugna på varsitt håll. Det är med andra ord ganska trevligt här just nu. Perfekt för att blogga. Perfekt för att blicka tillbaka på året som gått. Det har varit ett händelserikt år, det får jag ju säga, både på skrivarfronten och på ett mer personligt plan. Kanske mer på det personliga, förresten. Det här året började jag ju, precis som det tidigare, med att vara arbetslös. Det såg ganska hopplöst ut också, och jag började misströsta ganska rejält -- men så i mars ringde det en trevlig person från en liten, liten firma i en stor, tysk koncern... och vips hade jag fårr ett jobb, i världens mest spännande bransch, och omgiven av de mest färgstarka personligheter man kan tänka sig (många bra uppslag till karaktärer där, kan jag meddela). Det är ganska fantastiskt, när man tänker på det, och jag är jättetacksam över att ha fått chansen. Däremot har jag nu tagit klivet från arbetslös mor med all tid i världen, till heltidsarbetande karriärskvinna (okay, det där sista kanske är att överdriva -- men det låter så fint!) med familj och hus... Det säger sig självt, återigen på det där lite klichéartade sättet, att det blir svårt att få allt att gå ihop. Författarskapet har liksom kommit i skymundan det här året. Däremot vill jag inte påstå att jag är ett offer för den moderna tidens stress. Jag är fullt medveten om att jag om jag hade velat skriva, så skulle jag ha kunnat skriva. Det finns liksom inga ursäkter, om man bara vill. Och det här året har jag faktiskt inte velat. Det har blivit en del småpillande med diverse projekt, förstås, men det är inte förrän nu, i slutet av december, som jag tagit tag i det på allvar. Mitt lekande (för lekt, har jag gjort. Jag har nämligen njutit helt och fullt av livet, medan jag tagit ledigt från skrivandet, som ju faktiskt är ett ganska ensamt gebit) är nu slut, och det är dags att höja blicken mot målet igen. Det känns ganska skönt, ändå. Jag blir faktiskt lite splittrad och orolig när jag inte skriver. Det är ju så, att jag har en hel massa energi, och samtidigt är jag ganska intensiv i allt jag gör. All denna energi, som tidigare gått åt just till att skriva, har det här året spretat åt alla möjliga håll och kanter. Det ska bli skönt att samla ihop den igen, och fokusera på något jag har kontroll över.
2009 års skrivardrömmar, som Johanna ju frågade om i intervjun här nedanför, har jag redan redogjort för. Jag ska förkovra mig i nya ämnen. Jag ska utvidga mitt nätverk. Jag ska redigera Legacy, och se om jag kan göra något åt mitt ständiga projekt Och allra minst är hon min, och kanske börja skriva på något nytt. Vi får väl se hur det blir. Däremot kan jag lova att det kommer att bli ett spännande författarår.
Nu önskar jag er alla en riktigt, riktigt god fortsättning!
måndag, december 22, 2008
Blog tour -- translated
(This is the very homemade translation of the blog tour post below. Done in sort of a haste, or at least without too much editing, so please excuse any Swenglish expressions or grammatical mishaps:)
Right... The time has come, amid all the Christmas preparations... You see, it's my honour to be one of the hosts of a Blog tour, created by the writer's coach, fellow blogger and writer Johanna Wistrand as one of the steps following the promotion of her new book "Write the book, 4 weeks of coaching" (blog owner's free translation). This book is, just as it sounds, a four week long programme where you with the help of different writing exercises and through setting certain sub targets, are led toward finishing your very first draft, in which form it may be -- a novel, biography or fact book. "Write the book" is an e-book, and is available through a website, which I will not promote here, since if you're reading this will probably not be interested in buying a Swedish book anyway. On this site, you'll also find Johanna's first book, "Get your writing started" (blog owner's free translation), which is a bit more general, created merely to get you writing, and without any concrete goals. This should work well for anyone who might be getting breathing problems from the mere thought of sailing a whole project ashore...
In any case, what both books have in common, is that they get your creative juices flowing, and in a wonderfully vibrant way at that! Johanna's writing is so warm and empathetic that you both want, and, above all, dare to face your writer's dreams, or (as in my own case), give you the energy to get started again. It's true. During the last few days, I've skimmed through the pages in "Write the book", and am now very determined to get writing again. Certainly not a bad achievement, Johanna, and thank you very much for that!
Now then... Let's get this blog tour going, shall we?
Linda: Welcome to my blog, Johanna!
Johanna: Thank you so much!
Linda: In your book -- or both, actually, even if it's more explicit in "Write the book" -- you mix the pleasure with fun exercises, incentives or praises, with discipline and order, such as writing under time pressure, in a certain time frame or within a certain theme. What do you think it the most important thing in the beginning: pleasure or discipline?
Johanna: I don't really see it as discipline, this with limitations in time or set themes. I see it more as a help to get started with your writing immediately: too big a freedom can block you, just like when you were writing that essay in school, and you were allowed to write about anything, which ended up with you writing nothing at all... Writer and creativity consultant Bengt Renander says this in his latest book "Creativity for life" (Viva, 2008)(blog owner's free translation): mother-in-law's tongue (meaning the plant, and nothing else!) is supposed to like it best in a small pot. This is also true when it comes to creativity. With too loose a structure, you won't create the best foundation. You need something to spurn against. Strict limitations aren't that bad!" So for me, limitations and pleasure may work very well together. On the other side, total freedom can be fun as well: as in the case with NaNoWriMo (National Novel Writing Month) where you have one month to write an unplanned novel. I tried that last year, and it was a thrill. It demands some nerves, though -- as you don't have a synopsis or a plan to fall back upon.
Linda: That certainly sounds like a challenge. Speaking of challenges... You've now written to fact books (doesn't strike me as an all too correct epithet, but theoretically speaking, I guess that's what they are). How -- if at all -- did book number two differ in case of making from book number one? Was it easier? More difficult?
Johanna: The first book was a breeze to write, since it was based on my lectures from the course "Get your writing started!" All I had to do was to put the lectures in as chapters, and fill up with a few lines in between, making sure I got a tone that kept up throughout the book. The second book was more difficult; I didn't actually know what it would be about (no discipline or limitations there, to be sure!). I had the title and the cover all worked out, but not much more than that. It was exciting to work like that, though. The book was given the freedom to decide for itself what it should focus on. Turned out to be writer's block ;-) That book took a long time to write (one and a half year, while the first took a few weeks, so I had to wait for it, for a bit.
Linda: Waiting... How long are you really supposed to wait? If you, for example, have read your book and done all the exercises and perhaps tried all other options to try and get started, but nothing happens... Should you give up? Should you ever give up?
Johanna: If you long to write and really want to do it, then you shouldn't give up. Dreams are never to be discarded, are they? You could perhaps, for the time being, settle with thinking that this is not the right time, not the right moment to do so. You may not be ready or receptive for it right now. You could perhaps settle with thinking that "I'll try again later." If you should come to realise that you don't have the urge or energy to write, or the longing for it, that you're merely dreaming about getting the title "author", it may be time to quit (I don't like saying that) and try some other way of expressing your creativity: photography, dancing, painting, acting, music?
Linda: In my early days, I used to fill folder after folder with stories that never was and never will be finished. How important is it to really finish that book you have in your head (and with that I mean creating something reasonably readable, with a beginning and an end)? How important is it to stick to one story when you write?
Johanna: I have several unfinished novels and plays in my drawer, and I carry them with me like unborn babies. Sooner or later I will, for my own sake, finish them, at least the ones I believe in. I went to therapy when I was 22 years old and my therapist "forced" me to finish my stories, and it was such a huge struggle, I was immensely tormented by it! But I did it, and it didn't kill me. Therefore, the answer to your question is that for me, it's important to finish them. How others feel about it, is not for me to answer. I do, however, imagine that it's good for your self esteem to do so. Furthermore, as a bonus, you may actually create something to show to someone else, or to send to a publisher. Unfinished manuscripts will, I fear, end up in the editor's bin rather quickly.
Linda: From one of my acquaintances, I recently got the following words: "Have written yet some more. It's finally starting to feel like a book now, and not just as an idea for a book." What are your thoughts when you hear this?
Johanna: Sounds to me like she's a bit proud and really enjoying her writing, making the dream become reality. Sounds hopeful. I hope she can find the perseverance and courage to put her energy into finish the book as well (like you're doing!). However long it may take.
Linda: Finally... Do you have a question for me?
Johanna: Yes, you send out a feeling of being very focused and dedicated to your writing. When one reads snippets of your texts (I say "snippets" because I have yet to read longer excerpts) and your blog, one gets the feeling that you will reach your goal. Where does this come from, you think? Have you always wanted to be a writer? How do you get started when you want to write, but don't feel inspired? How do you work it when you want to write, but can't find the time (I know you have a family, house, full time job)? And: what are your writing dreams for 2009?
Linda: When I decided to go serious about my ambition to write, I didn't have a network of writers here in Sweden -- and for me, it was important to get a network. I turned my focus abroad, to different writer's forums, where I made contact with English or American writers, renowned, published ones as well as unknown people, just like me. As it is, Anglo-Saxon writers have a slightly different way of viewing their writing in comparison to Swedish (don't get me started on this one...). For them, positive affirmations and concrete goals are something very natural, and they set these without blowing their own horns. They also have a way of regarding their writing as a craft, in which there's always room for improvement, and where you, through mastering the technique, always have a chance of making it. This perception is something I believe is fairly new in Sweden -- which is why I'm very happy when writers like you, Johanna, step in and give every struggling, budding writer the tools and concrete help they need. Writing is no gift from God, where you either can or cannot write. Everyone can write -- it's just a question of how much you are willing to put into it. In any case, this way of looking at writing shaped me. When I was very young, I was also always, never failingly, continuously (almost) writing. More importantly, I was surrounded by people who encouraged me, and believed in me. I was, in other words, already blessed with positive feedback, and I guess this still lingers (and that, I guess, answers the question whether or not I've always wanted to be a writer. Oh yes. But truthfully, I think I've always been one. It's not until now that this has all become a bit clearer)
What I do to write when I don't feel inspired? Discipline!! It's true. If you want to achieve something, you have to fight to get there. It's the same thing with everything, really. If you want to become the best football player ever, you put on your football shoes and get out there on the pitch -- even on the days when you don't feel like it. You drag yourself to the stables in the early morning hours, even though you're cold and tired. You swim your lengths despite the fact that your muscles are aching and you'd rather be with your buddies, chatting away over a cup of coffee. In short, you do what you have to do to maintain your hobby, and your dream. In my case, practically speaking, this has meant gluing myself to the chair and the computer every evening at nine o'clock, until I go to bed. That's how it's been now, for over two years. After a while, it becomes routine, and I think routine is important -- both for my own sake, and my family's. The children sleep around nine o'clock, and the husband knows the deal. This way, there's always room to write, should I want to.
Writing dreams for 2009? I think I have a few. Firstly, I will finish editing Legacy. Then I have a dream to extend my network of writers, so perhaps I'll rejoin my old forums, or look for new ones. Furthermore, I want to find the time to do some research on military history (Swedish 17th-18th century) and the East Indian Company... That could be the start of a new little project, I reckon... And then I definitely have to blog more (but that's perhaps more of a New Year's resolution)
Johanna: Good God, you're some chatterbox, aren't you...
(No, sorry... That's not what she said. Let's start over:)
Johanna: Thank you so much for letting my visit your blog.
Linda: Many thanks! It was a pleasure having you here!
~~~
And now... I -- and I think Johanna along with me -- would like to wish you all a
Merry Christmas
I will see you all in the days between Christmas and New Year's Eve, when it's time to look back at the year that has passed, and gaze toward the year ahead.
And thank you so much, dear English friends, for reading!
söndag, december 21, 2008
Bloggturné/Blog tour
This post will eventually (soon) be translated to English for any English readers (I suspect you're out there, see)(and don't you dare try to translate this with the "aid" of those horrible online translating sites!)
Mitt i julstöket är det då dags... Jag har nämligen fått äran att vara en av värdarna för den Bloggturné som författarcoachen, medbloggaren och författarinnan Johanna Wistrand startat i samband med att hon gett ut sin bok "Skriv boken, 4-veckors coaching". Denna bok är, alldeles precis som det låter, ett fyra veckor långt program där man genom olika övningar och med bestämda delmål leds mot slutföra sitt allra första utkast, i vad form det än månde vara -- en roman, biografi eller faktabok. "Skriv boken" är en e-bok och går att få tag i här . På samma sida hittar man också Johannas första bok, "Kom igång och skriv" som är lite mer allmänt inriktad, skapad för att få igång skrivandet, men utan några konkreta mål. Kan vara bra, för den som kanske får andnöd vid tanken på att ro iland ett helt projekt...
Gemensamt med båda böckerna är hursomhaver att de får igång kreativiteten, och på ett sprudlande sätt, också! Johanna skriver på ett så varmt och medkännande sätt att man både vill och, framför allt, vågar ge sig i kast med sina författardrömmar, eller (som i mitt eget fall), orkar ta upp dem igen. Det är faktiskt sant. Under de senaste dagarna har jag bläddrat igenom "Skriv boken", och känner mig nu ordentligt sugen på att ta tag i skrivandet igen. Ingen dålig bedrift, Johanna, och stort tack för det!
Nå... Då börjar vi bloggturnén här.
Linda: Varmt välkommen till min blogg, Johanna!
Johanna: Tack så mycket!
Linda: I din bok -- eller båda, faktiskt, även om det är mer uttalat i "Skriv boken" -- blandar du det lustfyllda i roliga övningar, belöningar eller beröm med disciplin och ordning, såsom att skriva under tidspress, på en viss tid eller inom ett bestämt tema. Vad tycker du är viktigast i början: lust eller disciplin?
Johanna: Fast jag ser det inte som disciplin, detta med begränsningar i form av liten tid att skriva på eller bestämda teman. Jag ser det mer som en hjälp att komma igång med skrivandet omedelbart: för stor frihet kan göra en blockerad, som när manskulle skriva uppsats i skolan och den skulle handla om precis vad som helst, då fick man ju ingenting skrivet...Författaren och kreativitetskonsulten Bengt Renander säger så här i sin senaste bok "Kreativitet för livet" (viva, 2008): "Svärmorstunga sägs trivas bäst i en liten kruka. Det gäller även kreativiteten. Med alltför lösa strukturer skapas inte de bästa förutsättningarna. Man behöver något att spänna sig emot. Tuffa begränsningar är inte så dumt!" Så för mig kan detta med begränsningar och lust hänga ganska tätt ihop.Å andra sidan så an fullständig frihet vara ganska roligt också: som under Nanowrimo (National Novel Writing Month) då man ska skriva en oplanerad roman under en månads tid. Det prövadej ag förra året och det var också jättespännande. Men det kräver kalla nerver - manh ar inget synopsis eller planering att stödja sig mot.
Linda: Låter som en utmaning ja. Och apropå utmaningar... Själv har du ju nu skrivit två "faktaböcker" (låter inte helt rätt, men teoretiskt sätt är det väl det de är). Hur -- om alls -- skiljde sig bok nummer två att skriva från bok nummer ett? Gick det lättare? Svårare?
Johanna: Första boken var jättelätt att skriva för den byggde på mina lektioner från distanskursen "Kom igång & skriv!" Det vara bara att lägga in lektionerna som kapitel och fylla ut där emellan och se till att det fick en genomgående ton. Andra boken var svår, jag visste inte vad den skulle handla om faktiskt (där hade jag ingen disciplin eller begränsningar, minsann!). Jag hade titeln och bokomslaget färdigt, men inte mer. Men det var spännande att arbeta så. Den fick liksom bestämma själv vad den skulle fokusera på. Det visade sig bli skrivkramp ;-) Den boken tog lång tid att skriva (ett och ett halvt år, den första tog några veckor), jag fick nog vänta in det lite.
Linda: Vänta, ja... Hur länge ska man vänta, egentligen? Om man har läst din bok och gjort alla övningar, och kanske provat alla tänkbara vägar för att få det att lossna, men ingenting händer… ska man ge upp då? Ska man någonsin ge upp?
Johanna: Om man har längtan att skriva och vill det innerst inne, då ska man inte ge upp. Drömmar ska man aldrig ge upp, eller hur? Man kan tänka att det kanske inte är dags just nu, inte läge. Man kankse inte är mogen för det eller mottaglig just då. Man kan tänka att "Jag får ta fram boken vid senare tillfälle och pröva igen". Upptäcker man däremot att man inte har så stor drivkraft till att skriva eller längtan, utan bara drömmer egentligen om att ha titeln "författare", då kanske kanska lägga av (usch, jag gillar inte att säga så) och pröva ett annat konstnärligt uttryckssätt: fotografera, dansa,måla, spela teater, spela musik?
Linda: I yngre dagar fyllde jag pärmar med papper på historier som aldrig blev eller kommer att bli färdiga. Hur viktigt är det egentligen att skriva klart den där boken man går och grunnar på (och med det menar jag få till något någorlunda läsbart, med en början och ett slut)? Hur viktigt är det att hålla sig till en och samma historia när man skriver?
Johanna: Jag har flera ofärdiga romaner och pjäser i byrålådan och de finns hela tiden i mig som ofödda barn. Förr eller senare tänker jag, för min egen skull, skriva färdigt dem, i alla fall de som jag fortfarande tror på någonstans. Jag gick i terapi när jag var i 22-årsåldern och min terapeut "tvingade" mig att slutföra mina små berättelser och det tog emot något enormt, jag fick ångest av det! Men jag gjorde det, och jag dog inte av det. Så svaret på din fråga är att för mig är det viktigt att avsluta. Hur det är för andra vet jag inte. Men jag kan tänka mig att det är bra för självkänslan. Och så kan man dessutom få ihop något att visa för andra, eller skicka till bokförlag. Halvfärdiga manus hamnar nog rätt omgående förlagredaktörens papperskorg.
Linda: Från en av mina bekanta fick jag nyligen följande ord serverade: "Har skrivit ännu lite till. Nu börjar det äntligen kännas som en bok, och inte bara som en idé till en bok". Vad är dina reflektioner över en sådan kommentar?
Johanna: Det låter som att hon är lite stolt och njuter av att börja bokskriva, att göra verklighet av drömmen. Låter hoppfullt. Hoppas hon har tålamod och mod att lägga ännu mer av sitt krut på slutföra manuset också (som du gör!). Hur lång tid det än må ta.
Linda: Till sist... Har du någon fråga att ställa mig?
Johanna: Ja, du inger en känsla av att vara väldigt fokuserad och hängiven i ditt skrivande. När man läser bitar av dina texter (jag säger "bitar av" eftersom jag inte läst längre textavsnitt ännu) och din blogg får man känslan av att du kommer att komma i mål. Varifrån kommer detta, tror du? Har du alltid tänkt att du vill bli författare? Hur gör du när du vill skriva men inte har inspiration? Hur gör du när du vill skriva men inte hinner (jag vet ju att du har familj, hus, heltidsjobb).Och: vad har du för skrivdrömmar inför 2009?
Linda: När jag gick in för att författa på allvar, hade jag inget kontaktnät av författare i Sverige -- och för mig var det viktigt att skaffa mig ett. Jag sökte mig utomlands, till olika författarforum, och skapade där kontakter med engelska eller amerikanska författare, såväl kända, publicerade och okända, som kämpade precis som jag. Nu är det så här, att anglosaxiska författare har ett litet annat synsätt på sitt skrivande jämfört med svenska (och det här kan jag verkligen skriva metervis om... Men jag ska försöka begränsa mig nu...). För dem är det bland annat naturligt med positiva affirmationer och konkreta mål, utan att de för den sakens skull förhäver sig. De har också ett sätt att se på författarskapet som ett hantverk, där man alltid kan bli bättre, och där man genom att behärska tekniken alltid har en chans. Det här synsättet uppfattar jag som relativt nytt i Sverige -- och det är därför jag blir jätteglad när författare som du, Johanna, förser alla kämpande, knoppande författare med verktyg och konkret hjälp. Författarskapet är liksom ingen gudagåva, där du antingen kan, eller inte. Alla kan -- det hänger bara på hur mycket man orkar och vill satsa. Hursomhelst, så formade det här synsättet mig. När jag var mindre skrev jag också alltid, hela tiden, oavbrutet (nästan). Jag hade många runt mig som uppmuntrade mig och trodde på mig. Jag fick med andra ord positiv feedback redan då, och det hänger väl kvar (det där, förmodar jag, svarar väl på frågan om huruvida jag alltid velat bli författare. Jo då. Fast i sanningens namn har jag alltid varit en. Det är först nu det blivit lite mer tydligt, bara).
Hur jag gör för att skriva när jag inte känner inspiration? Disciplin!! Det är faktiskt så. Vill man nå någonting, så får man kämpa för det. Det är samma sak med allting, egentligen. Om du vill bli bäst på fotboll, så snörar du helt enkelt på dig fotbollsskorna och ser till att träna -- även när det känns motigt. Du släpar dig till stallet i tidiga morgonen, fast du är frusen och trött. Du simmar dina längder fastän musklerna värker och du hellre skulle vilja vara med kompisarna på kafé. Du gör helt enkelt vad du måste, för att underhålla din hobby, och din dröm. För mig har det här inneburit att jag helt enkelt föresatt mig att skriva från klockan nio tills jag går och lägger mig. Sådär har det varit varje kväll i över två år. Det blir ju en rutin, och jag tror rutin är viktigt -- både för egen del och för min familj. Barnen sover vid nio-tiden, och maken vet vad som gäller. På det här viset finns det alltid tid att skriva, om jag vill.
Skrivdrömmar inför 2009? Jag tror jag har ett par. Först och främst ska jag redigera klart Legacy. Sedan har jag en dröm att utöka mitt nätverk av författare, så kanske kommer jag att leta mig till mina gamla forum, eller söka nya. Och så vill jag hinna göra research i militärhistoria (svenskt 16 - 1700-tal) samt om ostindiska kompaniet... Det kunde ju bli starten på något nytt litet projekt, tänkte jag... Sedan måste jag definitivt se till att blogga mer (fast det kanske är mer ett nyårslöfte).
Johanna: Ja, herregud vad du pratar...
(Nej, förlåt... sådär sa hon faktiskt inte. Vi börjar om:)
Johanna: Tack så mycket för att jag fick besöka din blogg.
Linda: Stort tack själv! Det var jättetrevligt att ha dig här!
~~~
Och nu... Skulle jag -- och alldeles säkert Johanna med mig -- vilja önska er alla en riktigt
God Jul!
Vi hörs i mellandagarna, då det är dags att blicka tillbaka på året som gått, och framåt mot året som kommer.
Bloggturné med Johanna Wistrand!
Missa för all del inte morgondagens inlägg här på bloggen! Då får jag nämligen riktigt fint besök:
Johanna Wistrand -- författarcoach, förlagsredaktör, medbloggare samt författare till böckerna "Kom igång och skriv" och alldeles färska "Skriv boken"
Välkomna!
~~~
torsdag, december 18, 2008
Så var det ju det där med namn igen...
Sebastian. Nej, för långt. Det blir inte rätt... *ooomf*... bakom heller. Gordon. Tja, men inte riktigt rätt, och dessutom för skotskt. Jag vill ha något engelskt: något som är elegant och aristokratiskt, som samtidigt fångar hans personlighet. Innan jag satte mig och skrev det här inlägget var jag nästan säker på vad min Legacy-karaktär borde heta. Namnet är visserligen upptaget av någon i släkten, men jag får trösta mig (och släkten) med att det blir som ett helt annat namn när man uttalar det på engelska, och att det förstås inte rör sig om samma person. Men nu... när jag sitter här... Det vete tusan, alltså...
Vill ni veta hur det ser ut i min hjärna när jag funderar? Vi kan testa lite flödesskrivning (apropå bloggturnén med Johanna Wistrand som dyker upp här nästa vecka, den 22e december, angående hennes nya bok "Skriv boken", där, om jag inte missminner mig, flödesskrivning tas upp som ett sätt att få igång skrivandet)(bloggturnén ska bli superkul, för övrigt!!). Det här har jag bara provat en enda gång tidigare, och då när jag gick i sjuan eller åttan, så det ska bli intressant. Here goes:
kanske astor istället jag menar astor är aristokratiskt det också fast astor stanford nä det funkar ju faktiskt inte man snubblar ju på namnen det kommer bli helt tokigt edgar då jo funkar ju faktiskt edgar stanford låter lite som edge och han lever ju lite sådär on the edge så varför inte för liksom victor jo jag gillar det men fasen känns inte helt hundraprocentigt helt plötsligt och varför inte när jag var så nöjd nyss tror inte det har att göra med det där att vi har en i släkten det känns mer som om det är för att namnet betyder segrare gör det verkligen det ja det är jag säker på borde kanske kolla upp på behindthename.com men nej för nu flödesskriver jag och då ska man inte hålla på och göra research mitt i alltihop men hursomhelst så tror jag det betyder segrare och isåfall passar det inte här för han är ju inte direkt en segrare inte så man tänker sig en segrare iallafall med allt det som hänt i hans liv nej jag kanske ska byta till edgar då istället ja men det gör jag testar iallafall men det blir säkert fel det också fan också varför är han så svår när charles var så lätt
Ja. Som ni ser så svänger det en hel del just nu. Min stackars karaktär, som annars är så lätt att förstå sig på och vars scener bara trillar fram, har aldrig riktigt trivits med sitt namn (eller rättare sagt: jag har aldrig trivits med det). Vare sig det varit Sebastian eller Gordon eller Victor, så har det aldrig känts som hans namn. Åtminstone inte i mer än ytterst korta glimtar -- och det räcker ju faktiskt inte.
Just det här med personnamn är ett knepigt ämne. Titlar till böcker... Jo, förvisso. Det kan också vara knepigt, som ni kanske kommer ihåg i fallet med mitt lilla svenska bokprojekt, där jag hade enorma besvär med att hitta rätt titel. Att låta er, mina läsare, få vara med och välja, var däremot inga som helst problem. Men det tar emot att ens fundera på att göra det där med en karaktär. Det är liksom för personligt, för... privat.
Nåja... En positiv sak med allt det här grubblandet är förstås att jag börjat vakna till. Det är något litet och otåligt som gnager inne i kroppen (eller huvudet?) och pockar på uppmärksamhet. Skrivklåda, tror jag bestämt är benämningen på det här fenomenet. Jag skulle kunna tänka mig att skriva. Vad som helst, faktiskt. Skönlitterärt, alltså. Och det behöver inte vara Legacy, eller något annat bekant. Jag skulle kunna tänka mig att kasta fram en mening eller en scen och se vart det leder. Ha lite kul, bara. Ni kan för övrigt märka att jag har mest lust att leka lite med skrivandet på att jag faktiskt (frivilligt) testar sådana saker som flödesskrivning. Det är normalt sett inte min stil att hålla på med sådant, för normalt sett är jag allergisk mot allt vad skrivövningar heter -- men underligt nog känns det inte så just nu. För en gångs skull känns allt sådant bara roligt och spännande och lockande. Konstigt.
Apropå roligt och spännande och lockande (men inte så konstigt)... Imorgon vankas julbord i medeltida miljö på Marstrands fästning. Fest och sen kväll, är ett annat sätt att se på saken -- vilket innebär att jag faktiskt måste krypa till kojs nu.
Men så var det ju det där med namnet... Jag är inte säker på om Edgar är rätt för honom heller. *suck*. I'll keep you posted, shall I?
´
Vill ni veta hur det ser ut i min hjärna när jag funderar? Vi kan testa lite flödesskrivning (apropå bloggturnén med Johanna Wistrand som dyker upp här nästa vecka, den 22e december, angående hennes nya bok "Skriv boken", där, om jag inte missminner mig, flödesskrivning tas upp som ett sätt att få igång skrivandet)(bloggturnén ska bli superkul, för övrigt!!). Det här har jag bara provat en enda gång tidigare, och då när jag gick i sjuan eller åttan, så det ska bli intressant. Here goes:
kanske astor istället jag menar astor är aristokratiskt det också fast astor stanford nä det funkar ju faktiskt inte man snubblar ju på namnen det kommer bli helt tokigt edgar då jo funkar ju faktiskt edgar stanford låter lite som edge och han lever ju lite sådär on the edge så varför inte för liksom victor jo jag gillar det men fasen känns inte helt hundraprocentigt helt plötsligt och varför inte när jag var så nöjd nyss tror inte det har att göra med det där att vi har en i släkten det känns mer som om det är för att namnet betyder segrare gör det verkligen det ja det är jag säker på borde kanske kolla upp på behindthename.com men nej för nu flödesskriver jag och då ska man inte hålla på och göra research mitt i alltihop men hursomhelst så tror jag det betyder segrare och isåfall passar det inte här för han är ju inte direkt en segrare inte så man tänker sig en segrare iallafall med allt det som hänt i hans liv nej jag kanske ska byta till edgar då istället ja men det gör jag testar iallafall men det blir säkert fel det också fan också varför är han så svår när charles var så lätt
Ja. Som ni ser så svänger det en hel del just nu. Min stackars karaktär, som annars är så lätt att förstå sig på och vars scener bara trillar fram, har aldrig riktigt trivits med sitt namn (eller rättare sagt: jag har aldrig trivits med det). Vare sig det varit Sebastian eller Gordon eller Victor, så har det aldrig känts som hans namn. Åtminstone inte i mer än ytterst korta glimtar -- och det räcker ju faktiskt inte.
Just det här med personnamn är ett knepigt ämne. Titlar till böcker... Jo, förvisso. Det kan också vara knepigt, som ni kanske kommer ihåg i fallet med mitt lilla svenska bokprojekt, där jag hade enorma besvär med att hitta rätt titel. Att låta er, mina läsare, få vara med och välja, var däremot inga som helst problem. Men det tar emot att ens fundera på att göra det där med en karaktär. Det är liksom för personligt, för... privat.
Nåja... En positiv sak med allt det här grubblandet är förstås att jag börjat vakna till. Det är något litet och otåligt som gnager inne i kroppen (eller huvudet?) och pockar på uppmärksamhet. Skrivklåda, tror jag bestämt är benämningen på det här fenomenet. Jag skulle kunna tänka mig att skriva. Vad som helst, faktiskt. Skönlitterärt, alltså. Och det behöver inte vara Legacy, eller något annat bekant. Jag skulle kunna tänka mig att kasta fram en mening eller en scen och se vart det leder. Ha lite kul, bara. Ni kan för övrigt märka att jag har mest lust att leka lite med skrivandet på att jag faktiskt (frivilligt) testar sådana saker som flödesskrivning. Det är normalt sett inte min stil att hålla på med sådant, för normalt sett är jag allergisk mot allt vad skrivövningar heter -- men underligt nog känns det inte så just nu. För en gångs skull känns allt sådant bara roligt och spännande och lockande. Konstigt.
Apropå roligt och spännande och lockande (men inte så konstigt)... Imorgon vankas julbord i medeltida miljö på Marstrands fästning. Fest och sen kväll, är ett annat sätt att se på saken -- vilket innebär att jag faktiskt måste krypa till kojs nu.
Men så var det ju det där med namnet... Jag är inte säker på om Edgar är rätt för honom heller. *suck*. I'll keep you posted, shall I?
´
söndag, december 07, 2008
Ja, det var så dags nu, ja!
Oj oj oj herregud.... Jäklans! Var det så länge sen jag uppdaterade här sist?? Allvarligt, var tar tiden vägen?? Den bara rinner iväg, och nej, det är inte bara något jag slänger ur mig som vilken annan klyscha som helst -- jag menar det verkligen. Tro dock inte att jag inte funderat på att uppdatera bloggen, för det har jag from time to time (som man så trevligt säger på engelska)... Jag har till och med börjat på något utkast, om jag inte minns fel. Men så... har något annat dykt upp. Mest är det ju den där eviga (och nu kommer jag med en klyscha) kampen att få ihop vardagen, småbarnsmorsa och heltidsarbetande som man är. Det är inte helt lätt, när det finns så mycket man vill göra, men så lite tid att göra det på. Jobbet är fortfarande svinkul. Det är inte nytt längre, men det är så varierande att den saken inte gör något. Idag, till exempel, kickade ett nytt projekt igång här i Lysekil. För alla er som inte redan vet, så jobbar jag på ett företag som byter katalysatormassa i reaktorer på raffinaderier och kemiska fabriker och dylika ställen. Världens mest fascinerande jobb (tycker då jag (men jag är väl medveten om att jag ibland är lite udda med sånt där)), där allting är projektbaserat, och där planering är en fördel och avvikelser från planering en norm. Idag var det dags att hämta upp en laddning engelsmän från Landvetter. Ingen höjdare, måste jag faktiskt erkänna, eftersom det var mörkt och regnade, och vindrutetorkarna och fläkten bara funkade någorlunda tillfredsställande. Mitt försiktiga påpekande att grabbarna kanske kunde sluta andas tills vi var framme i Lysekil fick måttligt bifall. Sent ikväll var vi hur som haver hemma, välbehållna hela bunten. Mamma Linda fick såklart köra gubbarna till närmaste Supermarket, så att de fick handlat lite. Ingen fara: it's my pleasure, boys. Apropå engelska, så hade jag sett fram emot att hämta dem av just den anledningen: för att jag gillar engelska språket och är galen i engelska dialekter. Jag hade däremot helt glömt att de här grabbarna inte ens talar engelska. Åtminstone inte hela tiden. Vad de talar, vete sjutton -- dialekten är så obegriplig att det är ett mirakel att de förstår varandra. Nä, då hoppas jag mer på morgondagen. Imorgon ska jag nämligen till Säve flygplats och hämta en skotte. Det ska bli roligt att höra hans dialekt. Även om han är från Glasgow.
Ja... Sådär ser det ut. Jobb. Finns det något mer i mitt liv jag ägnar mig åt just nu, undrar ni kanske? Tja... Min senaste passion innefattar kost och motion. Jag ska gå ner åtta kilo på åtta veckor, har jag bestämt mig för. Sanningen att säga har jag nu tappat räkningen, men jag tror jag ligger någorlunda rätt, med sju kilo på sju veckor. Fast sanningen att säga, så mår jag så bra just nu, att jag inte riktigt bryr mig hur det går med den saken -- jag vill bara fortsätta må bra, och det gör jag genom att äta rätt och motionera! Å andra sidan är det inte helt fel att hitta skelettdelar man knappt trodde fanns, eller, efter ett träningspass, upptäcka att man har muskler på de mest intressanta ställen.
Som ni ser, ligger fokus just nu inte alls på författarskapet. Jag tycker inte det gör så mycket. Jag unnar mig lite paus. Gud vet så många timmar, dagar, veckor, månader jag har slavat framför datorn med mina historier. Jag vill fortfarande göra det, och längtar kanske lite tillbaka till den där magiska känslan av att vara helt uppslukad i det man skriver... och jag tvivlar inte heller på att jag kommer att gå tillbaka till det stadiet någon dag i en inte alltför avlägsen framtid... Men just nu vill jag göra annat. Visst behöver man mata själen med annat ibland? Man behöver komma ifrån, för att kunna längta tillbaka. Just nu trivs jag med att ha folk omkring mig. Att få gå ut, umgås, äta rätt och motionera (och utmana mig själv att gå ner i vikt), och sedan unna mig att faktiskt läsa böcker.... Fantastiskt roligt. Just nu.
Visst skriver jag. Jag har absolut inte gett upp författarskapet! Jag har pysslat med Legacy, som jag tycker formar sig fint. Och visst är det dags att börja tänka på något nytt? Eller experimentera vilt med något gammalt. Göra något, helt enkelt. Vi får se, framöver.
Ja... Sådär ser det ut. Jobb. Finns det något mer i mitt liv jag ägnar mig åt just nu, undrar ni kanske? Tja... Min senaste passion innefattar kost och motion. Jag ska gå ner åtta kilo på åtta veckor, har jag bestämt mig för. Sanningen att säga har jag nu tappat räkningen, men jag tror jag ligger någorlunda rätt, med sju kilo på sju veckor. Fast sanningen att säga, så mår jag så bra just nu, att jag inte riktigt bryr mig hur det går med den saken -- jag vill bara fortsätta må bra, och det gör jag genom att äta rätt och motionera! Å andra sidan är det inte helt fel att hitta skelettdelar man knappt trodde fanns, eller, efter ett träningspass, upptäcka att man har muskler på de mest intressanta ställen.
Som ni ser, ligger fokus just nu inte alls på författarskapet. Jag tycker inte det gör så mycket. Jag unnar mig lite paus. Gud vet så många timmar, dagar, veckor, månader jag har slavat framför datorn med mina historier. Jag vill fortfarande göra det, och längtar kanske lite tillbaka till den där magiska känslan av att vara helt uppslukad i det man skriver... och jag tvivlar inte heller på att jag kommer att gå tillbaka till det stadiet någon dag i en inte alltför avlägsen framtid... Men just nu vill jag göra annat. Visst behöver man mata själen med annat ibland? Man behöver komma ifrån, för att kunna längta tillbaka. Just nu trivs jag med att ha folk omkring mig. Att få gå ut, umgås, äta rätt och motionera (och utmana mig själv att gå ner i vikt), och sedan unna mig att faktiskt läsa böcker.... Fantastiskt roligt. Just nu.
Visst skriver jag. Jag har absolut inte gett upp författarskapet! Jag har pysslat med Legacy, som jag tycker formar sig fint. Och visst är det dags att börja tänka på något nytt? Eller experimentera vilt med något gammalt. Göra något, helt enkelt. Vi får se, framöver.
söndag, oktober 19, 2008
Som vanligt...
Jag vet. Jag vet att jag inte varit jätteflitig på sistone... Åtminstone inte på bloggen. Annars har jag varit jätteflitig med annat, som, följaktligen, inte hör med bloggande att göra. Och tro mig när jag säger att jag har jättedåligt samvete över att jag inte gör det jag säger att jag ska göra här inne. Jag har sagt en massa saker, och de händer aldrig -- främst då för att jag är för flitig med att göra andra saker än att just blogga. Därför har det till exempel inte kommit någon uppdatering på min London-resa. Den ligger liksom på is... Under tiden, filar jag och putsar på Legacy. Har kommit igång lite bättre nu, och känner mig faktiskt säkrare i hur jag vill ha allting. Mest säkrar jag mina karaktärer just nu. Jag ordnar till deras särdrag och gör dem klarare i konturerna. Tar ut essensen av deras personligheter, kan man säga.
Allt känns bra, och jag gillar storyn som den är nu, när jag kommit till sidan... Hm... 81 av 464... Jag har också lovat, lite halvt offentligt, att banta ner den med åtminstone 30 000 ord, tror jag det var. Det borde inte vara helt omöjligt, med tanke på vad jag hittills skalat av. Och faktum är, att sådana mål tvingar en att se på sin älskade berättelse på ett nytt sätt. Man måste verkligen fråga sig vad som är relevant, och vad som kan tas bort. Det är, på ett sätt, att "kill your darlings" och på ett annat, att faktiskt göra sig av med allt onödigt. Resultatet är hur som haver att det blir mycket bättre, med nytt bett, skarpare linjer... Och, föga förvånande, gillar jag det där. Jag har kontroll. Åtminstone för tillfället. Och åtminstone med min story. Om jag skärper mig lite kanske jag kan utöka det till att gälla bloggen också.
Nåja... Godnatt, säger jag och katten!
lördag, oktober 04, 2008
Tallyho, chaps!
Okay, so now... Ja, se där. Jag skämtar faktiskt inte när jag säger att jag påbörjade det här inlägget på engelska. Låt mig börja om från början:
Okay, så nu är jag tillbaka från mitt äventyr i London. Hel och ren, ska tilläggas, om nu någon undrade. Ni kanske inte visste att jag varit i London, vilket har allt att göra med att jag faktiskt inte nämnt något, men -- där har ni det. I tisdags övergav jag min lilla familj och satte iväg på ett sådant där skamlöst själviskt äventyr till Englands fantastiska huvudstad. Skälet var att Kathy -- ni vet, min amerikanska tvilling -- skulle dit på minisemester med sin familj. Så, i ett utslag av genialitet, bestämde vi oss för att, istället för att träffas i Luleå, träffas i London. Så det gjorde vi. Och nu är jag hemma, och fast i övertygelsen om att London faktiskt är en av Europas mest underbara städer, och att engelsmännen är Europast mest underbara folkslag. Det är sant. Säga vad man vill om dem (och jag kan säga rätt mycket, efter att ha jobbat i närheten av dem under ett halvår), men de är så otroligt, otroligt artiga, och så underbart hjälpsamma, att man är villig att förlåta dem allt annat. Exempel: min första dag i London är jag helt själv. Att ta mig från flygplatsen till Bayswater Station är inget större problem. Att hitta hotellet, ett desto större. Allt jag har är en pytteliten karta, utdragen från Internet. Det regnar. Det är mörkt. Det är kallt. Jag är alldeles ensam. Jag har ingen aning om var jag är. Jag tar mig åt bakfickan, drar upp min lilla löjliga karta för att om möjligt kunna utröna åtminstone var jag är i förhållande till hotellet. Men jag hinner inte ens vika upp den, förrän en mycket engelsk röst säger (på engelska, givetvis):
Vart ska du? Kan jag hjälpa till?
När jag ser åt vänster, står en liten, kort, rockklädd engelsman där, och plirar nyfiket på mig. Givetvis får han hjälpa mig. Och inte bara ser han till att få in mig på rätt väg: han ser till att upprepa vägbeskrivningen för att se till att jag verkligen förstått. Sedan försvinner han med snabba, lite stressade kliv längs gatan.
Stressad, alltså. På väg till sitt, vad det nu kan vara. Ändå stannade han för att hjälpa till. Och så var det under hela min vistelse. Överallt var de här männen (för det var faktiskt uteslutande män) som öppnade dörrar, som, när det visade sig att puben han jobbade på slutat servera mat, kom runt bardisken och följde med mig till närmaste restaurang, som sa förlåt när jag av misstag trampade dem på tårna på tunnelbanan. Fattar ni? De säger förlåt för att jag trampar dem på tårna. Svenska män har en del att lära av det här (notera dock att jag inte tycker att ni måste ursäkta er när jag borrar klacken i era fötter. Även om det är trevligt -- i alla fall för mitt vidkommande -- inser jag att det är för mycket att begära av de flesta). Artighet äger!
Nå, i vilket fall som helst, så ska jag berätta allt om mitt äventyr (och jag låtsas här som om det är något alla vill höra om), men det får vänta lite. Först måste jag svara på utmaningen jag fått via bloggen, både av Jojo och June:
Vilken mat äter du ofta?
Tja... Mexikansk mat, typ tacos och burritos. Mycket pasta blir det... Lax...
När du är på kalas, är du den person som sitter eller hjälper du till att duka av?
Den som sitter. Tyvärr måste jag erkänna det. Jag brukar sitta lutad över bordet och prata ihjäl mina bordsgrannar. Vad kan man säga? Bortskämd som barn!
Var sitter du helst när du bloggar?
Vid laptopen i vardagsrummet. Bra utsikt över den stora granen och mina fula glaskatter.
Köper du ofta Triss?
Nix. Ibland drabbas jag av temporärt hjärnsläpp, och köper ett par. Men helst inte.
Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Nyss hemkommen från London, är det nog inte förvånansvärt att jag säger London. Paris är en jättevacker, fantastisk stad, men London... Jag älskar den vilda sidan, det mörka, smutsiga i stadens historia, och de skitiga kvarteren som står i sådan kontrast till allt det vackra, allt det ljusa och storslagna. Kulturen, pulsen, modernt blandat med historia, nya hus och gamla... Jag känner mig hemma i London. Jag älskar London.
Vilken TV-kanal tittar du mest på?
Måste bli fyran. Men jag tittar faktiskt inte så mycket på TV.
Sådär! Den som känner sig manad, kan givetvis anta utmaningen att svara på dessa frågor.
Till sist, en liten recension som jag skrev till mitt Goodread-konto via Facebook. Den här boken blev jag rekommenderad av Kathy. Sträckläste den på flygplatsen. Som sagt var: att vara ett lik behöver inte vara tråkigt! Och, inte att förglömma: för en författare är det alltid intressant att få en insikt i kroppens funktioner, eller avsaknad på dem, efter att man dött. Vad händer när kroppen ruttnar? Här får du svaret!
--------------------------------------------------------------------------------
Stiff: The Curious Lives of Human Cadavers by Mary Roach
rating: 4 of 5 stars
Thinking of donating your body to science? Well, this book might make you want to reconsider. In either direction, mind you. As it seems, being a corpse doesn't necessarily have to be boring -- and this book is all about explaining how and why.
Okay, so I don't know what's more disturbing -- the book itself, or the fact that I'm enjoying it so much. It's surely not the kind of book you want to be reading next to a Catholic family (or any family) on the airport (trust me on this one)(come to think of it, it was actually quite amusing), but if you're prepared to take the occasional odd look from people who hasn't yet realized the marvel of human cadavers, this is a must-read! It makes you laugh, it makes you think. Sometimes, it grosses you out. It's always interesting. And the best thing is, that I haven't quite finished it.
(On a side note, there's a certain, profound poetic slice in reading the chapter called: "Beyond the black box: When the body of the passengers must tell the story of a crash", while circling the airport, awaiting the fierce thunderstorm to give way so that you can land safely. Mortality in a nutshell!)
Okay, så nu är jag tillbaka från mitt äventyr i London. Hel och ren, ska tilläggas, om nu någon undrade. Ni kanske inte visste att jag varit i London, vilket har allt att göra med att jag faktiskt inte nämnt något, men -- där har ni det. I tisdags övergav jag min lilla familj och satte iväg på ett sådant där skamlöst själviskt äventyr till Englands fantastiska huvudstad. Skälet var att Kathy -- ni vet, min amerikanska tvilling -- skulle dit på minisemester med sin familj. Så, i ett utslag av genialitet, bestämde vi oss för att, istället för att träffas i Luleå, träffas i London. Så det gjorde vi. Och nu är jag hemma, och fast i övertygelsen om att London faktiskt är en av Europas mest underbara städer, och att engelsmännen är Europast mest underbara folkslag. Det är sant. Säga vad man vill om dem (och jag kan säga rätt mycket, efter att ha jobbat i närheten av dem under ett halvår), men de är så otroligt, otroligt artiga, och så underbart hjälpsamma, att man är villig att förlåta dem allt annat. Exempel: min första dag i London är jag helt själv. Att ta mig från flygplatsen till Bayswater Station är inget större problem. Att hitta hotellet, ett desto större. Allt jag har är en pytteliten karta, utdragen från Internet. Det regnar. Det är mörkt. Det är kallt. Jag är alldeles ensam. Jag har ingen aning om var jag är. Jag tar mig åt bakfickan, drar upp min lilla löjliga karta för att om möjligt kunna utröna åtminstone var jag är i förhållande till hotellet. Men jag hinner inte ens vika upp den, förrän en mycket engelsk röst säger (på engelska, givetvis):
Vart ska du? Kan jag hjälpa till?
När jag ser åt vänster, står en liten, kort, rockklädd engelsman där, och plirar nyfiket på mig. Givetvis får han hjälpa mig. Och inte bara ser han till att få in mig på rätt väg: han ser till att upprepa vägbeskrivningen för att se till att jag verkligen förstått. Sedan försvinner han med snabba, lite stressade kliv längs gatan.
Stressad, alltså. På väg till sitt, vad det nu kan vara. Ändå stannade han för att hjälpa till. Och så var det under hela min vistelse. Överallt var de här männen (för det var faktiskt uteslutande män) som öppnade dörrar, som, när det visade sig att puben han jobbade på slutat servera mat, kom runt bardisken och följde med mig till närmaste restaurang, som sa förlåt när jag av misstag trampade dem på tårna på tunnelbanan. Fattar ni? De säger förlåt för att jag trampar dem på tårna. Svenska män har en del att lära av det här (notera dock att jag inte tycker att ni måste ursäkta er när jag borrar klacken i era fötter. Även om det är trevligt -- i alla fall för mitt vidkommande -- inser jag att det är för mycket att begära av de flesta). Artighet äger!
Nå, i vilket fall som helst, så ska jag berätta allt om mitt äventyr (och jag låtsas här som om det är något alla vill höra om), men det får vänta lite. Först måste jag svara på utmaningen jag fått via bloggen, både av Jojo och June:
Vilken mat äter du ofta?
Tja... Mexikansk mat, typ tacos och burritos. Mycket pasta blir det... Lax...
När du är på kalas, är du den person som sitter eller hjälper du till att duka av?
Den som sitter. Tyvärr måste jag erkänna det. Jag brukar sitta lutad över bordet och prata ihjäl mina bordsgrannar. Vad kan man säga? Bortskämd som barn!
Var sitter du helst när du bloggar?
Vid laptopen i vardagsrummet. Bra utsikt över den stora granen och mina fula glaskatter.
Köper du ofta Triss?
Nix. Ibland drabbas jag av temporärt hjärnsläpp, och köper ett par. Men helst inte.
Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Nyss hemkommen från London, är det nog inte förvånansvärt att jag säger London. Paris är en jättevacker, fantastisk stad, men London... Jag älskar den vilda sidan, det mörka, smutsiga i stadens historia, och de skitiga kvarteren som står i sådan kontrast till allt det vackra, allt det ljusa och storslagna. Kulturen, pulsen, modernt blandat med historia, nya hus och gamla... Jag känner mig hemma i London. Jag älskar London.
Vilken TV-kanal tittar du mest på?
Måste bli fyran. Men jag tittar faktiskt inte så mycket på TV.
Sådär! Den som känner sig manad, kan givetvis anta utmaningen att svara på dessa frågor.
Till sist, en liten recension som jag skrev till mitt Goodread-konto via Facebook. Den här boken blev jag rekommenderad av Kathy. Sträckläste den på flygplatsen. Som sagt var: att vara ett lik behöver inte vara tråkigt! Och, inte att förglömma: för en författare är det alltid intressant att få en insikt i kroppens funktioner, eller avsaknad på dem, efter att man dött. Vad händer när kroppen ruttnar? Här får du svaret!
--------------------------------------------------------------------------------
Stiff: The Curious Lives of Human Cadavers by Mary RoachMy review
rating: 4 of 5 stars
Thinking of donating your body to science? Well, this book might make you want to reconsider. In either direction, mind you. As it seems, being a corpse doesn't necessarily have to be boring -- and this book is all about explaining how and why.
Okay, so I don't know what's more disturbing -- the book itself, or the fact that I'm enjoying it so much. It's surely not the kind of book you want to be reading next to a Catholic family (or any family) on the airport (trust me on this one)(come to think of it, it was actually quite amusing), but if you're prepared to take the occasional odd look from people who hasn't yet realized the marvel of human cadavers, this is a must-read! It makes you laugh, it makes you think. Sometimes, it grosses you out. It's always interesting. And the best thing is, that I haven't quite finished it.
(On a side note, there's a certain, profound poetic slice in reading the chapter called: "Beyond the black box: When the body of the passengers must tell the story of a crash", while circling the airport, awaiting the fierce thunderstorm to give way so that you can land safely. Mortality in a nutshell!)
söndag, september 21, 2008
Det ljuvliga ljudet K
Rebecka, Patrik, Erika, Mikael, Jack, Kay, Claire, Katie...
Ser ni någon gemensam nämnare? Tja, jag kan säga på en gång, att alla är romankaraktärer. Men det är inte det enda, såklart. Har ni kommit på det? Just det. Ljudet K (man behöver förvisso inte vara något geni för att komma på den saken -- det räcker med att läsa rubriken). Det ljuvliga ljudet K, som verkar vara eftertraktat av alla de som på något vis verkar utåt mot offentligheten. Författaren på den här författarbloggen (rekommenderas för övrigt) konstaterar att inte bara författare, utan även komiker och marknadsförare medvetet eller omedvetet använder denna hårda, kraftfulla bokstav (med efterföljande ljud) för att få fram sina budskap.
Varför det är så, lyckas inte bloggen klargöra. En teori skulle vara att det är ett ljud man använder när man talar med bebisar (cootchie-coo, cutie-pie, cuddles etc) och att det därför skulle vara särdeles trevligt för människoörat, men det håller väl inte riktigt, och särskilt inte för våra svenska förhållanden. Bebisprat i vår kultur är väl mer mjukt, med en hel del M och L, och dessutom har man ju hört att det tonande ljudet "sschh" ger associationer till moderliv och trygghet, och därför ska vara särskilt mysigt. Ändå finner vi inte särskilt många protagonister med sch-ljud i sina namn...
Nej, förklaringen måste nästan ligga någon annanstans, vilket också bloggförfattaren vidrör. Själv tänker jag på katter och hundar, som vi gärna döper med s-namn eftersom djuren verkar lystra bättre till dessa ljud än några andra. Vi människor kanske helt enkelt lystrar bättre till hårda ljud, än mjuka (uppmaningen "Kom hit!" tycks till exempel bestå av en initialt hård konsonant på de flesta språk, antingen V eller K) -- och att få folk att lystra, är ju själva essensen i all slags marknadsföring och self-promoting.
Jag skulle vilja påstå att författare väljer namn med alla slags hårda ljud när de döper sina protagonister. Det blir gärna punchiga namn, som t. ex Charlie, Lisbet, Jamie, Roger. Två stavelser verkar vara det ultimata, men det verkar egentligen inte spela någon roll, så länge det finns en bra balans mellan dessa trevliga, hårda ljud:
ReBeCKa
Claire
EriKa
KaTie
LisBet
RoGer
osv..
När jag nu sagt det här, kan jag villigt erkänna att mina egna protagonister i Legacy ligger på gränsen till vad som är riktigt bekvämt. Meredith är lite för utdraget och saknar den rätta balansen för att det ska ligga riktigt rätt i munnen. Sebastian är lite bättre, men inte helt bra, det heller. Hans namn går att ändra, vilket jag förmodligen kommer att göra under redigeringens gång, men Meredith är svårare, eftersom jag bygger ett missförstånd i handlingen på hennes namn. Men kanske jag nu måste tänka om...
Vad tycker ni? Väljer ni namn medvetet efter hur de låter? Tänker ni börja göra det?
Ser ni någon gemensam nämnare? Tja, jag kan säga på en gång, att alla är romankaraktärer. Men det är inte det enda, såklart. Har ni kommit på det? Just det. Ljudet K (man behöver förvisso inte vara något geni för att komma på den saken -- det räcker med att läsa rubriken). Det ljuvliga ljudet K, som verkar vara eftertraktat av alla de som på något vis verkar utåt mot offentligheten. Författaren på den här författarbloggen (rekommenderas för övrigt) konstaterar att inte bara författare, utan även komiker och marknadsförare medvetet eller omedvetet använder denna hårda, kraftfulla bokstav (med efterföljande ljud) för att få fram sina budskap.
Varför det är så, lyckas inte bloggen klargöra. En teori skulle vara att det är ett ljud man använder när man talar med bebisar (cootchie-coo, cutie-pie, cuddles etc) och att det därför skulle vara särdeles trevligt för människoörat, men det håller väl inte riktigt, och särskilt inte för våra svenska förhållanden. Bebisprat i vår kultur är väl mer mjukt, med en hel del M och L, och dessutom har man ju hört att det tonande ljudet "sschh" ger associationer till moderliv och trygghet, och därför ska vara särskilt mysigt. Ändå finner vi inte särskilt många protagonister med sch-ljud i sina namn...
Nej, förklaringen måste nästan ligga någon annanstans, vilket också bloggförfattaren vidrör. Själv tänker jag på katter och hundar, som vi gärna döper med s-namn eftersom djuren verkar lystra bättre till dessa ljud än några andra. Vi människor kanske helt enkelt lystrar bättre till hårda ljud, än mjuka (uppmaningen "Kom hit!" tycks till exempel bestå av en initialt hård konsonant på de flesta språk, antingen V eller K) -- och att få folk att lystra, är ju själva essensen i all slags marknadsföring och self-promoting.
Jag skulle vilja påstå att författare väljer namn med alla slags hårda ljud när de döper sina protagonister. Det blir gärna punchiga namn, som t. ex Charlie, Lisbet, Jamie, Roger. Två stavelser verkar vara det ultimata, men det verkar egentligen inte spela någon roll, så länge det finns en bra balans mellan dessa trevliga, hårda ljud:
ReBeCKa
Claire
EriKa
KaTie
LisBet
RoGer
osv..
När jag nu sagt det här, kan jag villigt erkänna att mina egna protagonister i Legacy ligger på gränsen till vad som är riktigt bekvämt. Meredith är lite för utdraget och saknar den rätta balansen för att det ska ligga riktigt rätt i munnen. Sebastian är lite bättre, men inte helt bra, det heller. Hans namn går att ändra, vilket jag förmodligen kommer att göra under redigeringens gång, men Meredith är svårare, eftersom jag bygger ett missförstånd i handlingen på hennes namn. Men kanske jag nu måste tänka om...
Vad tycker ni? Väljer ni namn medvetet efter hur de låter? Tänker ni börja göra det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)