Genombrott!

Igår när jag skrev lite på min historiska icke-seriösa roman, fick jag det där genombrottet som jag faktiskt gått och väntat på. Den där "jamen, nu börjar det ju likna en story, iallafall". En bra story, alltså, och inget hopkok av Harlequin-romanser och allmänt dravel. Okay - inget ont om Harlequin-romaner. De fyller sitt syfte. Men jag har känner en viss bismak när jag tänker på att jag skulle skriva sådana romaner själv. Det känns inte som min kopp te, på något sätt. Med den historien jag nu skriver, har scenerna byggts på varandra, och alltmer faktiskt börjat likna en Harlequin-roman. Fluffigt och förutsägbart, men tillräckligt engagerande för att det ska vara trevlig läsning (tycker jag själv, alltså). Jag tror det blir så, när saker och ting händer för snabbt. Kan vara så. I varje fall kändes det så, vilket gjorde att jag frustade till av ilska, och raderade ut ett par tjugo, trettio sidor jag redan skrivit. Sedan började jag om på nytt.

Och igår, så kom jag på något vis äntligen ur det där hjulspåret där romankaraktärerna tvingar till sig en ytlig, fluffig, substanslös historia, och historien fick en lite trevligare vändning. Jag kan inte peka på varför eller hur det blev så, men det var en av de mindre karaktärerna som plötsligt tog över och visade sig vara stark nog att bära en hel scen. Han gav historien ett bättre djup, man fick bättre insyn i vad som händer... Ja, sådär som det ska vara, liksom. Så nu känns ju storyn riktigt bra igen. Skönt!

Det är fortfarande inget försök att skriva en hel bok, kan tilläggas. Det är inte det. Jag roar mig bara. Men på något vis vill ju storyn bli skriven, och då får jag ju göra det - och se till att den blir så bra som möjligt. Och nu har jag dessutom himla kul samtidigt, när jag vet att allting inte bara blir fluffigt och substanslöst. Ja, herregud, vad det är kul att skriva!