Imorse fick jag en kvart med datorn, och då, mina vänner, då fick jag den där goa... Inte direkt "aha".... men åtminstone "mhm"-känslan. Ni vet, där det som inte passar liksom plötsligt glider in och lägger sig där det ska vara. Blir rätt. Okay, i ärlighetens namn var det inte mycket jag fick till på de där futtiga minuterna, och jag kommer att fortsätta fila närhelst jag får tid under dagen. Men aningen är där. Liksom hur jag ska få scenen som inte känns riktigt rätt att funka. Och vet ni vad som var fel med den? Kan ni gissa? Ni som hängt med, kan säkert det, om ni tänker efter (en annan sak är om ni är intresserade, men för sakens skull låtsas vi som om ni är det). Nej, men alltså, det som fattades var.... trumvirvel.... rösten! Inte Merediths. Jo, lite. Men mest på hennes kontrahent, Étienne. På något sätt har jag inte riktigt brytt mig om honom tidigare. Han har liksom fått sköta sig själv. Jag har inte funderat mycket på hur han fungerar, eller vem han är: han har liksom "bara" varit där för att fånga upp och dra fram Merediths sanna natur. En bifigur. Men är han verkligen det? Ärligt talat? Visst, vi ser aldrig någonting ur hans POV. Men har han inte lika mycket att säga som Jacob, Léans kärlek? Som jag känner en jättestor sympati för? Eller Charles? Som jag också gillar en hel del, till och med känner en viss sympati för. Men Étienne... Stackarn har bara funnits där och jag har inte brytt mig om att riktigt fundera över vem han faktiskt är. I Gabaldons karaktärsgalleri (svampar, lökar, och hårda nötter) är han en svamp. Han har poppat upp ur jorden, färdigutvecklad, med ett speciellt syfte. Meredith är en hård nöt, kan tilläggas. Hon har en massa intressant att undersöka innanför skalet, men är svår att knäcka. Och Charles är givetvis en lök. Det tåras i ögonen när man möter honom. Nej, jag skojar bara. Men han består av en massa lager, som gör honom komplex och spännande.
Förresten måste jag bara göra ett tillägg till vad jag skrev i inlägget jag hänvisar till i länken här ovanför. Just där rynkar jag lite, lite grann på näsan åt författare som har ett lite mer nära förhållande till sina karaktärer. *ahem*. Det här skrevs innan jag börjat skriva på Legacy på allvar. Och jag måste nog revidera den uppfattningen nu. För liksom... när man står utanför en byggnad i London och hojtar till sin stackars förvirrade make att en person som inte ens finns faktiskt har befunnit sig däri (för att sedan rycka upp kameran och börja fota nämnda byggnad) är det något som är fel. Och vissa medbloggare som jag nu haft nöjet att träffa verkar tycka att jag har ett visst glödande sätt prata om mina karaktärer på. Inte för att jag har märkt det själv, men... Visst. Jag har tappat den där kyligt nyktra synen på mina karaktärer. Numera finns de. Fortfarande nte så att de står bakom min rygg och talar med mig, men en och annan inre dialog har det ju blivit på sistone. Särskilt med den alltid like kraftfulle och energiske Charles.
När jag ändå är på gång måste jag också nämna något om det Johanna skriver i sin blogg om skillnaden i berättelser. Hon jämför här sin Jolie, med den nya Ernestina:
"Ernestina" skrämmer mig lite, den blir som ett möte med mig själv, de djupa skrymslena, mina erfarenheter i livet. Som det blir när man kommer någon nära i ett kärleksförhållande - man kommer inte undan sig själv. Jolie är mer underhållning och förälskelse, en verklighetsflykt. ~Johanna
Jätteintressant betraktelse. Att dra paralleller med förhållanden är ett riktigt bra sätt att förklara sitt förhållningssätt på. Det är ju så. Och det är något jag märkt med mina egna romaner (jösses, vad pretentiöst det låter... Mina berättelser då). Det rätta skälet, som jag ändå gillar jättemycket, kan jag villigt erkänna är en lättsam, svalt elegant historia. Den är en trevlig, ytlig bekantskap, lite flyktig och ofarlig. Legacy är mörk, allvarlig, laddad och vågad: jag tar ut svängarna rejält, experimenterar min egen förmåga och mina egna erfarenheter. Den är, som Johanna säger, ett möte med mig själv. Och på det sättet är Legacy faktiskt mer betydelsefull för mig.
Ummm... Oj... Det blev en lång parentes. Var var jag nu... Jo... Étienne... (nu glömde jag honom igen, stackars man).... Nå, i den här scenen, måste jag faktiskt anstränga mig för att förstå honom, för att få allting att stämma. Jag kan inte strunta i hans personlighet, för den bidrar till allt Meredith gör och tänker. Så nu måste jag fundera lite över den här mannen, och försöka få till en någorlunda bra bild över vem han är. Det kan ju bli intressant, förstås.
En annan sak som är intressant, är att skissa på berättelsen som en kort sammanfattning på baksidan av en bok. Vad ska man ta med? Vad behöver jag inte ta med? Fångar det eventuella läsares intresse? Nyttig övning. Här ser man verkligen om berättelsen håller måttet.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar