I helgen fick jag chansen att tillbringa en massa timmar tillsammans med begåvade, varmhjärtade människor. Jag hade verkligen extremt roligt. Inte för att jag inte trodde att jag inte skulle ha det, men man kan ju aldrig veta i förväg. Särskilt inte som man besöker någon man aldrig träffat utanför datorns värld förut (men å andra sidan har jag ju aldrig riktigt varit rädd för det där, om man säger så). Och nu vet jag. Det var helt enkelt superkul! Men det bästa -- det absolut bästa -- med det här, var att jag faktiskt blev otroligt inspirerad av alla intressanta möten. Det blev en sådan vitamininjektion, att jag idag lyckats ta ett mycket välbehövligt skutt framåt i berättelsen. Eller... skutt kanske är fel... Ett framåtkliv, då. Och det var inte alls så kämpigt som jag nu upplevt det i ett par veckor. Jag lyckades faktiskt hitta ett snyggt avslut på en scen ur den mindre karaktären Léans POV, och därigenom skapa en lösning som knyter an till en kommande. Det gör att allting kommer att hänga ihop på ett helt annat sätt, och det är ju aldrig fel, förstås. Annars har jag aldrig haft problem med Léan. Hon är en utåtriktad, stabil tjej som sköter sig själv. Hennes scener känns alltid mer eller mindre självklara -- vilket förstås kan bero på att allting som har med henne att göra är mer eller mindre handlingsdrivet och lite mer påtagligt, än vad som är fallet med till exempel huvudkaraktären Meredith, som alltid är inåtvänd och svår. Fast med henne fick jag också ett genombrott idag. Jag pysslade nämligen med en av hennes scener idag. Ändrade hennes handlingsmönster, så att det passade hennes karaktär lite bättre, och putsade dessutom till dialogen samt lade till lite miljöbeskrivningar. Meningen är att stämningen ska bli skön och lugn på ett sånt där mjukt sätt som det kan bli ljumma sommarkvällar. Och så ska det spira lite försiktig kärlek i luften, utan att hon själv vet om det. Jag vet inte, men jag tyckte faktiskt att jag lyckades få till det ganska bra. Skönt!
Det här betyder att jag nu förmodligen kommit över alla de svåra partierna i redigeringen, och nu kan börja ta itu med de mer kraftfulla delarna av boken, som slutet nu utgör. Phew!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar