Lite slarvigt av mig i förra inlägget, att inte precisera vad det var jag gjorde, när jag träffade alla dessa underbara människor. Jag var på glöggfest. Sådär. Och vanligtvis, ska jag tillägga, gillar jag inte glögg. Men glöggen som bjöds = grymt god. Så det så.
Nå... Vad har jag så gjort idag? Inte mycket, faktiskt -- när det gäller Legacy, alltså. Jag pysslade med Merediths scen igen. Jag verkar liksom inte komma ifrån den. Dialogen är så klurig just där, och jag vet inte riktigt hur jag vill att det ska se ut, vilket gör att jag fastnar, går tillbaka, lägger till, tar bort... Den ska ju vara känslig, liksom. Här träffar hon för första gången på flera veckor en man som hon, utan att vara medveten om det (eller utan att vilja vara medveten om det), dras till. Under tiden som gått, har en del hänt, som gjort att hon är mer öppen och mer livsglad. Samtidigt är hon försiktig och tillbakadragen. Jag vill att scenen ska SPRAKA av tillbakahållen längtan och outtalad... hmmm... kärlek, kanske? I alla fall en försiktig sådan (förälskelse, kanske det heter). Jag funderar på att lägga till lite mer symbolik runtomkring paret. Använda mig mer medvetet av symbolspråk. Det finns redan en del symbolspråk där, lite subtilt sådär... Ni vet: spirande vår, doftande blommor och surrande bin... Äsch, nej, inga bin... Men ni fattar. Lite mer av den varan skadar aldrig.
Jag ska erkänna att jag är på osäker mark överhuvudtaget. Ni vet, de där stillsamma scenerna är ofta svårare att få till tekniskt än de som består av mycket action. Det är i de stillsamma scenerna det blir tekniskt jobbigt, eftersom handlingen ska drivas framåt -- men inte genom direkt handling, utan genom dialog och subtila förändringar. Det får inte bli långrandigt heller, vilket är faran med just sådana scener. Viljan att vara lite finstämd och poetisk, kan liksom slå över, och då blir det urtjatigt att läsa. Det är lite svettigt, faktiskt. Och vad jag än har sagt tidigare blir det nog ett par dagar till av det här.
--------------------------------
Utdrag ur Legacy, copyright Linda Govik 2007
The lack of sun made their surroundings different from how it had been during the day, turned it unavailable and mysterious, the greenery veiled in blueish shadows, the pond an unblinking eye, framed by slumbering trees. Together they watched it, still figures -- but she was aware of his each breath, felt his every heartbeat, as a faint echo inside her own body.
From somewhere, a willow warbler started its frail serenade.
”It is so beautiful here,” she said – breaking the silence, but with a voice so low, it melted into the stillness and became one with it. “So peaceful.”
“It is.” She knew he glanced at her. “Will you miss it?”
“Yes. I will miss it. I will miss...”
She did not have the courage to look at his face and chose instead to look at the calm, steady hands lying against his thighs. The index finger on his left hand had a slight bend, as though it had been broken once, and a faint scar ran over the back of his right hand, curving all the way from his little finger, to the grip of his thumb. They were hands that had lived, and hands that could fight -- but at the same time, they were gentle enough to hold a snail, without hurting it the slightest.
A memory suddenly flashed through her head, of another man’s hands. She couldn’t remember the words spoken while she’d looked at them, couldn't remember anything at all, other than that the words in themselves had filled her with the deepest dismay and desperation. But she sure remembered those hands and the kind face belonging to them. Dr Wright. Dear God. She hadn’t thought of him for ages. Why now? She shook her head, told him to go away – and thankfully, he did.
“What will you miss, Madame?”
Confused, she looked up, and found he was waiting for her to continue. She hadn’t even realized she’d stopped talking.
“Everything,” she said.
He sighed some. “Oui.”
-------------
Ja, ja. Det blir nog bra tillslut. Det är på gång, tror jag åtminstone.
Och, innan jag loggar ut, tillåt mig att skratta lite resignerat. Jag har inte räknat ord på ett tag. Har liksom bara skrivit och redigerat och undvikit ordräknaren. Trodde att med mitt idoga redigerande (ni ska bara VETA hur mycket som tagits bort) så hade minst en tiondel av boken försvunnit. Mer än så, kanske. Allvarligt talat: jag trodde jag skalat bort massor. Men nä. Boken har VÄXT. Den är nu på 197 180 ord. Hur i HELSIKE har det gått till?!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar