Jo... Vad jag inte nämnde i mitt förra inlägg, var varför jag älskar Google Earth. Så nu ska jag berätta det. Jag älskar Google Earth, därför att medan jag redigerar Legacy, så kan jag, så fort jag stöter på ett namn på en plats, sätta ett litet häftstift på kartan och skribbla dit en liten notering om vad det är som sker just på den platsen. Himla bra! Då har jag lite koll på var alla har varit, och var allting ligger, jag kan beräkna avstånd och besöka platser för att se var allt ligger, så att det blir korrekt. Det finns till exempel en passage där Sebastian besöker Hexham Old Gaol, och sedan sitter på ett inn och tittar ut över kyrkan. Nu vet jag exakt var fängelset ligger, hur det ser ut (det visste jag i och för sig redan innan), hur kyrkan ser ut, var den ligger i förhållande till fängelset och vilka gator han måste ha gått på för att ha kommit dit. Utan ansträngning! Och eftersom det finns så bra dokumentation över fängelset, så vet jag exakt hur det såg ut därinne... Så den scenen är antagligen en av de absolut mest exakta jag har.
***
Even with the first sharp rays of a March sun stinging the lead roof of Hexham Gaol, the rooms within the building were still damp and raw, bearing with it a strong smell of hay that had been spread on the floor, and was now rotting in the humid air.
“Bloody stone walls,” the guard gruffed as he lead Sebastian through the entrance vaults, and into the first hall. “Keeps the chill in and the warmth out. Messes with your health for quite a bit, let me tell you, milord.” He placed a grim finger to his one nostril, and blew hard, elegantly sending a green and most certainly unhealthy looking phlegm through the other one. It landed on the floor between dirty straws of hay and old, dried mud; glistened in the cold light from the arched window behind Sebastian’s back. They looked at it for a short second, the guard with a profound, philosophical look on his face. Then, he gave a short shrug, reached for his key chain, and chose the biggest one on it. “But one shouldn’t complain, eh? T’is a job. Keeps you fed.”
Sebastian noticed the quick glance that followed. True: he’d never had to work to get fed. But he knew what it was like to starve – had been forced to it occasionally. Nothing tore at your guts more than the craving for food. That’s wrong, and you know it. The voice in his head was mocking, made him raise his head and draw a deep breath through his nose. Yes, he knew. Knew painfully well. After all, that was why he was there, at the gaol. To find out. To perhaps – hopefully – put a stop to the unbearable tearing in his guts.
He waited for the guard to open the vaulted door. It was an old lock, and the man struggled, and swore profusely when it wouldn’t yield. As it swung open, the man straightened his back, and sent Sebastian an apologetic look.
“Pardon me language, captain.”
“That’s quite all right.”
“No, no... T’is not. Fine company like this, and all. I should know to behave properly, shouldn’t I?” As if sensing the tensed apprehension in Sebastian, he fell silent, moved aside, and made an inappropriately inviting gesture toward the room inside. “We brought him up from the dungeons, captain. For your convenience, of course.”
“I’m grateful for that.”
He meant it: the trapdoors through which they threw the prisoners were horrifyingly narrow – and not even the lid that covered them could damper the stench of faeces that arouse from their pitiful depths. He had little desire to head down there.
***
Sedan har jag en del scener från Fontainebleau i Frankrike också som väl är ganska korrekta (eller mycket, snarare). Jag hade redan en del material innan jag väl tog mig för att installera Google Earth men det känns dock fint att få en bra fågelvy över slottet, kunna zooma in eller ut och få sig en riktig god överblick över stället, med fotografier som komplement. Smart, smart! Internet är bra när man gör research. Man kanske inte ska förlita sig på det helt, men det är bra till mycket.
Ja... Det här är väl inte allt jag gjort på sistone, kollat platser på Google... Jag har skrivit om en bröllopsmiddag för att få lite mer framåtdriv i scenen (det där med att lägga till dialoger är ju som sagt oslagbart), och sedan putsat och filat och kollat över ord och grammatik -- ungefär som vanligt, med andra ord. Sedan har jag skickat ut en del queries. Det känns skönt att vara igång med det igen, också. Det är liksom bara att kämpa på!
torsdag, januari 31, 2008
onsdag, januari 30, 2008
tisdag, januari 29, 2008
Sånt man tänker på ibland...
Ibland... Ibland... Ibland snuddar mina tankar på att börja skriva på nåt nytt. Bara som en kul grej. Det behöver inte bli en bok till (herregud nej)(fast nuförtiden verkar det svårt att undvika) och på intet sätt vara något allvarligt... Bara nåt litet. Jag gillar historia, så det kommer jag nog att fortsätta med. Historisk fiktion. Jag gillar Ostindiska kompaniet och dess historia, och så har jag nyligen också fastnat för våra djärva Karoliner, vars stridskonst verkar ha varit något i... *ahem*... hästväg. Snabba attacker utan att skjuta: bara rätt på i täta led, med värjorna dragna. Sammanbitet: de fick tydligen inte ta till reträtt; bara attackera, eller falla. Det där är intressant. Och så politiken under stormaktstiden... Suveränt intressant. Så där har jag en del att mysa med, om jag nu skulle vilja.
Sedan blev jag inspirerad av något när jag var i Towern, i London och såg inskriptionerna på väggarna i Beauchamp Tower: de som gjorts av dödsdömda fångar. Så här är det nämligen: de flesta hade nogsamt präntat in gudsord och sina egna namn på de här stenväggarna. Men inte alla! Det var en man som hade skrivit något i stil med "När du är som mest framgångsrik, minns då dina dåliga dagar". Och just det där... Det fascinerade mig. Jag menar... Här satt då den här mannen, instängd i ett fuktigt torn, dömd att avrättas vilken dag som helst... Och detta var det budskap han tyckte var allra viktigast att få ut innan han dog. Man får lite rysningar av att tänka på det. Vad hade han gått igenom, för att inse en sådan sak? Hur hade han nått sin insikt? Varför? Och vem var han? Ja, jag har faktiskt ingen aning, för idiot som jag är skrev jag inte upp hans namn. Jag har ett foto...
.. men jag tror baske mig inte att det var han som skrev meddelandet på väggen. Annars har jag för mig att han faktiskt hette Thomas (de flesta verkar ha hetat Thomas på den tiden), men jag vet inte säkert. Synd. Jag skulle ha vilja vetat mer om honom. Han -- vem han nu än var -- inspirerar.
Åååh, förresten... Medan jag ändå är inne på London (gud, vad jag älskar den staden, förresten) så måste jag bara visa det här:
Sedan blev jag inspirerad av något när jag var i Towern, i London och såg inskriptionerna på väggarna i Beauchamp Tower: de som gjorts av dödsdömda fångar. Så här är det nämligen: de flesta hade nogsamt präntat in gudsord och sina egna namn på de här stenväggarna. Men inte alla! Det var en man som hade skrivit något i stil med "När du är som mest framgångsrik, minns då dina dåliga dagar". Och just det där... Det fascinerade mig. Jag menar... Här satt då den här mannen, instängd i ett fuktigt torn, dömd att avrättas vilken dag som helst... Och detta var det budskap han tyckte var allra viktigast att få ut innan han dog. Man får lite rysningar av att tänka på det. Vad hade han gått igenom, för att inse en sådan sak? Hur hade han nått sin insikt? Varför? Och vem var han? Ja, jag har faktiskt ingen aning, för idiot som jag är skrev jag inte upp hans namn. Jag har ett foto...
.. men jag tror baske mig inte att det var han som skrev meddelandet på väggen. Annars har jag för mig att han faktiskt hette Thomas (de flesta verkar ha hetat Thomas på den tiden), men jag vet inte säkert. Synd. Jag skulle ha vilja vetat mer om honom. Han -- vem han nu än var -- inspirerar.
Åååh, förresten... Medan jag ändå är inne på London (gud, vad jag älskar den staden, förresten) så måste jag bara visa det här:
On the 21st of December, the Secretary at War sent a message to commanding officers of the British army, ordering them to congregate at the War Office in Whitehall. Among these, was Charles.
Ja... Det var ju utanför just det här huset jag stannade till och bara var tvungen att plåta. Kalla det research. Nu vet jag ju hur det såg ut. I och för sig kretsar historien aldrig riktigt om hans förehavanden där, men det känns ändå kul när man sett det hela på plats.
Nå... Tillbaka till mina funderingar. Jag skulle kanske vilja skriva på något nytt. Kanske. Det är bara det att det inte är så smart. Jag vet att det inte går. Jag kan inte hålla på att trycka ur mig romaner på löpande band, och aldrig få någon payback för det -- det går liksom inte, för tyvärr är ju livet så inrättat, att man måste leva också. Tjäna pengar och sånt tråkigt profant. Så fler projekt av Legacy-dignitet... Njaaaaeeee.... Men visst vore det kul! Aaaah.... Drömmar....
-
måndag, januari 28, 2008
Intigheten i mitt liv...
Uj, uj, uj... Stackars försummade blogg... Så många dagar... Och intet har hänt. Inget som har haft sådär jättemycket att göra med mitt skrivande, i alla fall. Fast en del på den privata sidan: jag har ju sett två rådjur spatsera förbi mitt på vägen utanför huset... Hört en skogsduva kuttra... Varit på underbara promenader och fått sol på näsan... Och imorse lade jag knäet i en jättestor kattspya (komplett med hårboll)... Okay, så har det inte hänt så mycket på den privata sidan heller...
Hursomhelst, så har jag självklart jobbat med Legacy. Det tar sig, liksom. Sakta men säkert... Läste igenom lite i slutet innan jag lade mig igår, och jag tyckte faktiskt att det var riktigt... bra. Tyvärr, måste jag säga -- om jag ska ska vara självkritisk är kanske slutet där allting är som starkast. Där har jag liksom spenderat mest tid för att få det så bra som möjligt. Har ingen aning om vad det kan bero på, mer än att jag möjligtvis tillät mig vara nöjd i början, och insåg bristerna i berättelsen först på slutet av berättelsen. Det är ju faktiskt där man behöver vara som skarpast: när allting ska knytas ihop, och allting ställs på sin spets. Så i slutet, är alla karaktärer som de ska vara, dialogerna flyter, allting är så tajt och snyggt som jag vill ha det. I början... Nja... Och det är precis det jag kämpat med nu, och precis det som tar så mycket tid: att få det så som jag vill ha det. Vilket, som ni nog förstått, innebär att jag måste överge mig strategi om en luftig och svävande redigering, och än en gång gå ner på djupet och bli lite skitig om naglarna. Det gör inte så mycket. Och nu känner jag i alla fall smaken av färdigställande. När allting har samma kvalitet rätt över hela boken, det är då jag är nöjd!
Allt det här har tyvärr orsakat ett mindre stopp i agentsökandet. Jag ska snart komma igång med det där, men jag vill ha allting helt i ordning först. Jag har ju faktiskt inte bråttom, heller, har jag kommit på!
Nej, tillbaka till skrivandet!
Hursomhelst, så har jag självklart jobbat med Legacy. Det tar sig, liksom. Sakta men säkert... Läste igenom lite i slutet innan jag lade mig igår, och jag tyckte faktiskt att det var riktigt... bra. Tyvärr, måste jag säga -- om jag ska ska vara självkritisk är kanske slutet där allting är som starkast. Där har jag liksom spenderat mest tid för att få det så bra som möjligt. Har ingen aning om vad det kan bero på, mer än att jag möjligtvis tillät mig vara nöjd i början, och insåg bristerna i berättelsen först på slutet av berättelsen. Det är ju faktiskt där man behöver vara som skarpast: när allting ska knytas ihop, och allting ställs på sin spets. Så i slutet, är alla karaktärer som de ska vara, dialogerna flyter, allting är så tajt och snyggt som jag vill ha det. I början... Nja... Och det är precis det jag kämpat med nu, och precis det som tar så mycket tid: att få det så som jag vill ha det. Vilket, som ni nog förstått, innebär att jag måste överge mig strategi om en luftig och svävande redigering, och än en gång gå ner på djupet och bli lite skitig om naglarna. Det gör inte så mycket. Och nu känner jag i alla fall smaken av färdigställande. När allting har samma kvalitet rätt över hela boken, det är då jag är nöjd!
Allt det här har tyvärr orsakat ett mindre stopp i agentsökandet. Jag ska snart komma igång med det där, men jag vill ha allting helt i ordning först. Jag har ju faktiskt inte bråttom, heller, har jag kommit på!
Nej, tillbaka till skrivandet!
tisdag, januari 22, 2008
Fighting spirit
Vad härligt det är med lite sol, för en gångs skull! Visst, det blir genast lite kallare, och när det äntligen kommer sol, ja... då vill man ju ha lite vår på samma gång... Men jag är nog lite tidig med att tänka på det viset. Kyla och sol tar jag så gärna!
Det har varit en produktiv dag idag, tycker jag. Skickade in lite ansökningar till ekonomjobb (ja, det är faktiskt så att jag aktivt söker jobb. Precis som alla andra, kan jag tillägga. Känns jättekul när man skickar in sin ansökan, och får veta att det har kommit in mellan femtio och hundra andra ansökningar...) och fortsatte sedan redigeringen av Legacy. Idag blev det... *ahem*... lite fler större ändringar. Jag kan visst inte hålla mig till små ändringar i den här omgången heller -- men det blir ju faktiskt bättre för varje gång, så då finns det ingen anledning att hålla tillbaka.
Först ändrade jag lite för Sebastian, så att hans karaktär kom fram lite bättre. Hans förhållande till den lilla irländska jungfrun fick lite mer kött på benen (fast inte precis på det vis som han skulle ha velat ha det...), vilket faktiskt kommer att stämma bättre överens med senare kapitel. Jag gick därefter vidare med att radera en scen, och skrev till en ny som ersättning, och har nu börjat skriva om för att koppla ihop med efterföljande, redan existerande scen. Känns stabilt, måste jag säga. Och nu har jag såpass mycket vana när jag skriver, att jag, så att säga, sätter mina scener på en gång, så att jag slipper så himla mycket efterarbete. Första utkastet är alltid halvtaskigt, det är ju så, men det krävs inte så mycket extra jobb nuförtiden, för att jag ska få det som jag vill.
~~~~~~
The lack of sleep and the nervosity over the upcoming wedding soon took its toll: during one of the sittings of high tea with yet another party of curious guests, her appearance was finally commented on by the not so tactful Baroness Arlington of Glendaruel.
“The poor girl is much too thin. Are you not feeding her properly, my dear Charles?” Her voice, about as piercing as the tune of a fife, made everyone at the table fall very silent. Charles slowly lowered his cup of tea, and shot a sideways glance at Meredith. “Oh, but it suits you,” the Baroness continued, now addressing her words to Meredith. “You have the most adorable face.” She put a finger contemplatively to her lips. “In fact… You remind me quite a bit of Lady Isobel.”
Charles flinched. Since he hadn’t yet put the cup back on the table, he spilled tea on the white linen cloth; staining its purity with the brown liquid.
“Oh my…” Lady Stanhurst, sitting next to him, creased her aristocratic forehead in a troubled frown. “Tea makes horrible stains. Especially on linen.”
“I think she’s the spitting image of Lady Isobel,” continued the Baroness. “Surely you must have noticed, Charles, my dear? After all, she was your mother.”
He didn’t answer. Doggedly, he dabbed his napkin at the blotch of tea, as if it was of the uttermost importance that he got rid of it as soon as possible.
Buckley chuckled. “What’s the matter, Charles? Cat got your tongue?”
“Leave it, dear,” Lady Stanhurst said to Charles, referring to his fierce treatment of the stain. “It will be taken care of, I’m quite sure of it. Even though I must say it is a horrible nuisance."
The conversation continued, on the subject of stains and other worldly problems, and everyone wanted to have their say in this very obscure matter -- of which no one really knew a thing, since they all had staff to take care of it when it occurred. Charles, on the other had, said nothing at all: he sat quietly by his end of the table, his good mood considerably faded and his eyes intensely fixed on his platter.
Yet another half an hour later, everything was back to normal, and he was once again the pleasantly chatting, confident gentleman. It was probably only Meredith, who noticed how his smile would sometimes fade, and how his eyes would settle on her face in short, flickering glances. But she didn’t know what it meant, and she knew she would never dare to ask him about it, either.
~~~~~~
Det här är det första utkastet. Det måste gås igenom ett par gånger, innan det blir så bra som jag vill ha det, med rätt balans i meningar, och stavnings- och grammatikkontroll och allt som ska till. Något måste kanske ändras eller läggas till i dialogen. Men det duger ändå som det är, i struktur och innehåll. Där finns inget onödigt, och inget större som behöver läggas till: nån mening här och där, bara. Känslan sitter där också, tror jag. Lite mer arbete, så blir det bra. Och så här brukade det normalt inte vara förr, när jag skrev mina första utkast. Practice makes perfect. Eller i alla fall tolerable.
Och det ska ni komma ihåg:
What is written without effort is in general read without pleasure
Det har varit en produktiv dag idag, tycker jag. Skickade in lite ansökningar till ekonomjobb (ja, det är faktiskt så att jag aktivt söker jobb. Precis som alla andra, kan jag tillägga. Känns jättekul när man skickar in sin ansökan, och får veta att det har kommit in mellan femtio och hundra andra ansökningar...) och fortsatte sedan redigeringen av Legacy. Idag blev det... *ahem*... lite fler större ändringar. Jag kan visst inte hålla mig till små ändringar i den här omgången heller -- men det blir ju faktiskt bättre för varje gång, så då finns det ingen anledning att hålla tillbaka.
Först ändrade jag lite för Sebastian, så att hans karaktär kom fram lite bättre. Hans förhållande till den lilla irländska jungfrun fick lite mer kött på benen (fast inte precis på det vis som han skulle ha velat ha det...), vilket faktiskt kommer att stämma bättre överens med senare kapitel. Jag gick därefter vidare med att radera en scen, och skrev till en ny som ersättning, och har nu börjat skriva om för att koppla ihop med efterföljande, redan existerande scen. Känns stabilt, måste jag säga. Och nu har jag såpass mycket vana när jag skriver, att jag, så att säga, sätter mina scener på en gång, så att jag slipper så himla mycket efterarbete. Första utkastet är alltid halvtaskigt, det är ju så, men det krävs inte så mycket extra jobb nuförtiden, för att jag ska få det som jag vill.
~~~~~~
The lack of sleep and the nervosity over the upcoming wedding soon took its toll: during one of the sittings of high tea with yet another party of curious guests, her appearance was finally commented on by the not so tactful Baroness Arlington of Glendaruel.
“The poor girl is much too thin. Are you not feeding her properly, my dear Charles?” Her voice, about as piercing as the tune of a fife, made everyone at the table fall very silent. Charles slowly lowered his cup of tea, and shot a sideways glance at Meredith. “Oh, but it suits you,” the Baroness continued, now addressing her words to Meredith. “You have the most adorable face.” She put a finger contemplatively to her lips. “In fact… You remind me quite a bit of Lady Isobel.”
Charles flinched. Since he hadn’t yet put the cup back on the table, he spilled tea on the white linen cloth; staining its purity with the brown liquid.
“Oh my…” Lady Stanhurst, sitting next to him, creased her aristocratic forehead in a troubled frown. “Tea makes horrible stains. Especially on linen.”
“I think she’s the spitting image of Lady Isobel,” continued the Baroness. “Surely you must have noticed, Charles, my dear? After all, she was your mother.”
He didn’t answer. Doggedly, he dabbed his napkin at the blotch of tea, as if it was of the uttermost importance that he got rid of it as soon as possible.
Buckley chuckled. “What’s the matter, Charles? Cat got your tongue?”
“Leave it, dear,” Lady Stanhurst said to Charles, referring to his fierce treatment of the stain. “It will be taken care of, I’m quite sure of it. Even though I must say it is a horrible nuisance."
The conversation continued, on the subject of stains and other worldly problems, and everyone wanted to have their say in this very obscure matter -- of which no one really knew a thing, since they all had staff to take care of it when it occurred. Charles, on the other had, said nothing at all: he sat quietly by his end of the table, his good mood considerably faded and his eyes intensely fixed on his platter.
Yet another half an hour later, everything was back to normal, and he was once again the pleasantly chatting, confident gentleman. It was probably only Meredith, who noticed how his smile would sometimes fade, and how his eyes would settle on her face in short, flickering glances. But she didn’t know what it meant, and she knew she would never dare to ask him about it, either.
~~~~~~
Det här är det första utkastet. Det måste gås igenom ett par gånger, innan det blir så bra som jag vill ha det, med rätt balans i meningar, och stavnings- och grammatikkontroll och allt som ska till. Något måste kanske ändras eller läggas till i dialogen. Men det duger ändå som det är, i struktur och innehåll. Där finns inget onödigt, och inget större som behöver läggas till: nån mening här och där, bara. Känslan sitter där också, tror jag. Lite mer arbete, så blir det bra. Och så här brukade det normalt inte vara förr, när jag skrev mina första utkast. Practice makes perfect. Eller i alla fall tolerable.
Och det ska ni komma ihåg:
What is written without effort is in general read without pleasure
/Samuel Johnson
lördag, januari 19, 2008
Ja, the Devil. Och details. Som sagt...
Jaha. Här är jag igen. Och pysslar som vanligt med min story. Dagens (eller kanske veckans) utmaning är att verkligen gräva mig in i karaktärernas personligheter. Verkligen, alltså. Justera dialog och tankar så att det inte är något tvivel om att det handlar om olika karaktärer. Jag är redan ganska nöjd, men det skadar inte att djupdyka in i huvudena på dem lite extra, och se vad man kommer upp med. Just nu är jag inne i Sebastians huvud. Han har en del intressanta sidor: vänligt sinnad, men med vissa mörka drag och hemligheter och trauman... Han kan vara hänsynslös när han vill. Och så är han soldat. Och allt detta i kombination gör att det blir lite av en utmaning att vara inne i hans huvud. Sant: han är en av de lättare karaktärerna jag dras med. Och det är inte så att jag sliter håret från huvudet i frustration över honom, heller. Jag vill bara komma honom ännu närmre, undersöka honom in i minsta detalj.
Som till exempel... När han fått syn på en flicka han tycker är lite intressant... Hur tänker han då? Hur tänker en man som levat ensam en tid, som är soldat, som har ett varmt sinnelag med vissa kallhamrade tendenser? Jag frågade min man om det var sannolikt att en sådan mans tankar var mindre... hur ska jag säga... oskyldiga. Och min man sa att det var det. Han menade till och med att det nästan alltid är sannolikt att alla mäns tankar är mindre oskyldiga när de tänker på flickor de tycker är intressanta. Mhm, mhm. Det här var bra research. Jag släppte efter lite på mina egna lite mer romantiska, halvt oskyldiga tendenser och gav således Sebastian lite mer passande, orena tankar.
They’d redone the garden, too. Arranged a parterre with a straight pathway that lead to and surrounded a large marble fountain. He approached it slowly, and stopped before it. It was a round and inviting piece, gracefully and quite freely decorated with leaves, stupidly glaring fishes, frogs, and, for some reason, grapes. In its centre, a marble statue of a young girl had been placed; blind eyes turned to the chestnut grove some yards away and arms gracefully following the lines of her head, she looked as though she was stretching toward the sun, or perhaps enticing a lover to come and warm her.
“I’d love to, sweetheart,” he said. “But I prefer it when my women give me some warmth back.”
Besides, her breasts were too small for his taste; he’d easily fit one of them in the palm of his hand, and have room over. He thought about the little Irish housemaid. From what he’d seen of her, her breasts had been round and soft, and so large he doubted he’d fit any of them into his hand. To fondle them would probably be quite a delightful experience, and her skin would probably be smooth as the marble on the statue, though pleasurably warm and sweet smelling. He could picture her lying underneath him, golden locks shimmering – was her hair the same colour everywhere? – and eyes a steady blue, the colour of fire where it was at its hottest, right beside the wick of a candle…
Good Lord, it was a long time since he’d had a woman. At least one he hadn’t paid for. A woman he’d chosen, because he needed her, and not merely because he’d sought the release of tension that came after lovemaking.
Som till exempel... När han fått syn på en flicka han tycker är lite intressant... Hur tänker han då? Hur tänker en man som levat ensam en tid, som är soldat, som har ett varmt sinnelag med vissa kallhamrade tendenser? Jag frågade min man om det var sannolikt att en sådan mans tankar var mindre... hur ska jag säga... oskyldiga. Och min man sa att det var det. Han menade till och med att det nästan alltid är sannolikt att alla mäns tankar är mindre oskyldiga när de tänker på flickor de tycker är intressanta. Mhm, mhm. Det här var bra research. Jag släppte efter lite på mina egna lite mer romantiska, halvt oskyldiga tendenser och gav således Sebastian lite mer passande, orena tankar.
~~~~~~
They’d redone the garden, too. Arranged a parterre with a straight pathway that lead to and surrounded a large marble fountain. He approached it slowly, and stopped before it. It was a round and inviting piece, gracefully and quite freely decorated with leaves, stupidly glaring fishes, frogs, and, for some reason, grapes. In its centre, a marble statue of a young girl had been placed; blind eyes turned to the chestnut grove some yards away and arms gracefully following the lines of her head, she looked as though she was stretching toward the sun, or perhaps enticing a lover to come and warm her.
“I’d love to, sweetheart,” he said. “But I prefer it when my women give me some warmth back.”
Besides, her breasts were too small for his taste; he’d easily fit one of them in the palm of his hand, and have room over. He thought about the little Irish housemaid. From what he’d seen of her, her breasts had been round and soft, and so large he doubted he’d fit any of them into his hand. To fondle them would probably be quite a delightful experience, and her skin would probably be smooth as the marble on the statue, though pleasurably warm and sweet smelling. He could picture her lying underneath him, golden locks shimmering – was her hair the same colour everywhere? – and eyes a steady blue, the colour of fire where it was at its hottest, right beside the wick of a candle…
Good Lord, it was a long time since he’d had a woman. At least one he hadn’t paid for. A woman he’d chosen, because he needed her, and not merely because he’d sought the release of tension that came after lovemaking.
~~~~~~
Förmodligen är män långt värre (eller värre och värre... mer explicita, då) när de tänker på intressanta flickor, men det här är ungefär så långt jag är villig att dra det. Jag är inte helt säker på att en man skulle tänka på såna romantiska saker skimrande hår och färgen på hennes ögon i just ett sånt här ögonblick heller, men... lite frihet kan man väl unna sig? Och Sebastian har ju en lite mjukare sida, så det här behöver faktiskt inte vara helt fel, det heller. Har ni några invändningar kan ni ju höra av er.
Inte för att det här bökandet i texten är superviktigt -- jag skulle tro att jag är ganska djupt i allas POV som det är. Men det är jättekul att ta sig tiden! Jag kollar också på hur alla mina karaktärer uttrycker sig: om deras ord överensstämmer med deras sociala status, med deras bakgrund, personlighet... Försöker få det att stämma med tidsperioden också, inte använda för moderna uttryck, tänka på vilka svordomar de använder... Till exempel funderade jag på om det var troligt att man använde ordet "Djävulen" när man talade om samma figur, eller om det var mer troligt att man tog en omskrivning. I Sverige ville man ju helst inte omtala denna potentat med hans rätta namn, av rädsla för att dra till sig honom -- och samma sak gällde vissa djur, som varg och björn. Jag hittade inget svar på det här, men beslutade mig för att det var samma sak i England. Så nu refererar mina karaktärer till Djävulen som "Old Nick", som visst ska betyda "Hin Håle", på ett ungefär.
Förresten... Fick just ett SMS... Och HURRA!!! Kathy's man tog jobbet i Luleå!! Så nu är det klart: de flyttar hit!!!! Kat kommer till sommaren. Jag vet att man inte ska svära, men fy FAN vad glad jag blev nu :-D
Inte för att det här bökandet i texten är superviktigt -- jag skulle tro att jag är ganska djupt i allas POV som det är. Men det är jättekul att ta sig tiden! Jag kollar också på hur alla mina karaktärer uttrycker sig: om deras ord överensstämmer med deras sociala status, med deras bakgrund, personlighet... Försöker få det att stämma med tidsperioden också, inte använda för moderna uttryck, tänka på vilka svordomar de använder... Till exempel funderade jag på om det var troligt att man använde ordet "Djävulen" när man talade om samma figur, eller om det var mer troligt att man tog en omskrivning. I Sverige ville man ju helst inte omtala denna potentat med hans rätta namn, av rädsla för att dra till sig honom -- och samma sak gällde vissa djur, som varg och björn. Jag hittade inget svar på det här, men beslutade mig för att det var samma sak i England. Så nu refererar mina karaktärer till Djävulen som "Old Nick", som visst ska betyda "Hin Håle", på ett ungefär.
Förresten... Fick just ett SMS... Och HURRA!!! Kathy's man tog jobbet i Luleå!! Så nu är det klart: de flyttar hit!!!! Kat kommer till sommaren. Jag vet att man inte ska svära, men fy FAN vad glad jag blev nu :-D
torsdag, januari 17, 2008
Sanningen smärtar. Men är nyttig.
Hmmm... Hur många refuseringar har jag nu? Fyra, tror jag. Kanske fem. Inte så många, med andra ord. Det kommer bli många, många fler. Och för varje ny, har jag bestämt mig för att skicka ut min query till en ny agent. Jag ger upp vid femtio. Eller sjuttiofem.
Det bästa av allt, är att en av refuseringarna lät lite mer personlig (hon tackade för erbjudandet, men sa att med tanke på arbetsbördan och att hon hade begränsade resurser, så var det därför hon tackade nej, och inte med tanke på att mitt projekt inte passade henne). Och det andra som var bra, om än lite chockartat, var att en av dem tackade för erbjudandet, men sa att historien lät lite för romantisk och kvinno-orienterad för hans smak. Och... tja, vad ska man göra? Jag måste faktiskt, fastän det svider lite i stoltheten, medge att han har rätt. Jag läste igenom min "killer query" med nya ögon och... Det var ganska lätt att se vad han menade. Sanningen att säga (vilket är jättelätt att säga nu, så här i efterhand, men tro mig: det är sant) så har jag kanske haft en viss gnagande oro för att den inte riktigt låtit sann. Förstår ni vad jag menar? Den har en viss ton, som inte historien har. Men som jag resonerade då, när jag skrev den, var det att så vill alla agenter ha det: pang på, lite... sensationsbetonat, lite saftigt. Och då var det bara att följa reglerna. Men... Äsch. Det är kanske inte så? Eller snarare, så beror det väl på vad man letar efter.
Min bok inte är Harlequin. Intet jätteont om Harlequin, men Legacy är inte romantik på det sättet. Den är lite allvarlig, på ett sätt. Och det passar inte att slå an en smaskig ton, för det finns inga smaskigheter i boken. Sååååå... luttrad och full av nyrekvirerad visdom, gick jag idag tillbaka till min tidigare query, den jag skrev innan jag "visste hur det skulle vara" -- med andra ord, den jag skrev med hjärtat, och inte hjärnan --och gjorde vad jag kunde för att få den så tajt som möjligt. Den blir längre än den andra queryn (dock inte över en sida) och säkert inte så iögonfallande, men... Det känns ändå bättre. Själen är där igen. Min egen röst, liksom. Och den må vara något tråkigare än min skvallertidningsröst. Men den är iallafall ärlig.
Ja, ja... Jag kommer säkert ändra mig och hålla på med min query tills jag kräks. Men det är så det ska vara: man lyssnar och lär, och anpassar sig efter det man lär sig på vägen.
Jag tror faktiskt att mitt ord för det här året är: Lära.
Det bästa av allt, är att en av refuseringarna lät lite mer personlig (hon tackade för erbjudandet, men sa att med tanke på arbetsbördan och att hon hade begränsade resurser, så var det därför hon tackade nej, och inte med tanke på att mitt projekt inte passade henne). Och det andra som var bra, om än lite chockartat, var att en av dem tackade för erbjudandet, men sa att historien lät lite för romantisk och kvinno-orienterad för hans smak. Och... tja, vad ska man göra? Jag måste faktiskt, fastän det svider lite i stoltheten, medge att han har rätt. Jag läste igenom min "killer query" med nya ögon och... Det var ganska lätt att se vad han menade. Sanningen att säga (vilket är jättelätt att säga nu, så här i efterhand, men tro mig: det är sant) så har jag kanske haft en viss gnagande oro för att den inte riktigt låtit sann. Förstår ni vad jag menar? Den har en viss ton, som inte historien har. Men som jag resonerade då, när jag skrev den, var det att så vill alla agenter ha det: pang på, lite... sensationsbetonat, lite saftigt. Och då var det bara att följa reglerna. Men... Äsch. Det är kanske inte så? Eller snarare, så beror det väl på vad man letar efter.
Min bok inte är Harlequin. Intet jätteont om Harlequin, men Legacy är inte romantik på det sättet. Den är lite allvarlig, på ett sätt. Och det passar inte att slå an en smaskig ton, för det finns inga smaskigheter i boken. Sååååå... luttrad och full av nyrekvirerad visdom, gick jag idag tillbaka till min tidigare query, den jag skrev innan jag "visste hur det skulle vara" -- med andra ord, den jag skrev med hjärtat, och inte hjärnan --och gjorde vad jag kunde för att få den så tajt som möjligt. Den blir längre än den andra queryn (dock inte över en sida) och säkert inte så iögonfallande, men... Det känns ändå bättre. Själen är där igen. Min egen röst, liksom. Och den må vara något tråkigare än min skvallertidningsröst. Men den är iallafall ärlig.
Ja, ja... Jag kommer säkert ändra mig och hålla på med min query tills jag kräks. Men det är så det ska vara: man lyssnar och lär, och anpassar sig efter det man lär sig på vägen.
Jag tror faktiskt att mitt ord för det här året är: Lära.
måndag, januari 14, 2008
Diana bloggar!
Hurra! Min husgud Diana Gabaldon har skaffat blogg! Alldeles nyligen, i samband med att hon publicerade bilden på hur huvudkaraktären Claire ser ut för den nya vuxenserien hon jobbar med. Den ser ni här . Scrolla bara ner, så hittar ni den. Det är inte precis så jag tänkt mig Claire i mitt huvud, men... Så är det ju inte jag som bestämmer heller. Den är helt okay. Can't wait to see Jamie, som man säger på ren svenska.
Diana's blogg hittar ni här:
http://voyagesoftheartemis.blogspot.com/
Spana till exempel in hennes jakt på Den Rätta Rumpan. Fantastiskt, vad många rumpor det finns därute *torkar mungiporna lite lätt*
Diana's blogg hittar ni här:
http://voyagesoftheartemis.blogspot.com/
Spana till exempel in hennes jakt på Den Rätta Rumpan. Fantastiskt, vad många rumpor det finns därute *torkar mungiporna lite lätt*
Sånt man gör när man är uttråkad
Okay, så fånade jag mig lite här... Snabbt gjort: ett proffs (eller någon med lite mer känsligt handlag än undertecknad) hade säkert kunnat göra det lite mer enhetligt, möjligtvis spegelvända någon av figurerna, så att de alla riktas in mot centrum... Men äsch, sånt orkar inte jag! Det blev ganska coolt ändå. Tigern ritade jag -99 (på den tiden jag bara ritade djur), så den har några år på nacken -- men den passar in här. Rovdjur är vi allihopa...
Det här är faktiskt allt jag har i teckningsväg -- men det kan ju hända, med tiden, att jag utökar samlingen. Det kan ju bli rätt snyggt, med lite fler intensiva män och möjligtvis ännu ett rovdjur. Vi får väl se.
Annars är det liksom inte så mycket att rapportera. Det fortskrider. Jag är inne på mer mjuka scener nu, där jag slipper göra så mycket. Det blir det där pillandet med texten för att få alla meningar att se rätt ut, men som det är just nu löper allting ganska bra. Det är, ska erkännas, lite tråkigt. Jag gillar nog mer de här utmaningarna, där man får kämpa med sin text lite grann. Nu är det bara att läsa igenom och putsa. Snart kommer däremot en scen som ska ändras om för att passa det jag ändrat tidigare under den här redigeringen, så det kommer åtminstone ge mig lite mer att gnaga på. Ganska mycket, också. Det kan hända att jag måste ändra om lite i hur jag lagt upp allting kronologiskt också, men det får jag se på när jag kommer dit. Tills dess... Småpyssel. Även med sånt jag inte borde pyssla med. Som dumma collage...
Det här är faktiskt allt jag har i teckningsväg -- men det kan ju hända, med tiden, att jag utökar samlingen. Det kan ju bli rätt snyggt, med lite fler intensiva män och möjligtvis ännu ett rovdjur. Vi får väl se.
Annars är det liksom inte så mycket att rapportera. Det fortskrider. Jag är inne på mer mjuka scener nu, där jag slipper göra så mycket. Det blir det där pillandet med texten för att få alla meningar att se rätt ut, men som det är just nu löper allting ganska bra. Det är, ska erkännas, lite tråkigt. Jag gillar nog mer de här utmaningarna, där man får kämpa med sin text lite grann. Nu är det bara att läsa igenom och putsa. Snart kommer däremot en scen som ska ändras om för att passa det jag ändrat tidigare under den här redigeringen, så det kommer åtminstone ge mig lite mer att gnaga på. Ganska mycket, också. Det kan hända att jag måste ändra om lite i hur jag lagt upp allting kronologiskt också, men det får jag se på när jag kommer dit. Tills dess... Småpyssel. Även med sånt jag inte borde pyssla med. Som dumma collage...
lördag, januari 12, 2008
Ännu en...
Senaste killen i min installation av ritade killar. Den här ser lite trumpen ut, men ganska intressant.
The slakt continues...
Sådär ja... Det känns bättre. Jag tror det är bättre. Nu har jag gjort en rejäl rensning i dokumentet, och kanske, möjligtvis fått bättre struktur på storyn. Det här, tror jag, är så jag ville ha från början. Det enda som gör mig tveksam är att det var en så självklar förändring, att jag undrar varför jag inte gjort det tidigare. Jag var tvungen att döda en älskling, vilket jag frustar lite över -- men så får det bli. Nu är scenerna inte så utspridda. På det här sättet blir jag ett enda perspektiv trogen genom hela nyckelscenen. Tidigare flackade det mellan två olika, och tro mig -- jag har varit medveten om den här bristen. Det var något jag var medveten om, men valde att inte göra något åt: istället koncentrerade jag mig på att göra det bästa av situationen. Men jag var aldrig riktigt nöjd. Nu... Är jag nöjd!
Att jag kunde göra så här, är ett resultat av allt jag ändrade häromdagen. Det är en trevlig överraskning: jag anade aldrig att det skulle bli en trevlig dominoeffekt av mitt handlande. Nu är frågan... ska jag fortsätta på det här viset? Klippa ner och rensa upp? Det blir inte så mycket mer av den varan, för sedan rätar allting upp sig och det blir ordning på torpet igen... Men lite till, det blir det. Tilläggas bör, att ordräknaren har redan dippat till lite drygt 184 000 ord och jag har slaktat mer än 2000 ord på bara några sidor, så det känns lite oroligt i maggropen, det gör det ju... För tänk om jag är alldeles för brutal? Men å andra sidan, så kan det inte bli fel. Blir det fel, är det bara att återställa: jag har ju originalet kvar.
Nej, det kan inte bli fel. Jag följer min instinkt, och min instinkt säger mig att köra på. Det är lite, lite häftigt också, ju. En känsla av komplett frihet, på något sätt. Kontroll. Jag lovar (ni som nu tvivlar på om jag är vid mina sinnens fulla bruk): I'm the master of my novel -- inte tvärtom! HA HA, HA!! JAG ÄR HÄRSKAREN!! (det kan förstås hända att jag snart måste gå i terapi för allvarlig megalomani efter det här, men det är en annan sak)
Att jag kunde göra så här, är ett resultat av allt jag ändrade häromdagen. Det är en trevlig överraskning: jag anade aldrig att det skulle bli en trevlig dominoeffekt av mitt handlande. Nu är frågan... ska jag fortsätta på det här viset? Klippa ner och rensa upp? Det blir inte så mycket mer av den varan, för sedan rätar allting upp sig och det blir ordning på torpet igen... Men lite till, det blir det. Tilläggas bör, att ordräknaren har redan dippat till lite drygt 184 000 ord och jag har slaktat mer än 2000 ord på bara några sidor, så det känns lite oroligt i maggropen, det gör det ju... För tänk om jag är alldeles för brutal? Men å andra sidan, så kan det inte bli fel. Blir det fel, är det bara att återställa: jag har ju originalet kvar.
Nej, det kan inte bli fel. Jag följer min instinkt, och min instinkt säger mig att köra på. Det är lite, lite häftigt också, ju. En känsla av komplett frihet, på något sätt. Kontroll. Jag lovar (ni som nu tvivlar på om jag är vid mina sinnens fulla bruk): I'm the master of my novel -- inte tvärtom! HA HA, HA!! JAG ÄR HÄRSKAREN!! (det kan förstås hända att jag snart måste gå i terapi för allvarlig megalomani efter det här, men det är en annan sak)
torsdag, januari 10, 2008
The dröm...
Vad gör jag nu? Ja, vad gör jag nu? Gissa tre gånger. Jag satt med Legacy idag igen, kämpade som vanligt med att få det att stämma. Jag är på sidan... hmmm... 80 nånting. Och nu, mina vänner, börjar det gnissla i maskineriet. För nu, när jag kommit så här långt, och mentalt ändå känner mig färdig med storyn, vill jag ju inte råka på fler större redigeringar: jag vill ju göra det här som kallas "tweaking", när man putsar lite fint på texten. Men, men... Så har det inte blivit. Jag har hittat en del som jag inte är nöjd med -- alltså, är det bara att kavla upp ärmarna och skriva om, tills jag blir nöjd. Så här är det: jag har ett mål, en nyckelscen. Dit ska jag. Som det är nu, tar jag en vid sväng innan problemet och kommer sladdande in från sidan. Det funkar, det också. Men ska det vara så? När det blir både tajtare och snyggare att komma rätt på från början? Nej. Så då måste det ändras.
Varför har jag nu inte märkt det här förut, kan man fråga sig. Ja, ska jag analysera mitt eget skrivande, så kan det bero på att jag känt mig nöjd med den här delen, och valt att lägga krutet på mer allvarliga brister längre fram. Eller så beror det på att jag lärt mig något sedan förra redigeringsomgången, och nu ser vad som behöver göras. En kombination av båda, är också möjlig. Det spelar egentligen ingen roll: huvudsaken är att jag nu sitter där, och kliar mig i huvudet och försöker hitta alldeles rätt approach. Jag tror jag har den, det är inga problem, egentligen. Men det blir en del klippande och en del klistrande i scenerna, så klart... Nåja, det är kul, det också. Jag gillar ju att arbeta med mina karaktärer, och så är det ju det där, att vill jag att det ska bli bra, så finns det baske mig inget annat att göra än att se till att det blir det. Boken krymper också tillfredsställande: jag är nu nere på 188 400 ord. Jag vet inte riktigt hur det blir nu, när jag måste ändra om i scenerna. Antingen går ordmätaren upp, eller så går den ner... Förhoppningsvis ner. Och snart har jag nått mitt mål att pressa ner boken med 10 000 ord. Då blir det väl 10 000 till. Efter det... Ja... Då kanske jag lugnar ner mig lite grann. I alla fall slutar jag jaga ord som en annan blodhund.
Varför har jag nu inte märkt det här förut, kan man fråga sig. Ja, ska jag analysera mitt eget skrivande, så kan det bero på att jag känt mig nöjd med den här delen, och valt att lägga krutet på mer allvarliga brister längre fram. Eller så beror det på att jag lärt mig något sedan förra redigeringsomgången, och nu ser vad som behöver göras. En kombination av båda, är också möjlig. Det spelar egentligen ingen roll: huvudsaken är att jag nu sitter där, och kliar mig i huvudet och försöker hitta alldeles rätt approach. Jag tror jag har den, det är inga problem, egentligen. Men det blir en del klippande och en del klistrande i scenerna, så klart... Nåja, det är kul, det också. Jag gillar ju att arbeta med mina karaktärer, och så är det ju det där, att vill jag att det ska bli bra, så finns det baske mig inget annat att göra än att se till att det blir det. Boken krymper också tillfredsställande: jag är nu nere på 188 400 ord. Jag vet inte riktigt hur det blir nu, när jag måste ändra om i scenerna. Antingen går ordmätaren upp, eller så går den ner... Förhoppningsvis ner. Och snart har jag nått mitt mål att pressa ner boken med 10 000 ord. Då blir det väl 10 000 till. Efter det... Ja... Då kanske jag lugnar ner mig lite grann. I alla fall slutar jag jaga ord som en annan blodhund.
Såg på Läckberg och Rudberg på TV4+ idag, förresten. Jag har tidigare haft någon sort allergi mot just det här programmet, och undvikit det med bestämdhet. Men idag bestämde jag mig för att prova -- och... tja... Det var lite ytligt, det var det. Men förvånansvärt trevligt ändå. Fast jag gillade nog dokumentären om den danske författaren som gick häromkvällen mer (Författaren som inte hann skriva, tror jag den hette). Den var intressant. Mycket intressant. Och lite djupare, förstås, men det beror kanske på formatet och lite sånt.
En sak jag gillade skarpt i båda programmen var att se författarna hålla föreläsningar och föredrag om skrivandet och sina böcker. Det är alltid lika inspirerande! Och jag kan inte låta bli att sucka och tänka på hur det skulle vara att få skriva böcker, och sedan få tala om dem med andra, dela med sig av sina erfarenheter och sitt arbete. Vilken absolut, underbar njutning! Det var samma känsla jag fick när jag såg Diana Gabaldon i Fergus: tänk, om det där var jag. Inte så att jag är exhibitionist. Inte så att jag älskar att hålla föredrag. Och absolut inte så att jag måste bli lika välkänd som hon. Eller Läckberg. Eller Rudberg. Men tänk att få gå ut och tala om det man älskar mest: om ett jobb man verkligen älskar, om karaktärer som man älskar, kanske lära ut något (om det finns nåt jag kan, som ingen annan redan kan, vill säga) -- och höra andras åsikter och lära sig av dem. Vad underbart! Det är lite som den här bloggen, det ska ju erkännas, och visst är det kul att blogga -- men det är nåt annat med direktkontakt. Det är där det skapas... magi.
tisdag, januari 08, 2008
Strama åt is king
Idag, just idag, är Matt -- som är Kathy's make -- i Luleå, för att kolla in sin eventuella nya arbetsplats. HOPPAS Luleå visar sitt bästa jag. HOPPAS allting stämmer, så att jag får över hela familjen hit. Gud, vad kul. Och jag som aldrig varit högre upp i Sverige än Sunne!
Ja, go' vänner. Sådant tänker jag på just nu. Det är lite så, att jag fortfarande inte kommit igång med skrivandet efter julen. Jag försöker att inte pressa mig själv för hårt, för man behöver faktiskt vila också, och se sig om litegrann. Hur ska man kunna göra ett bra jobb av skrivandet, om man inte lever det liv man skriver om? Ja, nu lever ju inte jag på artonhundratalet (även om man kan tro det när man ser våran brödrost) men... Ja, ni vet vad jag menar. När jag väl sätter mig ner och öppnar dokumentet, går det dock ganska bra. Det är lätt att ordna i berättelsen nu: allting ligger på plats, och jag gillar strukturen. Det är som jag redan berättat: det som kan ändras är grammatiken, sedan balansen, så att meningarna flyter bra. Jag stramar åt där jag kan. Dialoger är bra på det viset, där finns alltid en massa man kan dra ner på eller korrigera. Jag lägger gärna in för mycket dialog, för att jag gillar att skriva dialog. Mycket av det, har jag nu märkt, förvirrar mer än det klargör. Bort med det. Eller skriv om och gör det mer klart. Jag har massor av passager också, där karaktärer ingår som strängt taget inte behöver vara där. Och de pratar också! Helt onödigt. Så det tar jag bort. Det låter kanske dramatiskt, men det är inte så: dessa passager är så överflödiga, att man kan klippa bort dem utan större problem. Och ur allt det här, utkristallerar sig en berättelse som jag hoppas ska hålla för många läsningar. Som jag hoppas man ska tycka om, och vilja läsa om och om igen.
Min inspiration just nu är en vas som jag köpt. Jag älskar glas. Glaskonst. Glas. Vaser, skulpturer, dricksglas, ljuslyktor... Och just den här vasen från Steninge slott blev jag så fruktansvärt kär i när jag var ute och julhandlade, att jag var tvungen att köpa den åt mig själv (ja, jag antar att jag är urtypen för egoist):
Den är... jag vet inte... Är det jugend, tro? Den är, hursomhelst så otroligt, otroligt vacker att jag inte kan se mig mätt på den. Bilden gör den INTE rättvisa. Glaset är alldeles, alldeles gnistrande klart, och mönstret både modernt och gammalt på samma gång. Spännande, dramatiskt och romantiskt. Precis så som jag vill att Legacy ska vara. Och Steninge slott -- dit ska jag! Nångång.
Ja, go' vänner. Sådant tänker jag på just nu. Det är lite så, att jag fortfarande inte kommit igång med skrivandet efter julen. Jag försöker att inte pressa mig själv för hårt, för man behöver faktiskt vila också, och se sig om litegrann. Hur ska man kunna göra ett bra jobb av skrivandet, om man inte lever det liv man skriver om? Ja, nu lever ju inte jag på artonhundratalet (även om man kan tro det när man ser våran brödrost) men... Ja, ni vet vad jag menar. När jag väl sätter mig ner och öppnar dokumentet, går det dock ganska bra. Det är lätt att ordna i berättelsen nu: allting ligger på plats, och jag gillar strukturen. Det är som jag redan berättat: det som kan ändras är grammatiken, sedan balansen, så att meningarna flyter bra. Jag stramar åt där jag kan. Dialoger är bra på det viset, där finns alltid en massa man kan dra ner på eller korrigera. Jag lägger gärna in för mycket dialog, för att jag gillar att skriva dialog. Mycket av det, har jag nu märkt, förvirrar mer än det klargör. Bort med det. Eller skriv om och gör det mer klart. Jag har massor av passager också, där karaktärer ingår som strängt taget inte behöver vara där. Och de pratar också! Helt onödigt. Så det tar jag bort. Det låter kanske dramatiskt, men det är inte så: dessa passager är så överflödiga, att man kan klippa bort dem utan större problem. Och ur allt det här, utkristallerar sig en berättelse som jag hoppas ska hålla för många läsningar. Som jag hoppas man ska tycka om, och vilja läsa om och om igen.
Min inspiration just nu är en vas som jag köpt. Jag älskar glas. Glaskonst. Glas. Vaser, skulpturer, dricksglas, ljuslyktor... Och just den här vasen från Steninge slott blev jag så fruktansvärt kär i när jag var ute och julhandlade, att jag var tvungen att köpa den åt mig själv (ja, jag antar att jag är urtypen för egoist):
Den är... jag vet inte... Är det jugend, tro? Den är, hursomhelst så otroligt, otroligt vacker att jag inte kan se mig mätt på den. Bilden gör den INTE rättvisa. Glaset är alldeles, alldeles gnistrande klart, och mönstret både modernt och gammalt på samma gång. Spännande, dramatiskt och romantiskt. Precis så som jag vill att Legacy ska vara. Och Steninge slott -- dit ska jag! Nångång.
fredag, januari 04, 2008
Noggrannhet
Jag har faktiskt ingenting att skriva om här på bloggen. Ingenting alls. Allting är liksom... som vanligt. Vardagen borde vara igång, och är det väl till viss del, men barnen är hemma, och det är jullovsmorgon på TV.... Ja, idag är det förstås lördag, så till och med mannen är hemma. Han pysslar och stökar i dotterns rum. Måhända blir det klart idag: rosa prinsessväggar, heltäckningsmatta... Jag har inga gardiner att sätta upp ännu, men det kan förstås vänta (och känner jag mig själv rätt, kommer det att få vänta ganska länge också)... Pojken har gjort nåt med tån, så han vill inte gå ut, vilket i den här snålblåsten som råder är ganska skönt, det måste jag ju erkänna. Så nu sitter jag här vid min dator, och har det ganska behagligt. Jag har Legacy som vilande dokument -- bara att klicka på, så fyller det min skärm på det där trevliga sättet. Jag är nu nere på 192 985 ord. Cirka 3000 ord har jag alltså bantat berättelsen med nu, och det bara på femtio sidor. Det ser med andra ord ganska bra ut, åtminstone om man räknar med det mer konkreta målet jag har, att få ner boken med tiotusen.
Jag börjar bli nöjd med texten nu. Det börjar bli lite jämnare kvalitet -- den här redigeringsomgången är jag också säkrare på hur jag vill ha det, och hur det ska låta för att det ska kännas bra. Nu känner jag alla karaktärer så bra, att det inte är några större problem att korrigera texten så att det passar deras personligheter. Det finns fortfarande en del scener, där jag inte riktigt haft koll på den saken, vilket jag försöker rätta till nu.
I arbetet med att ta bort allt som är överflödigt, ingår att ta bort de där "osäkerhetsöverbryggningarna" som ligger som inledningar lite här och var. Ni vet, de där kortare styckena man liksom lägger till, för att man inte riktigt vågar kasta sig ut direkt i scenen. Man kallpratar, använder 100 eller 150 ord på absolut ingenting, bara för att man tror att läsaren behöver det där innan man kommer till skott. Det är givetvis fel, och att man inkluderar dessa små stycken är en fråga om ovana och osäkerhet. Det blir bättre och bättre ju mer man tränar, vilket ju är en tröst.
En annan sak jag försöker tänka på just medan jag nu redigerar, är att kolla över grammatik och textflöde. Jag försöker ordna texten så att den hela tiden är så dynamisk som möjligt. Engelskan är ett lite lurigt språk på det viset: de använder sig av gerundium (eller presens particip, till vilken formen är förvillande lik. En tumregel är dock att gerundium inte används tillsammans ett hjälpverb). Det är helt okay att använda den här formen lite här och där, men det ska inte överdrivas, eftersom det lätt gör texten lite platt och död. En annan sak är att börja meningar med adverb (eller adverbial). Det kan vara effektfullt i små doser, men anses var ett tecken på lathet om det förekommer ofta -- med andra ord kollar jag över alla dessa små ord, så att de hamnar rätt. Det är småplock, men viktigt småplock. The devil is in the details, som ni vet vid det här laget!
Och se där... Nu har jag faktiskt lyckats få till ett blogginlägg i alla fall! Who'da thunk??
Jag börjar bli nöjd med texten nu. Det börjar bli lite jämnare kvalitet -- den här redigeringsomgången är jag också säkrare på hur jag vill ha det, och hur det ska låta för att det ska kännas bra. Nu känner jag alla karaktärer så bra, att det inte är några större problem att korrigera texten så att det passar deras personligheter. Det finns fortfarande en del scener, där jag inte riktigt haft koll på den saken, vilket jag försöker rätta till nu.
I arbetet med att ta bort allt som är överflödigt, ingår att ta bort de där "osäkerhetsöverbryggningarna" som ligger som inledningar lite här och var. Ni vet, de där kortare styckena man liksom lägger till, för att man inte riktigt vågar kasta sig ut direkt i scenen. Man kallpratar, använder 100 eller 150 ord på absolut ingenting, bara för att man tror att läsaren behöver det där innan man kommer till skott. Det är givetvis fel, och att man inkluderar dessa små stycken är en fråga om ovana och osäkerhet. Det blir bättre och bättre ju mer man tränar, vilket ju är en tröst.
En annan sak jag försöker tänka på just medan jag nu redigerar, är att kolla över grammatik och textflöde. Jag försöker ordna texten så att den hela tiden är så dynamisk som möjligt. Engelskan är ett lite lurigt språk på det viset: de använder sig av gerundium (eller presens particip, till vilken formen är förvillande lik. En tumregel är dock att gerundium inte används tillsammans ett hjälpverb). Det är helt okay att använda den här formen lite här och där, men det ska inte överdrivas, eftersom det lätt gör texten lite platt och död. En annan sak är att börja meningar med adverb (eller adverbial). Det kan vara effektfullt i små doser, men anses var ett tecken på lathet om det förekommer ofta -- med andra ord kollar jag över alla dessa små ord, så att de hamnar rätt. Det är småplock, men viktigt småplock. The devil is in the details, som ni vet vid det här laget!
Och se där... Nu har jag faktiskt lyckats få till ett blogginlägg i alla fall! Who'da thunk??
onsdag, januari 02, 2008
*gnägg*
Hej å hå... Efter en tid av lite splittrade tankar och allmänt slappt fokus, är jag nu tillbaka på banan, med högt lyftat huvud, spänstiga steg och framåtvända öron. Ser ni mig där jag travar? Just nu ägnar jag min tid åt ännu lite mer redigering. Jag hade ju målet att få ner Legacy med tiotusen ord. Riktigt så bra har det inte gått -- jag har än så länge bara lyckats banta bort ungefär fyratusen ord -- men som jag känner det kvittar egentligen mängden just nu. Att sätta ett konkret mål på tiotusen ord mindre ger ett mål dit jag ska och måste sträva, men om jag klarar det eller inte har för mig ingen betydelse. Huvudsaken är att jag har mitt mål, och att ordmätaren minskar. Hela tiden måste jag se på historien på ett helt annat, och lite strängare sätt. Det finns faktiskt en massa darlings jag kan ta livet av. Jag hittade till exempel en alldeles nyss. Det smärtade i hjärtat att behöva radera den här (därav namnet "Kill your darlings", antar jag) -- mest därför att jag gillade den snygga miljöbeskrivningen, och känslan i hela passagen. Men det var nödvändigt, eftersom den inte hade någon direkt mening, utan faktiskt mest tog plats. Det blev snyggare när jag hade tagit bort den och skrivit om det som var kvar: mycket tätare, med bättre och renare konflikt och (framför allt) inte så mycket struntprat. Dessutom gav det en liten bra twist till Charles personlighet, som inte fanns där förut. Även om det ser ut som om han ibland handlar impulsivt och överilat, vill jag så ett frö i läsarens sinne att det faktiskt kanske inte alls är så.
Surprise attack, wasn’t that the term used in battle? For a brief moment, as he was lead by a confused servant through the depressingly dark hallways and passages of Harcourt Manors, the thought struck him that perhaps it was this very effect that lord Charles had sought. Mr Radcliffe had spent most of the trip cursing his lordship for his impulsive decision. Compared him to a three-year-old, had Mr Radcliffe, and he had snorted at the man’s folly – but stepping into the chamber where the Marquis was lying, and seeing Buckley; stern and for once very grave by the bed, hand on the bedpost gripping the wood as if he wanted to rip it straight off, Mr Radcliffe felt a tad bit ashamed for ever having doubted his client’s rationale. This, he realized, was the only way to handle this matter.
Den här passagen, alldeles i början av boken, kommer kanske (förhoppningsvis) läsaren att bära med sig till slutet, där Charles reagerar på ett sätt som kan tolkas lite som man vill. Ingen vet säkert, eftersom ingen vet hur Charles tänker (faktiskt inte ens jag själv, alla gånger). Nu får läsaren en liten godbit, som gör det hela lite mer intressant: det är ju alltid kul att få bilda sig en egen uppfattning om en person. Och att inte veta om man har rätt, och att heller aldrig få veta det (det kan mynna ut i väldigt roliga diskussioner med andra läsare på det viset).
Det kan inte påpekas för många gånger hur viktigt det är att alltid, alltid fundera över vad som behövs och inte behövs i ens berättelse. Det är en superviktig tumregel i redigeringsprocessen!
---------------
Okay... Jag hämtade just in posten. Däri fanns ett paket från min älskade tvillingsjäl Kathy. Här hemma väntar ett paket som jag just skulle skicka till henne -- idag eller imorgon. En av presenterna jag tänkte ge henne, är ett armband med en trollslända. Gissa vad som låg i hennes paket?? Just precis: ett armband med en trollslända (underbart, underbart vackert, kan tilläggas). Vi delar jäklar i mig hjärna!
Surprise attack, wasn’t that the term used in battle? For a brief moment, as he was lead by a confused servant through the depressingly dark hallways and passages of Harcourt Manors, the thought struck him that perhaps it was this very effect that lord Charles had sought. Mr Radcliffe had spent most of the trip cursing his lordship for his impulsive decision. Compared him to a three-year-old, had Mr Radcliffe, and he had snorted at the man’s folly – but stepping into the chamber where the Marquis was lying, and seeing Buckley; stern and for once very grave by the bed, hand on the bedpost gripping the wood as if he wanted to rip it straight off, Mr Radcliffe felt a tad bit ashamed for ever having doubted his client’s rationale. This, he realized, was the only way to handle this matter.
Den här passagen, alldeles i början av boken, kommer kanske (förhoppningsvis) läsaren att bära med sig till slutet, där Charles reagerar på ett sätt som kan tolkas lite som man vill. Ingen vet säkert, eftersom ingen vet hur Charles tänker (faktiskt inte ens jag själv, alla gånger). Nu får läsaren en liten godbit, som gör det hela lite mer intressant: det är ju alltid kul att få bilda sig en egen uppfattning om en person. Och att inte veta om man har rätt, och att heller aldrig få veta det (det kan mynna ut i väldigt roliga diskussioner med andra läsare på det viset).
Det kan inte påpekas för många gånger hur viktigt det är att alltid, alltid fundera över vad som behövs och inte behövs i ens berättelse. Det är en superviktig tumregel i redigeringsprocessen!
---------------
Okay... Jag hämtade just in posten. Däri fanns ett paket från min älskade tvillingsjäl Kathy. Här hemma väntar ett paket som jag just skulle skicka till henne -- idag eller imorgon. En av presenterna jag tänkte ge henne, är ett armband med en trollslända. Gissa vad som låg i hennes paket?? Just precis: ett armband med en trollslända (underbart, underbart vackert, kan tilläggas). Vi delar jäklar i mig hjärna!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)