10 Augusti. Andra dagen.

Vi var fem stycken som delade rum i husbilen. Två stycken -- Janice and Kat -- låg i en sovalkov med våningssängar i den bakersta ändan. I husbilens front ("bubblan" som hänger över trucken på bilden) låg Ruth och Mark i en stor dubbelsäng. Där fanns också en liten dusch samt en WC. Jag låg i köksdelen som förband dessa båda rum -- där fanns en fin liten bäddsoffa som passade mig perfekt.

Mark, som visade sig vara en riktig liten ängel och enormt rolig, när man väl lärde känna honom, hade bäddat fint åt mig natten innan. Jag sov gott och vaknade riktigt utvilad. De övriga vaknade till liv en liten stund efter. Tillsammans gick vi tjejer ner mot festivalområdet, för att göra våran morgontoalett. Det visade sig strax att de båda duscharna redan var upptagna, och att en liten kö hade bildats. Vi gick sålunda vidare mot ett stort sportcentra som låg en liten, liten bit utanför området. Där hade ytterligare två duschar ställts till camparnas förfogande. Förvånansvärt nog, vilket vi strax upptäckte, var dessa två duschar extremt "oblyga". De var faktiskt bara öppna bås, vilket var högst olyckligt eftersom en av oss i gruppen redan innan resan bestämt hade sagt att hon absolut INTE kunde tänka sig att duscha inför någon annan. Det här blev med andra ord ganska tramuatiskt. Vi löste det hela så diskret som möjligt, genom att en av oss höll en handduk över öppningen medan de övriga svor dyrt och heligt att inte titta på henne, och snart nog var vi fräscha och rena, och vandrade sakta tillbaka mot festivalområdet. På arenan övade en del kiltklädda kampsportare på att kasta påle: en primitiv men intressant sport, som går ut på att man ska stöta en tre meter lång träpåle så långt ifrån sig man kan. För att kastet ska bli godkänt, måste pålen landa på ena ändan, och välta över. Tja, vad kan man säga... Det var en vacker syn.

När vi kom tillbaka till husbilen hade Mark stekt amerikanska pannkakor, som serverades med lönnsirap (såklart) samt kaffe eller te, som han också fixat. Därefter dök Susan och Grace upp -- de sov på motell -- och tog sig en bit mat, de också. Sedan var det dags att ta en tur ner till staden Fergus.

Vädret var, trots den tidiga timmen, varmt, med en härlig, svag bris. Vi parkerade strax intill kyrkan och promenerade sedan ner mot centrum. Det är en extremt liten stad, och husen starkt influerade av den engelska stilen, byggda nästan enbart i sten.

Huvudgatan var dock en charmig blandning mellan engelskt och amerikanskt/kanadensiskt, med rejäla trottoarer (vilket, om jag förstått saken rätt inte är helt självklart på den här sidan av Atlanten) och dessa små stenhus kurandes tätt ihop på något slags trevligt vilda västern-manér. Gatorna hade skotska namn och de skotska affärerna duggade tätt. Det var, med andra ord, ganska udda. I en liten park på en tvärgata stannade vi till för att lyssna på en säckpipeorkester. Jag tycker givetvis om ljudet av säckpipor, men det som fascinerar mig allra mest i dessa orkestrar är den lilla trumman -- ni ser dem längst till vänster i bild. Hur snabb i händerna måste man inte vara för att få fram detta rasslande, hårda ljud? Snyggt låter det också.

Sedan gick vi vidare till The Fergus Gorge, floden som rinner genom Fergus. Det var verkligen inte långt dit -- floden gick alldeles bakom parken där orkestern stod. Ser det inte skotskt ut, så säg?

Vi återvände sedan upp till huvudgatan, långsamt, eftersom dagen nu var verkligt het, och studerade folklivet en stund. Efter huvudgatan öppnade sig staden upp mot de obligatoriska bensinstationerna, samt en av dessa doughnut-shops som verkar vara en kanadensisk specialitet. Eftersom jag inte riktigt delar denna förtjusning för doughnuts, har jag tyvärr glömt namnet, men jag delade i alla fall ett sockrigt sliskigt bakverk med Kat innan vi drog oss tillbaka till campingen igen. Det var nämligen dags nu. Dags att se Henne. Diana Gabaldon. Hon skulle ha sin första föreläsning klockan ett, och nu var klockan lite över tolv. Vi slängde i oss ett par mackor med det där exklusiva kalkonpålägget som Mark propsat på att köpa dagen innan, samt pickles och senap, och drog oss sedan ner till festivalområdet. Om ni ser på kartan, så finner ni ett litet brunt fält, som en trekant, alldeles till höger, som är märkt "Genealogy and Education". Det visade sig vara ett öppet tält, med en scen och rader av stolar.

Alldeles intill hade man satt upp ett mindre tält, där man sålde böcker. Vi sprang naturligtvis genast dit, för där låg -- håll i er nu -- den mycket exklusiva förstaupplagan av den nya boken "Lord John and the Brotherhood of The Blade". Den finns bara i hundrafemtio upplagor. Vi såg till att få oss varsitt exemplar. Därefter satte vi oss på stolarna i det större tältet och väntade en aning nervöst -- för vi anade, att med Susan på samma plats, skulle det knappast bli frågan om att diskret betrakta Diana på avstånd. Mycket riktigt; snart dök Diana upp, i sällskap med sin man Doug. Hon tittade genast åt vårat håll, och nickade åt Susan som strax gick dem till mötes. Jag satt kvar, svettig i händerna och med dunkande pulsar. Jag är ingen person som normalt sett blir "starstruck". Jag brukar faktiskt räkna mig till den mer sansade delen av populationen, och en människa är alltid en människa, känd eller inte. Men liksom... Det här var Diana Gabaldon. Författaren som jag beundrat sedan trettonårsåldern. Författaren som skapat några av de mest levande karaktärer jag någonsin stött på. Och det är något med hennes personlighet och utstrålning: liten och späd är hon, med långt, kolsvart hår och gnistrande mörka ögon som ser rakt igenom en, samt ett roat, lite snett leende. Hon är mycket vacker, och extremt speciell. Alltså var det jag och Kat (hon är ju som bekant precis som jag) som satt kvar, medan Ruth och Grace gick upp och hälsade tillsammans med Susan. Efter ett par minuter sa vi dock till varandra att vi var löjliga. Vi fattade sålunda varandras händer (som om det vore mindre löjligt...) och reste oss upp. Susan sken upp när vi närmade oss, och pekade glatt på oss, obarmhärtigt kapandes av alla flyktvägar. Det var bara att ta skeden i vacker hand, och gå dit.

I ärlighetens namn var det inte så farligt. Både Doug och Diana studerade mig med vänligt intresse, och ställde en del frågor om min resa. Det var bara det, att min mun var så torr att läpparna fastnade på tänderna (jag såg ut som en hamster), och att min engelska tycktes ha övergett mig så till den milda grad att allt jag kunde klämma ur mig var ett par mindre intelligenta, gutturala strupljud. Jag tror att vi alla tänkte samma sak i den stunden: "Hur i h-e ska hon kunna utföra en intervju?"

Lyckligtvis var det därefter dags för Diana att äntra scenen. Vi återvände till våra platser och blev strax trollbundna av hennes hesa röst. Hon började med att berätta om hur det kom sig att hon blev författare -- något hon drömt om sedan hon var åtta år gammal. När hon tog beslutet var hon mor till tre barn under sex år, hon hade två jobb (ett som professor) och hade ingen erfarenhet av skrivandet alls, mer än vad hon presterat genom sina avhandlingar och uppsatser genom universitetet. Nu bestämde hon sig för att skriva en bok. Hon skulle inte tala om det för någon, och hon skulle inte ge upp förrän hon var klar -- det var hennes två, enda regler. Nu finns det inte plats i bloggen för den här historien (den ligger ute på podcast-sändning på hennes hemsida) så allt jag kan säga är att den är inspirerande och inger hopp. Hon fortsatte sedan föreläsningen genom att svara på åhörarnas frågor. Jag har tre nyheter:

1. Hon skriver just nu på bok sju i Outlander-serien. Länge sa hon att det skulle bli den sista. Det blir det inte: det kommer att bli en åttonde bok.

2. Hon skriver som bekant sina böcker utefter former som inspirerar. Den här gången var formen till att börja med en stor pyton som svalt en hjort (alltså smal i ändarna och bred på mitten). Doug tyckte däremot att det lät lite väl äckligt, vilket gjorde att hon ändrade sig. Nu är det istället ett vackert pärlhalsband, som gradvis växer till ett stort hänge i mitten. Egentligen ville hon ha pärlorna i olika färger, men Doug tyckte att det lät lite för komplicerat. Hursomhelst gillar jag pyton-formen bättre. Jag undrar om bok sju handlar om en inre konflikt, som skapats av en yttre strid. Intressant.

3. Rättigheterna till att göra en film av böckerna har nu köpts av ett filmbolag. Den har legat ute tre eller fyra gånger tidigare hos olika bolag, men Diana har aldrig känt sig nöjd med hur de skött saken. Den här gången verkar det däremot som om det är ett seriöst filmbolag som förstår sig på böckerna, och det känns som om dialogen är en aning mer konkret än tidigare. Så vem vet -- den här gången kanske det blir något.

När föreläsningen var slut, var det dags för signering. Vi tog plats i den ringlande kön, fnissiga och nervösa. Vi träffade ett par andra listkompisar, bland annat en lång, rolig kvinna vid namn Joanne. Vi lyckades också fånga in Doug, och fick honom att signera boken jag valt att ta med, Det Flammande Korset. Det är nämligen så, att Diana i början av boken tackar just Doug för att han gett henne den mycket vackra och poetiska sista meningen i boken ("om det är så att jag inte säger "Jag älskar dig" innan jag dör, är det för att jag inte hann"). Vi visste genom Susan att han fnyser åt det här, och mer eller mindre kallar det "Hollywoodbullshit", vilket naturligtvis gjorde det till ett MÅSTE att ha hans signatur på sista sidan, alldeles under den famösa meningen. Han skrattade lite generat (han är på det hela taget en något tillbakadragen, men oerhört rar man), men signerade snällt boken. När det var Dianas tur lyckades jag faktiskt få fram tillräckligt många ord för att hon skulle ta sig en titt på sista sidan. Hon skrattade gott åt det hela. Signerade Lord John-boken, med en personlig signatur (Den blir värd mera då, som hon prosaiskt konstaterade).

VI tog våra tunga skatter med oss tillbaka till husbilen, och satte oss sedan ner och tog det lugnt i skuggan under markisen. Sedan beslutade sig Janice, Kat och jag för att dra ner till festivalområdet för lite shopping. Eftersom det var fredag, var det lagom mycket folk i omlopp. Vi köpte varsin Irn Bru (den skotska nationaldrycken jämte whisky) och vandrade genom shoppinggatan. Kat och jag hade redan bestämt oss för att köpa likadana smycken. Ja, det låter som något man gör när man är tretton år gammal -- men å andra sidan, om hon bär sitt smycke i Texas, och jag i Sverige, tror jag faktiskt inte att så väldigt många bryr sig. Det blev ett vackert hänge i form av en slända, med en grön bärnsten monterad på dess rygg (och som alla vet, heter andra delen i Gabaldons serie "Slända i Bärnsten"...).

På vägen tillbaka till husbilen fastnade vi vid husbilen som tillhörde den större diskussionsgruppen för Gabaldonfans (den grupp hos vilken jag först hamnat när jag letade efter Dianas författarforum). Den låg "vägg i vägg" med vår husbil. Alla som vet vad som hänt med middagen vi skulle ha tillsammans med Diana, men som George lyckades få oss utslängda ifrån, vet att stämninen mellan våra läger har varit ganska spänd. Nu blev vi i alla fall ordentligt introducerade. Senare den kvällen kom några i gruppen över till vår husbil. De var väldigt vänliga -- uppenbarligen hade de bestämt sig för att en gång för alla begrava stridsyxan -- och bjöd till och med in Kat och mig till sig, för lite vinprovning och en bit bröllopstårta (en av deras medlemmar hade just gift sig). När vi kom dit var lairden där; han som höll i middagen, och den man som beslutat sig för att bannlysa George. Nu hade han fått i sig ett par glas vin, och var faktiskt jättetrevlig. Det kändes bra: för mig räckte det för att jag skulle förlåta hans gångna attityd. Sträcker någon ut handen mot mig, är inte jag den som slår bort den. Vi blev med andra ord vänner där, och hade riktigt trevligt tillsammans med alla dessa människor en liten stund, innan det var dags för middag i vår egen husbil (och då var vi en aning glada och väldigt fnissiga av allt rödvin).

Senare under kvällen kom George och Takashi från Japan från flygplatsen -- Mark hade tillsammans med Susan åkt och hämtat dem. Gruppen var nu komplett, och det blev många skratt och gemytlig samvaro under middagen, tills George och Takashi på grund av jet lag tackade för sig, och försvann. De tog med sig Grace och Susan, som ju bodde på samma hotell.

Kvällen var dock inte slut för alla: Kat och jag kände oss lite äventyrslystna under kvällen. Nattlivet lockade; man kunde höra säckpipor på campingplatsen, och dunkandet av bas från öltältet borta på festivalområdet. Som små malar drogs vi dit, och lyssnade på bandet som spelade. Det var helt fantastiskt. Tradtionell skotsk musik, presenterat med säckpipor och modernt beat -- kan det bli bättre? Vi stannade tills spelningen var över, bara hon och jag (ingen annan var sugen). Köpte dålig whisky, lyssnade och dansade (så gott vi kunde. Vi är liksom inte direkt rytmiska, någon av oss). När spelningen var över blev vi stående utanför öltältet (bandmedlemmarna var ganska vackra, vilket gjorde att vi beundrade utsikten lite på avstånd). Medan vi stod där blev vi "uppraggade" av en hårdrockare; en liten överförfriskad pojkvasker med långt hår som sa att han hade MAAASSOR med öl i sitt tält, om vi ville hänga på. Vi tackade artigt nej, och så började vi tala om festivalen och varför vi var där. När han fick höra att det fanns en berömd författare på området blev han fascinerad. Han gav oss en föreläsning om en författare som han läste just nu. Steven Erikson? Pojken blev alldeles begeistrad, och använde bordet för att förklara författarens upplägg av olika världar, hur undersidan blev översidan och hur gudar slogs med människor... Ja herregud. Och sedan blev det liksom aldrig äckligt, trots halvdöda rebeller som våldtog vad det nu var, på något slagfält någonstans... Han avslutade sitt passionerade inlägg med att konstatera att Steven Erikson är en "fucking epic writer". Det var ju trevligt, tyckte vi, sa artigt godnatt och gick sedan till husbilen för att sova.

När vi kom dit, var de övriga fortfarande vakna. Vi gjorde oss alla iordning för natten, och iförda pyjamasar kröp vi upp i Ruth och Marks dubbelsäng för en stunds småprat (som varade i nästan två timmar). Mark var trött och tyst -- men väldigt lycklig. Konstigt vore det annars: omgiven av en hoper tjejer som han var, varav en svensk. "It was GREAT to watch," som han senare konstaterade. Vi bröt upp vid tvåtiden, och somnade allihopa gott.

***