Idel utmaningar

Ett smakprov ur en roman på drygt 400 sidor. För att fånga själen i berättelsen. HAHAHAHAHAHAHAAAAAAAA!!! Ja jäklar i min låda, vilka utmaningar man ställs inför. Jag vet inte hur man ska välja. Jag valde en lite mer stillsam scen, som fångar lite av mystiken som omger Charles, samtidigt som den snuddar vid Merediths karaktär -- och problematiken i de bådas förhållande. Karaktärerna är Meredith (hennes POV) samt Charles syssling Buckley.

--------------------

Legacy, copyright Linda Govik 2007

Empty hallways; deserted, almost. Chandeliers with pendants turning ever so slightly in the breeze that followed as the two, the man and the woman, walked over floors echoing of sorrow from not being trampled often enough. It was another world, and Meredith kept her eyes promptly on the broad back in front of her, too scared and too amazed to look to the sides, where walls, covered with modern, light tapestry and exquisite, hand painted wallpapers, gaped empty and naked, with no paintings or girandoles or even plain mirrors to be seen anywhere. The rooms had been decorated by someone who’d known the fashion some decades back, but not more than that: everything had been left without the final touch that would have given the room a soul. Someone kept the rooms spotless, the floors polished and the chandeliers clear of cobwebs and dust, too, and thus, the wing hadn’t been left to deteriorate – but all was abandoned, neglected. Cared for, but forgotten. The notion filled Meredith with sadness, forced tears to her eyes – but in the company of Buckley, she felt less inclined to show it, and when Buckley turned around to look at her, she hastily wiped her eyes and looked away to keep him from seeing. Still, she heard the amused tone in his voice, as he spoke.
“Eerie place, isn’t it?”
“Dreadful,” she admitted, in one, exhausted breath. “Why has this happened? Even if you can’t maintain a big house like this...”
“Oh, we can,” he interposed, and with a wave of his hand implied how easy it was. “Believe me, that is not the issue.”
“Then what...”
“You’ll see.” He pointed her forward, to the closed double doors, a sparkling white against pale green walls. “That’s where it is.” Leaning closer, he touched her shoulder, the sticky, hot touch making her shudder. And the whisper that followed, just as humid and warm, sent further ripples down her spine. “The secret.”

----------

Ja, jag tog även med den efterföljande delen i själva brevet till agenten, men tar av utrymmesskäl inte upp den här. Allt detta lades som ett litet bihang till min query, i syfte att locka agenten, givetvis. Jag vet inte... Det kanske blir bra -- men vem vet? Vem vet vad de här människorna vill ha? Vem vet vad de tycker är ett bra smakprov, eller ett bra brev? Men förhoppningsvis tycker de om vad de läser, och bestämmer sig för att ta sig en närmare titt -- ja, för bara en query leder givetvis inte till något alls. Självklart ska man sälja in sig först. Sedan ska manuset läsas. Sedan ska beslut tas.

Men.... Nu har jag i alla fall tagit klivet. Bollen är i rullning. Min query är härmed officiellt skickad. Och det finns hundratusentals agenter därute. Passar inte en, finns det många andra att välja bland.