Tillbakablickar och visioner

Ja, vart tog jag vägen egentligen? Försvann, gjorde jag -- sådär bara! Men det kanske inte spelar så jättemycket roll, så här mitt i nyårsplanerandet? De här senaste dagarna har varit lite halvgalna i vår familj, ska erkännas. Vi har, som nämnts, renoverat dotterns rum. Igår märkte vi att vi var en tapetrulle kort, så den lugna hemmadagen förvandlades till A Shopping Mayhem inne på Torps köpcentrum. Ingen var riktigt glad, kan jag erkänna. Och alla i vår familj har en sorts humör -- mannen är väl den som är mest stabil, men också han faller igenom när det kommer till sista-minuten-shopping på ett överfullt köpcentra. Nåja, det blev en tapetrulle och så lite kläder (sonen skulle absolut ha en slips, bland annat. Vad gör man inte för sina kottar?) och vi överlevde allihop utan större blessyrer. Annars har jag tillbringat tiden jag normalt sitter och skriver på, framför TV:n. Det har också känts skönt. Att göra saker man annars inte gör, sådär. Jag har till och med sett en film: Bad Santa. Loved it! Men, som jag sa till min man, nuförtiden ser jag så sällan på film, att jag faktiskt älskar alla (större) filmproduktioner som numera kommer i min väg. Jag höll på att gråta ihjäl mig på Spindelmannen III, och tyckte den var helt grymt bra. Jag vet inte, men det känns som om det kanske är en överdriven reaktion för normala människor, som får normala doser av storfilmer under ett år? Små filmer gillar jag i och för sig också. Jag vet inte om det var i år -- tidigt i år, i så fall -- som SVT visade ett drama som hette... Var det Dödsklockorna? Nåt sånt. Bra skådespelare, tät intrig, bra story... Den fångade mig från början till slut. Annars... Har det varit dåligt med filmer. Det blir ju så när man vill göra annat: man får prioritera. Sällan har jag jobbat så hårt med mitt skrivande, som i år. Varje ledig timme, varje minut, har gått åt att skriva Legacy, min historiska roman som under året växt fram, scen för scen, huller om buller, för att slutligen forma en hel bok. Jag har lärt mig mycket om hur jag fungerar som författare, och hur jag vill lägga upp arbetet när jag skriver. Kronologiskt skrivande är inget för mig -- åtminstone inte när jag skriver på engelska -- och jag vill ha ordning när jag redigerar. För redigeras, det ska det, och det har jag gjort: mer än på min svenska roman -- mycket, mycket mer. Vilket gör att jag börjar fundera på om Det rätta skälet verkligen fått sin rättvisa dos av redigering... Min första svenska roman fick sin senaste refusering det här året. En mycket bra sådan, för övrigt, som ingav hopp. Men jag har prioriterat undan det här projektet. Av många orsaker, kan nämnas -- inte bara för att jag haft Legacy som jag hellre velat tampas med. Saker har rört på sig även på Det rätta skälet-fronten, och rör sig fortfarande. Det kan bli så att det är Det rätta skälet som får uppmärksamheten nästa år istället, medan det är Legacy som får vila, medan jag söker agenter åt den. Ja, för jag har ju inte bara kämpat med boken i år -- jag lyckades ju avsluta den, också. 195 000 ord. Så nu väntar ett helt nytt år för den boken, när den ska ut i vida världen och tampas. Det kan bli spännande. Själv... Har jag varit ute i vida världen och tampats ett tag, jag också. Jag lyckades bli utexaminerad ekonom i juni i år. Fem års slit på högskola (det blev längre, eftersom jag fick två barn mitt i alla studier) har nu resulterat att jag nu har en titel. Civilekonom. Det kan man ju vara stolt över, i alla fall. Att man sedan inte har något jobb, är givetvis en mindre delikat sida av saken -- men det ordnar sig alltid. Nästa år, då smäller det. På vilken front, ska vara osagt. Men det ska smälla, goddammit.

En annan sak som det här gångna året har inneburit, är resor. Skåne, var vi i. Mitt landskap. Där jag känner mig hemma. Österlen. Bollerup, där farmor tjänte som piga, och där hennes farfar, smedmästare Anders, ligger begravd alldeles intill slottet. Låter som en roman, det också, faktiskt, om man nu ska vara noggrann -- och ännu mer roman blir det när man berättar om min farfar, dalslänningen, som tog en titt på farmors ben en ljummen sommarkväll, och sa till sig själv, att henne ska jag ha. De höll ihop ett helt liv också, tills farmor gick bort för... var det tre år sedan nu? Då tynade farfar också långsamt bort, tills i år, då han äntligen fick komma till henne -- något som han längtat hett efter sedan hon lämnade honom. Begravningen var ganska ljus. Jag träffade några släktingar som jag inte träffat på flera år, och andra jag aldrig träffat -- enormt trevliga prickar hela högen. Möten ja... Möten och resor. Min resa till Kanada. Min pilgrimsfärd, där jag fick möta min allra största idol och mentor. Fantastisk människa, fantastisk författare!

Men Diana var inte skälet till att jag åkte. Faktiskt inte. Jag hade kunnat klara mig utan att träffa henne. De personer jag åkte för att träffa, var mina vänner som jag träffat över internet: ett helt gäng glada damer (och en man) som jag bara visste att jag skulle trivas med. Och herrejesus, det gjorde jag också. Några av dem blev vänner för livet -- en av dem, Kathy, är till och med min tvillingsjäl. Vi är så lika -- inte bara i sinnet, alltså -- att inte ens min egen man ser skillnad på oss på vissa foton.

Kathy har funderingar på att flytta med sin familj till Sverige. Luleå, visserligen -- men ändå! Samma land! Hennes man kommer hit i början av januari, för den slutgiltiga intervjun, och för att kolla på platsen där han ska bo och arbeta.

Apropå möten -- och internetmöten i synnerhet -- har det här året också resulterat i en massa roliga möten via den här bloggen. Först och främst via alla de underbara människor som bemödat sig med att kommentera här. Tack allihop! Det är så kul när ni dyker upp! Sedan har jag fått riktigt besök, av tvättäkta seglaren/förläggaren/redaktören/författaren/författarcoachen Ann Ljungberg. Jättetrevligt möte, som resulterade i en jätteintressant intervju. Förutom detta cybermöte, blev det också ett IRL-möte, med en annan författare/förläggare/författarcoach. Glöggfesten hos Johanna var fantastiskt rolig - tack så jättemycket för att du bjöd mig, Johanna! Alla dessa intressanta, spännande, fascinerande människor (av vilka jag inte kände en kotte...). Det var inspirerande, också. Det fick mig också att inse, att världen är full av varmhjärtade människor som vågar kämpa för vad de tror på -- även om det stundtals är svårt, och även om det inte alltid ses på med blida ögon av omvärlden. Skål för att våga!

Med detta i bakhuvudet, ser mitt kommande år ut så här:

Mer resor.

Mer skrivande.

Mer av allt.

Men nu är det frukost -- med RIKTIGT kaffe (fast först måste jag se till så att barnen inte slår ihjäl varandra. Syskon grälar, har jag kommit på...).

GOTT NYTT ÅR!!